Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ränngrav el. Kynett - Ränning - Rännknut - Rännlist - Ränta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ränning—Ränta
29
gravens botten. I våta gravar nyttjas r. för
att öka vattendjupet i gravens mitt. L. af P.
Ränning, se V a r p 3.
Rännknut, se Knut, med bild 3.
Rännlist, hyggnk., se Kolonnordningar,
sp. 994.
Ränta (mlty. rente, mlat. renta, vulgärlat.
rendita, av rendere = reddere, ge tillbaka,
fr. rente, eng. rent). 1) R., penning- el.
låneränta, på penningar, som insatts i
bank, sparbank el. annat penningförvaltande
verk el. nedlagts i obligationer o. dyl. el. eljest
utlånats, utgår periodiskt, t. ex. års- el.
halvårsvis, och beräknas i procent (jfr R ä n
teräkning).
2) R. av jord såsom arrende el. avkastning
beräknas årsvis (se Grundränta,
Grundskatt och Frälseränta ävensom
Jordränta). Uttrycket brukas i denna sin före
penninghushållningens (se d. o.) genomförande
vanligaste bemärkelse om avkastning av allt
slags realkapital (se Kapital); i
nationalekonomiskt fackspråk menas med r. främst
naturlig r. på realkapital, som nedlagts i
företag, byggnader, maskiner m. m., naturlig
kapitalränta (eng. rent).
R. på penningar förklarades onaturlig i den
grekiska samhällsfilosofien (Aristoteles) och
fördömdes såsom ocker (se d. o.) i den äldre
kristenheten och av skolastiker. Efter
reformationen erkändes berättigandet av r. på
penninglån. Den klassiska nationalekonomien (se
Nationalekonomi) klargjorde, att
penningen ger låntagaren möjlighet att disponera
över arbetskraft, råmaterial och verktyg till
förvärvsverksamhet, som lönar sig (p r
o-f i t) och gör betalning rimlig för kredit (se
d. o.). Förekomsten av penning- och
låneränta har sålunda sin förklaring i tillvaron
av naturlig r.
Denna senares tillvaro och grund är det
däremot, som det till slut gäller att i sin
ordning förklara, och därvid ha meningarna
gått isär. De sociala klassmotsättningarna
mellan besittande och egendomslösa gjorde, att
det låg nära till hands att förklara, att all
naturlig r., ävensom jordränta, var en
merav-kastning, som ägarna till jorden och kapitalet
tilltvingade sig genom att underbetala
arbetet, i förhållande till vad detta senare
avkastade i produkter (se Mervärde).
Rätten till arbete och till arbetets hela
avkastning blev ett krav, som restes mot
»kapitalismen» och den bestående samhällsordningen
med dess privata äganderätt och dominerande
enskilda företagsamhet och som utmynnade i
socialisering (se d. o. och Socialism).
Jämte arbetskraften äro dock de vid jorden
bundna naturkrafterna produktiva, och
mer-inkomster av jordränta (se d. o.) bottna icke
i egendomsfördelningen (se J o r d p r o d u
k-tivitetslagen). En naturlig grund
måste finnas också för tillvaron av naturlig r.
på realkapital. Visserligen äro alla reella
kapitalföremål produkter av mänskligt arbete
samt av råmaterial och naturkrafter, men
därjämte ha alla reella kapitalföremål till
skillnad från de båda nämnda primära
produktionsfaktorerna det gemensamt, att
kapitalföremålen blivit till ur dem båda i redan
förfluten tid och kunna utnyttjas mer el.
mindre fortvarande, medan tiden går och med
30
den all löpande arbets- och naturkraft
förrinner. Skillnaden är m. a. o. en skillnad till
tiden, som är av betydelse i all produktion.
Den kommer till uttryck både däruti, att
löpande arbets- och naturkraft potentieras
genom att omvandlas i verktyg m. m. och att
dylik omvandling kräver avstående av bådas
konsumtiva utnyttjande för tillfredsställande
av stundens behov för bättre tillgodoseende
av behov i framtiden. Ur dylika synpunkter
hävdar den moderna teorien (se
Nationalekonomi och B ö h m von Bawerk)
naturligheten av att kapitalföremål i regel
få högre värde än summan av de
arbets-och naturkraftsinsatser, ur vilka de
framgå, så att kapitalbildningen blir lönande,
samt av att realkapital icke endast
er-sättes amorteringsvis till sitt fulla värde,
innan det förslites, utan därjämte ständigt
avkastar någon r. I princip innefattar denna
förklaring av r:s tillvaro även förklaring av
dess böjd, vilken väsentligen beror av
storleksförhållandet mellan de tillgängliga
kvantiteterna arbetskraft (folkmängd), jord
(naturliga resurser) och realkapital (se G r än
s-proauktivitet) samt av den ekonomiska
utvecklingens art och tempo i fråga om
folkökning, tekniska framsteg och
kapitalbildning. Vid given levnadsstandard och
växande folkmängd äro behoven för dagens
konsumtion trängande, ökningen av
realkapi-talet förblir därför knapp i förhållande till
dess omfattande användbarhet och tillgången
på arbetskraft och naturresurser, vilkas
oändliga rikedom kan tillgodogöras allt bättre
endast med hjälp av bättre och flera redskap.
I länder, som äro fattiga på realkapital
(odlingar, bergverk, industriella anläggningar
m. m.) i förhållande till naturtillgångarna,
håller sig r. jämförelsevis hög, medan den i
länder med relativt stationär befolkning samt
hög och långsamt fortskridande odling är låg.
Från bruttoränta avräknas risk (se d. o.), som
ofta är högre i länder av förstnämnda slag,
men skillnaden i nettoränta kan dock vara
betydande. Den kommer bäst till uttryck vid
de fasta placeringar, som erbjuda största
säkerhet. Ur den synpunkten torde gängse
räntefot i Sverige ligga mellan 4 och 6 %, d. v. s.
kring 5 %, medan den t. ex. i Frankrike
sedan länge hållit sig kring 3 % el. därunder.
Frälseränta kapitaliseras enl. lag med 20
gånger årsbeloppet, d. v. s. efter 5 % (100
kr. = 5 % på 2,000 kr.). En ökad tillgång
på realkapital, som sänker r., leder i princip
till höjning i reallön (och jordränta el. en
dera). Med ökad tillgång till realkapital
öppnas dock gärna nya användningsmöjligheter
(motorisering, luftfart), och förlängning sker
av investeringstiden; båda tendenserna
motverka nedgång i r., medan tendenserna göra
sig gällande, men måste till slut leda till
effektivare produktion, som kommer den stora
massan till godo.
Penning- och låneränta måste givetvis till
sin höjd bero av och växla med den
naturliga kapitalräntan, d. v. s. med
företagsamhetens genomsnittliga räntabilitet, samt efter
växlande förhållanden mellan efterfrågan på
lånekapital och utbud av sparkapital
(kapitalbildning). Normalt måste efterfrågan och
utbudet tendera att sammanfalla (normal r.; se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
