Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättegångsdag - Rättegångsfel - Rättegångsfrid el. Tingsfrid - Rättegångsfullmakt - Rättegångsfullmäktig - Rättegångskostnad - Rättegångsmissbruk - Rättegångs- och utsökningsstatistik - Rättegångsväsen - Rättens ombudsman - Rättfärdiggörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättegångsfel—Rättfärdiggörelse
38
37
7 maj 1918 m. fl. författningar. Vad
råd-stuvurätt beträffar, innefattas
bestämmelserna i rättegångsbalken kap. 6 och i de särskilda
rådstuvurätternas arbetsordningar. Å. H.
Rättegångsfel, se Domvilla och N
ulli t e t.
Rättegångsfrid el. Tingsfrid (fsv.
pings-friper), den särskilda helgd, som vilar över
det ställe, där en domstol är samlad.
Våldsgärningar och förargelseväckande beteende
inför domstol träffas därför av strängare
straff, än om de förövats under andra
förhållanden (se strafflagen kap. 11 § 5 och 6).
Före förhandlingarnas början vid häradsting
skall enl. rättegångsbalken häradshövding
»lysa ting och tingsfrid». K. G. Wn.
Rättegångsfullmakt, ensidig viljeförklaring,
varigenom en person bemyndigas att i
rättegång företräda annan. Vanl. innefattar r.
behörighet att föra huvudmannens talan, men
även r. för enstaka processhandling kan
förekomma. R. kan ställas in blanco, varigenom
behörighet ges att generellt företräda
huvudmannen (med viss inskränkning i fråga om
brottmål och statusfrågor). R. till
innehavaren godtages också sedan gammalt.
Fullmäktig må ej utan uttryckligt lov sätta annan
i sitt ställe, förlika saken el. fullfölja till
högre rätt. Innehavarfullmakt ger dock utan
vidare rätt att sätta annan i sitt ställe
(sub-stitution). Ä. H.
Rättegångsfullmäktig, ställföreträdare i
rättegång, som representerar huvudmannen
med stöd av rättegångsfullmakt. Part i
rättegång äger i allm. begagna r., dock att i
brottmål, där efter lag straffarbete kan följa å
brottet, den tilltalade själv skall svara, se
rättegångsbalken kap. 15 § 1. Se även
Advokat och Rättegångsfullmakt. Å. H.
Rättegångskostnad, kostnad, som part i
rättegång nedlagt på dess förande och som
han under vissa förhållanden har anspråk på
att motparten skall återgälda. Den vinnande
i rättegång bör i allm. få ersättning av den
tappande för nödig kostnad å rättegången (se
rättegångsbalken kap. 21 § 3). Vissa
undantag göras dock av lagen. Om någon sak
be-finnes ha varit så mörk och tvivelaktig, att
den tappande haft skälig orsak till rättegång,
skall vardera parterna vidkännas sin
kostnad (kostnaderna kvittas). Detsamma gäller
också kostnad i överrätt, om den, som där
tappat, haft lägre rätts dom för sig. De
svenska domstolarna torde numera utdöma
ersättning för r. utan den missriktade skonsamhet
mot tappande part, som tidigare ofta
påtalats. Å. H.
Rättegångsmissbruk föreligger, då någon
mot klara skäl och bättre vett av arghet
drager någon för rätta, liksom då någon i högre
rätt ohemult klagar över lägre rätts utslag.
Sådant missbruk av rättegång är belagt med
böter. Jfr rättegångsbalken kap. 29. E. K.*
Rättegångs- och utsökningsstatistik, se
Rättsstatistik.
Rättegångsväsen, sammanfattningen av
organisation och förfarande för rättskipning i
civila och kriminella mål. Jfr Advokat,
Domstol, Process och Åklagare.
Rättens ombudsman. Enl. konkurslagen 13
maj 1921 § 44 skall konkursdomaren, då
beslut om egendomsavträde meddelats, förordna
en ärlig och förståndig man att i konkursen
vara r. Denne skall äga erforderlig insikt i
gällande lag samt nödig erfarenhet och
sakkunskap. Han fungerar i regel som ordf., för
protokoll vid borgenärssammanträden och
övar kontroll på konkursförvaltningen. R:s
samtycke kräves för vidtagande av ett flertal
förvaltningsåtgärder. Å. H.
Rättfärdiggörelse (lat. iustificütio), teol.
Uttrycket r. har vid två olika tillfällen
spelat en avgörande roll i kristenhetens historia,
den ena gången hos Paulus och den andra
hos Luther, hör Paulus, som först utformade
begreppet, illustrerade det kristendomens
artskillnad från judendomen. När Paulus
hävdar, att människan rättfärdiggöres av el.
genom tro och icke på grund av några av henne
utförda gärningar, betydde detta ett radikalt
genombrytande av lagreligiositeten.
Hänvisningen till tron betyder näml, ingenting
annat än en hänvisning till den Guds nåd, som
förverkligar sig i Kristi försonings- och
frälsningsgärning. Bakgrunden för denna syn på
r. är den radikala synduppfattning, enl.
vilken människan icke förmår uppfylla det av
lagen ställda kravet samt lagen därför, i
den mån den leder människan in på
själv-rättfärdighetens väg, avslöjar sig såsom en
fördärvsmakt. När människan rättfärdiggöres
genom Guds nåd i Kristus och icke på grund
av »laggärningar», framträder Kristus såsom
»lagens ände». Om r. av Paulus alltså
primärt fattas såsom en Guds nådesgärning, så
ligger i denna på samma gång principen för
det nya, av Kristus och hans Ande bestämda
livet. — I rättfärdiggörelsetankens följande
historia brottas det egenartat kristna med
moralistiska föreställningar samt med
inflytanden från den antika idealismen. Särskilt
på västerländsk mark fick redan tidigt
moralismen stark makt, icke minst genom
Tertul-lianus. Genom honom erhöll så
meritumtan-ken — tanken på den mänskliga förtjänsten
— en fast plats i kristendomstolkningen.
Augustinus betecknar en motrörelse i den
utveckling, som är i gång. Särskilt genom sin
kamp mot den utpräglat moralistiska
pelagia-nismen framträdde Augustinus såsom
förespråkare för den gudomliga gratia (nåden)
såsom r:s enda sakliga grund samt anknöt
därvid direkt till paulinska tankegångar. Då
emellertid hans teologi samtidigt var
genom-vävd med nyplatonska tankar, kunde den
kristna synen på den gudomliga kärlekens art
(på Guds agape) icke klart fasthållas utan
genomkorsades ständigt av nyplatonska
Eros-motiv. Augustinus kommer därmed att stå
i en dubbelställning: å ena sidan såsom en
instans mot kristendomens ombildning i
moralistisk anda, å andra sidan såsom en
utgångspunkt för den sammansmältning av
kristendom och idealism, som karakteriserade
medeltiden och som, även där den som mest
försökte neutralisera förtjänsttanken (ss. hos
Tomas från Aquino), aldrig kom loss från
moralistiska tankebanor. — Luther avvisade
radikalt all moralistisk omtolkning av
kristendomen och bröt sönder den medeltida
syntesen av kristendom och antik idealism. Denna
sin reformatoriska gärning har han uttryckt
i läran om iustificatio sola fide — sola gratia
(r. av tron allena — av nåden allena).
Huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
