Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Räffla - Räfsnäs - Räfst - Räfsteting - Räfsö - Räka - Räknebänk - Räknekonst - Räknemaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Räfsnäs—Räknemaskin
22
tilen en rotation kring dess längdaxel, så
att den alltid vänder spetsen framåt samt
erhåller en längre och säkrare bestämd
kulbana. Ett med r. försett eldvapen kallas
räffla t till skillnad från ett s 1 ä t b o
r-r a t, och de räfflade vapnen sägas vara h
ö-ger- el. vänsterräfflade, allteftersom
r. bakifrån sett vrida sig medsols el. motsols.
Vinkeln mellan en r:s riktning och loppets
generatris, den s. k.
vridningsvin-k e 1 n, göres vanl. tilltagande, enär eljest
frestningen på vapnet blir för stor vid
projektilens igångsättning. Vridningsvinkelns
storlek vid mynningen avpassas så, att u
t-gångsrotationshastigheten (se
S t y rningsme del) blir tillräcklig för att
ge projektilen erforderlig stabilitet under
dess bana. Godset mellan r. kallas
bommar, och det är dessas tryck mot
styr-nings medlet, som direkt förorsakar
rotationen. Jfr Avdrift 1, Kanon, sp.
258, och Projektil. G. af W-dt.
Räfsnäs, se R ä v s n ä s.
Räfst (fsv. ræfst, straff; förbud,
fridlysning; domstol, ting; av ræfsa, isl. ref sa,
straffa), rannsakning. Jfr Reduktion och
Räfsteting.
Räfsteting (fsv. ræfsta ping, av ræfst; se
Räfst), i äldre svenska källor ett särskilt
ting (se d. o.), där domsmakten härleddes
frän konungen. I regel utövades i den äldre
medeltidens Sverige domsmakten på folkliga
ting av folkets förtroendemän (se
Häradshövding och Lagman). Vid sidan härav
förekom även en konungens domsmakt, som
Utövades dels på de folkliga tingen, dels på
särskilda ting (jfr Sverige, historia,
Germaner, sp. 594, och K o n u n g s f r i d). I
yngre Västgötalagen kallas dylika
konungsting ræfsinga thing, i östgötalagen konunghs
ræfst. I Magnus Erikssons landslag var
konungstinget, som kallades konungsræfst el.
rættarthing, ett urtima ting, som hölls för ett
landskap och där domsmakten utövades av
kungen el. någon hans domhavande. Genom
en stadga 9 april 1413 inrättades ett ord.
ting, räfsteting, där konungens
domsmakt utövades av ett domarkollegium med
biskop och lagman i spetsen. I Kristofers
landslag bibehöllos båda: ett urtima
konungsting, rättar ting, som enmansdomstol och ett
ord. räfst- el. landsting med
konungs-domen anförtrodd åt ett kollegium av andliga
och världsliga frälsemän. Det sistnämnda
tinget skulle hållas minst en gång om året
i var lagsaga på tider, som sammanföllo med
de stora marknaderna, t. ex. S:t Eriks mässa
i Uppsala och S:t Sigfrids dag om vintern i
Växjö (jfr Landsting). Denna
organisation blev emellertid ej strängt upprätthållen.
Dels undergrävdes skillnaden mellan folkting
och konungsting därigenom, att under
medeltiden den åskådningen slog igenom, att all
domsmakt härleddes från konungen. Dels blev
det på grund av faktiska maktförhållanden
från 1400-talet allt vanligare, att den högsta
domsmakten utövades av konungen el.
riksföreståndaren, ofta jämte rådet på
herredagar el. rådsmöten, el. att rådet ensamt dömde
konungens dom med undanskjutande av
landslagens system (jfr Konungens nämnd).
Fullständigt upphävdes de gamla
konungs
tingen genom inrättandet av Svea hovrätt
1614 och reglerna för dess verksamhet
(rättegångsprocessen 1615). — Litt.: H. Blomberg,
»Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga
ställning och betydelse» (1880); W. Uppström,
»öfversigt af den svenska processens
historia» (1884); K. H. Karlsson, »Den svenske
konungens domsrätt och formerna för dess
utöfning under medeltiden», 1 (1890); N.
Ed-ling, »Upplands lagmansdombok 1578—79»
(1929; i »Uppländska domböcker», utg. av
Humanistiska vetenskapssamfundet i
Uppsala). K. G. Wn.
Räfsö, uthamn till Björneborg (se d. o.).
Räka, zool., se Räkor.
Räknebänk, förr använda apparater för
enklare räkneoperationer. Den mest kända var
romarnas abacus, en trä- el. stenskiva, försedd
med rännor, i vilka ett visst antal stenar voro
placerade. Av samma typ äro de för
elementär undervisning brukliga räkneställen,
bestående av ett visst antal stänger el. trådar,
försedda med kulor. I Kina använder man
räknestället sitan-pan med stor skicklighet
och snabbhet även för de mest invecklade kal
kyler. En reminiscens från romarnas abacus
utgöra de romerska siffrorna, som helt enkelt
representera de olika talens inställning på
denna. T. B.
Räknekonst, den för praktiskt bruk
avsedda delen av aritmetiken, omfattande de
fyra enkla räknesätten samt regula de tri,
intresseräkning m. m. T. B.
Räknemaskin, i vidsträckt mening varje
mekaniskt hjälpmedel, som underlättar
räkneoperationer. Bland de äldsta av dessa kunna
nämnas kinesernas räkneställ, romarnas
abacus (se R ä k n e b ä n k) och Napierska
räkne-stavar (se R ä k n e s t i c k a).
Under det att man med räknestickan blott
kan utföra ungefärliga beräkningar, kan man
med r. endast genom en vevrörelse få fram
exakta resultat. Blaise Pascal uppfann, som
det allmänt anges 1642, vid 19 års ålder, den
första r. för addition och subtraktion. För att
utföra multiplikation var det nödvändigt att
uppfinna en anordning, varmed man kunde
repetera det inställda talet. Detta problem
löstes av Leibniz, som 1671—94 konstruerade
en maskin, användbar för alla fyra
räknesätten. Dess viktigaste organ är
»trappval-sen». Prof. J. Polenus i Padova byggde 1709
en stor r. med kuggtänder, som kunde läggas
åt sidan. Även Leupold kom (1727) med en
av honom uppfunnen r. Efter ett halvt årh.
utan någon uppfinning av betydelse
konstruerade württembergske kyrkoherden Ph. M.
Hahn i Echterdingen 1770 en r., som är den
första fullkomligt brukbara. Samtidigt med
Hahn konstruerade J. H. Müller i Giessen en
r., som blev färdig 1783. Anmärkningsvärd är
en varningsklocka, som signalerar, då man
drar ett större tal från ett mindre. Den första
maskin, som erhöll större utbredning,
byggdes av den parisiske försäkringsdirektören
Charles Xavier Thomas från Elsass efter
Leibniz’ system och patenterades 1820. Vid
paten-tering av maskiner av denna typ hänvisas
stundom till Leibniz men oftast till Thomas.
Bland uppfinningar, som närmast följde, må
endast nämnas de av Roth (1841). Staffel (s. å.),
Wertheimber (1843), första patentet på »kurv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
