Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rätiska alperna - Rät köl - Rät-lias - Rätoromaner - Rätoromanska språket - Rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Rätiska alperna—Rätt
34
Rätiska alperna, se Alperna, sp. 628
och kartan.
Rät köl. Ett fartyg säges »ligga på r.»,
då det icke har lutning åt någondera sidan.
Motsats är »slagsida».
Rät-lias [-läPøs], sammanfattande namn för
lager, avsatta i serie utan avbrott vid
gränsen mellan trias- och juraperioderna. R. bildas
genom sammansättning av rät, yngsta avd.
av triassystemet, och 1 i a s, äldsta avd. av
jurasystemet. Benämningen brukas för
Skånes stenkolsförande bildningar; om
indelningen av dessa, i rät med zoner av växtfossil
och i lias med bankar av djurfossil (t. ex.
Cardiumbanken), se Skåne, geologi. K. A. G.
Rätoromäner, folk, som tala rätoromanska
språk (se d. o.).
Rätoromanska språket, sammanfattande
benämning pä vissa romanska dialekter, som
förete gemensamma drag och talas på ett
smalt, på två ställen avbrutet landområde,
från S:t Gotthard ned till Adriatiska havet.
Detta område, som tillhör Schweiz och
Italien, har aldrig bildat en politisk enhet, aldrig
ägt något gemensamt skriftspråk, och dess
inbyggare känna icke någon gemensam
benämning på sina landsmål. Men forskarna ha
i senare tid utbytt den en tid gängse
benämningen ladinska språket mot
rätoromanska efter räterna, en folkstam, som
bebodde ung. de trakter, där detta språk talas
el. talats. — Det rätoromanska språkområdet
indelas i tre dialektgrupper: 1) Den västliga,
omfattande större delen av kant. Graubünden
kring Rhens och Inns källor. Språket talas
här av omkr. 40,000 pers. Denna grupp
omfattar tre underavd. med var sitt skriftspråk:
a) Rhendialekten vid Rhen (ty. Oberländisch,
fr. romanche). b) övre Engadins dialekt,
c) Nedre Engadins dialekt. 2) Den mellersta
i Trentino, talad av omkr. 15,000 pers. 3) Den
östliga i Friuli längs båda stränderna av
floden Tagliamento till Adriatiska havet, talad
av närmare 400,000 pers. Med avseende på
sin grammatiska beskaffenhet intar
rätoro-manskan på sätt och vis en mellanställning
mellan franskan och italienskan. De tyska
och italienska lånorden äro många.
Litteratur och skriftspråk. Den
rätoromanska litteraturen är av föga betydenhet.
Något för hela området gemensamt skriftspråk
finnes icke. Endast i Graubünden har något
verkligt skriftspråk uppstått, och detta har
tagit tre former efter de tre huvuddialekterna.
Verklig fart fick litteraturen först genom de
kyrkliga rörelserna, främst reformationen.
Här märkes Jakob Bifrun (f. 1506 i
Sa-maden), som åstadkom den första
rätoromanska bibelövers. — Inom det alltmer
framträdande skriftspråket på Rhendialekt bör först
nämnas Lu c i Gabriel, vars övers, av
N. T. 1648 blev gällande in på 1800-talet.
Rätoromanskan blev på 1700-talet off.
skriftspråk. Även tidskrifter och tidningar utges,
ss. (från 1886) Annalas della Societad
Rhæto-Romanscha (Chur). — På övre Engadins
skriftspråk utgavs under 1600-talet mycken
religiös litteratur. Bland skalder märkas
G. F. Caderas och S. Caratsch. — Inom
Nedre Engadin är litteraturen till 1800-talet
nästan uteslutande religiös. Men därefter
uppstod en världslig litteratur. Den
periodiska pressen är rätt rikhaltig. — I Friuli
finns det en stor dialektlitteratur med bl. a.
dikter av Peter Z o r u t och Karl
Fa-vet t i. — Litt.: Av språkläror G. I. Ascoli,
»Saggi ladini» (i »Archivio glottologico
ita-liano», I, 1873), Th. Gartner, »Rätoromanische
Grammatik» (1883), »Die rätoromanischen
Mundarten» (i Gröbers »Grundriss», 2:a uppl.
1888) och »Handbuch der rätoromanischen
Sprache und Literatur» (1910); A. Velieman,
»Grammatica teoretica practicaed istorica della
lingua ladina» (2 bd, 1915—24); av ordböcker
Z. och E. Pallioppi, »Dizionari dels idioms
ro-mauntschs» (1893—95); A. Velleman,
»Dic-ziunari scurznieu da la lingua ladina» (1929);
av läseböcker J. Ulrich, »Rhätoromanische
Chrestomathie» (2 bd, 1883), och K.
Decur-tins, »Rätoromanische Chrestomathie» (i
Voll-möllers »Romanische Forschungen», 1888
ff.). E. S-f.
Rätt. 1. (Filos.) Se Rättsfilosofi.
2. (Jur.) a) R. i betydelsen av rättsordning
el. s. k. o b j e k t i v r. betecknar inbegreppet
av de regler i mänskligt handlande, som äro
av beskaffenhet att kunna kännetecknas som
rättsregler. Allmänt antages, att det för
rättsregeln utmärkande är, att den för sin tillvaro
är beroende av ett utifrån härstammande
samhälleligt tvång. Det, som härvid
erfordras, är endast, att föreställningen om det
yttre obehag, som mer el. mindre
regelmässigt följer regelns åsidosättande i spåren, är
tillräckligt för att garantera, att regeln i det
stora flertalet fall blir genomförd. Även i
denna betydelse är dock regelns egenskap av
rättsregel stundom svagt utbildad, t. ex. inom
folkrättens område. Det yttre ingripandet,
resp, föreställningen om detta ingripande,
kallar man rättsregelns sanktion. I ett mera
utvecklat rättstillstånd förutsätter detta
ingripande, frånsett vissa undantagsfall, ss.
nödvärn och självhjälp, regelmässigt medverkan
från samhällsmyndigheternas sida, oftast i
form av genom vissa rättsregler upps.ällda
förpliktelser för vissa samhällsorgan att
under vissa förutsättningar företaga bestämda
åtgärder. Sanktionerna kunna vara av olika
innebörd, t. ex. skadestånd och straff. I
detta sammanhang bör emellertid framhållas,
att rättsordningen understundom kan
regelmässigt framtvinga el. undertrycka vissa
rättshandlingar även utan att tillgripa sanktioner.
Om man vill framtvinga regeln, att kyrklig
vigsel skall användas av alla dem, som önska
ingå äktenskap, behöver man t. ex. icke
nödvändigt uppställa straff för dem, som
sammanleva som äkta makar utan att påkalla
dylik. Det kan vara tillräckligt, att sådan
vigsel uppställes som den enda formen för
ingående av ett rättsligen giltigt äktenskap
samt att de rättsverkningar, som innefattas
däruti, framstå som så värdefulla, att det stora
flertalet redan av denna grund underkastar
sig denna. På liknande sätt förhåller det sig,
om man vill undertrycka vissa
rättshandlingar, t. ex. förhindra, att aktiebolag
mottaga egna aktier som pant. Det är då icke
nödvändigt att inskrida med sanktioner, t. ex.
ett straff mot dem, som i strid med en dylik
regel ingå dylika avtal. Det räcker med att
XVII. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
