Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rätt - Rättare - Rättarting - Rättegång - Rättegångsbalken - Rättegångsbiträde - Rättegångsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättare—Rättegångsdag
35
frånkänna dylika pantsättningar rättslig
verkan. — Som rättsordningens funktion
uppställes sedan gammalt att skapa
förutsättningar för en fredlig sammanlevnad mellan
människor trots den stridighet i intressen,
som alltid med nödvändighet är för handen i
människornas värld. Denna funktion uppbär
rättsordningen företrädesvis genom att
uppdraga gränser för människornas
verksamhetsområden medelst uppställande av regler, som
gå ut på undertryckande av vissa handlingar,
s. k. negativa rättsregler, och varigenom
samtidigt garanteras de enskilda vissa skyddade
verksamhetsområden. Men det är lätt att
inse, att r. i sin historiska utveckling icke
begränsar sig till denna funktion. Vid sidan av
denna står redan tidigt även en annan, näml,
den att genom organisation förhöja det
mänskliga arbetets resultat. Denna funktion
fullgör den företrädesvis genom att uppställa
vissa regler, som gå ut på framtvingandet av
vissa handlingar, s. k. positiva rättsregler.
Närmare besett, råder dock icke något
motsatsförhållande mellan dessa båda funktioner.
Det sagda äger sin tillämpning såväl i
förhållandet mellan individerna inom en stat som
i förhållandet mellan staterna inbördes. —
Jfr Sakralrätt. — Litt.: Grundläggande
äro: A. Thon, »Rechtsnorm und subjectives
Recht» (1878); R. von Jhering, »Der Zweck im
Recht» (2 bd; 3:e uppl. 1893—98); E. R.
Bierling, »Juristische Prinzipienlehre» (5 bd,
1894—1917). Härutöver avhandlas
hithörande spörsmål i allmänna lär o- och
handböcker, bl. a.: F. Pollock, »A first book
of jurisprudence» (1896); F. Hagerup,
»Rets-encyclopædi» (2:a uppl. 1919); A.
Mer-kel, »Juristische Enzyklopädie» (7 :e uppl.
1922). Svensk litt.: V. Sjögren, »Om
rättsstridighetens former» (1894); N. Stjernberg,
»Till frågan om de s. k. rent ekonomiska
kategorierna», kap. IV (1902); A. Hägerström,
»Stat och rätt» (1904) och »Till frågan om den
objektiva rättens begrepp. I. Viljeteorien»
(i Skrifter utg. av Hum. Vet.-samf. i Uppsala,
19: 2, 1917); A. V. Lundstedt,
»Obligations-begreppet», I, II: 1 (1929, 1930); ö. Undén,
»Svensk sakrätt», I (1927), »Juridik och
politik» (s. å.) och »Några synpunkter på
begreppsbildning inom juridiken» (i
»Festskrift tillägnad A. Hägerström», 1928).
b) R. i betydelsen av rättighet el. s. k.
subjektiv r. Uppfattningen av vad
därmed skall förstås är inom rättsvetenskapen
ganska skiftande. I vidsträcktaste mening
hänför man dit varje intresse, som åtnjuter
skydd av rättsordningen (Jhering). Det
förekommer i språkbruket, att man förbehåller
beteckningen rättighet blott för sådana
rättsligt skyddade intressen, som äro till en viss
grad individualiserade såväl till sitt innehåll
som till sin bärare. Och denna uppfattning
av begreppet rättighet är även inom
rättsvetenskapen företrädd (Merkel). Enl. en tredje
uppfattning (Thon) använder man
beteckningen rättighet blott för sådana fall, då
rättsordningen förlänat det skyddade
intressets bärare möjlighet att genomdriva
detsamma gentemot den kränkande, antingen
genom anlitande av domstol el. genom klagan
hos högre administrativ myndighet. En
fjärde åsikt (Lundstedt) inlägger i rättighet intet
36
annat än faktiska handlingsmöjligheter för
en person, uppkomna genom andras faktiska
tillbakahållande och riskfria genom frånvaro
för personen själv av -de menliga
tvångsåtgärder, vilka skulle drabba andra, som
före-toge sig motsv. handlingar. — Rättigheterna
indelas i: 1) offentliga och privata;
2) förmögenhetsrättigheter och
icke förmögenhetsrättigheter;
3) förytterliga och oförytterliga;
4) absoluta (sakrätter och
immaterial-rättigheter) och relativa (fordringsrätter
el. obligationer). — Stundom nyttjas
beteckningen rättighet även för att beteckna den
befogenhet att med laga verkan kunna
företaga vissa rättshandlingar, som tillkommer
ett visst rättssubjekt i motsats till andra, så
t. ex. då man säger, att ägaren till en sak
har »rättighet» att avyttra denna, el. då man
säger, att en person, som fyllt 15 år, har
»rättighet» att företaga vissa rättshandlingar.
— Litt.: Se den ovan under 2 a anförda samt
därutöver G. Jellinek, »System der subjektiven
öffentlichen Rechte» (2:a, omarb. uppl. 1905),
och B. Ekeberg, »Studier i patenträtt», kap.
II (1904).
c) R. i betydelsen av laglig domstol, ss. i
uttrycken »rätten sitter i dag» och »stämma
inför rätta»; se D o m s t o 1. N. S-g.*
Rättare, arbetsförman vid jordbruksarbete,
vid större jordbruk ofta kallad
befallnings-man el. (ladu-)fogde. II. J. Dft.
Rättarting, ting, där konungens domsrätt
utövades, se R ä f s t e t i n g.
Rättegång, i svenskt rättsspråk process i
trängre mening, som äger rum vid domstol
och har till syfte att fastställa vad som är
rätt. Se vidare P r o c e s s 2. Å. H.
Rättegångsbalken, den nionde och sista
av balkarna (se B a 1 k 3) i 1734 års lag,
innefattar, jämte utsökningslagen, huvudsaki.
de processuella föreskrifterna i denna lagbok.
De viktigaste ändringarna av r. äro förordn.
18 april 1849, som avskaffat lagmans- och
kämnärsrätterna, lagen 10 juli 1899, som
givit kap. 11 om stämning nytt innehåll, lagen
14 juni 1901, som reviderat dels hela kap. 16
om invändningar i rättegång m. m. och dels
samtliga de kap., som röra sättet för
fullföljd av talan till högre rätt och förfarandet
där, samt slutligen lagen 14 maj 1915 om
fullföljd av talan till Högsta domstolen (kap.
30). I stort sett står dock Sveriges
rätte-gångsväsen ännu i dag på den grund, som
1734 års lag lade. E. K.’
Rättegångsbiträde, person, som i rättegång
lämnar hjälp åt närvarande part,
rättegångsbalken kap. 15 § 1. Då r. är en art av
rätte-gångsfullmäktig, äro i allm. reglerna om
fullmäktig tillämpliga på biträde. Part har
alltid rätt att anlita r. inför domstol.
Biträdets behörighet inskränker sig till handlande
i huvudmannens närvaro. Understundom
förordnas r. (i teknisk mening snarast vanlig
rättegångsfullmäktig) genom det allmännas
försorg. Se lagar 19 juni 1919 om fri
rättegång och rättegångsbiträde åt häktad. Ä. H.
Rättegångsdag, dag, då domstol i första
instans, häradsrätt eller rådstuvurätt,
handlägger rättegångsmål. Se bestämmelser om
häradsting: rättegångsbalken kap. 2 § 1,
förordn. 17 maj 1872, lagar 4 juni 1913 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
