Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättfärdiggörelse - Rättighet - Rättika - Rättikmusseron - Rättsbok - Rättsfakta - Rättsfall - Rättsfilosofi (Filosofisk rättslära)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Rättighet—Rättsfilosofi
tanken är nu liksom hos Paulus, att Gud i
och genom Kristi försonings- och
frälsningsgärning upptar till gemenskap med sig den
syndiga människan. Men denna huvudtanke
har sedan på olika sätt av Luther fått en
skarpare fixerad utformning. Så framhålles
det med skärpa icke bara att den gudomliga
kärleken är h. o. h. spontan och »omotiverad»
utan också att den »rättfärdiggjorda»
människan är »på en gång syndare och rättfärdig»
(simul iustus et peccator). R. innebär
visserligen, såsom hos Paulus, principen för det nya
livet. Men under jordelivets villkor upphör
dock människan aldrig att vara syndare. Det
kristna livet ter sig såsom en fortgående kamp
med det gudsfientliga. — Inom den
efter-reformatoriska teologien har Luthers
grundsyn ofta och på olika sätt fördunklats.
Ortodoxien var icke främmande för att fatta
»tron» såsom en mänsklig betingelse för r.
i st. f. såsom ett den gudomliga kärlekens
eget verk i människan; pietismen åter såg
icke sällan »boten» såsom dylik betingelse.
Upplysningsteologien hade med sin
moralistiska optimism intet sinne för Luthers
rätt-färdiggörelsetanke. Hos Schleiermacher
un-dertryckes den av hans romantiska
individualism och immanensfilosofiska idealism. Under
1800-talet sökte sig flera teologer tillbaka till
den reformatoriska rättfärdiggörelsetanken
utan att dock klart fatta dennas innebörd
— t. ex. J. T. Beck och A. Ritschl, vilken
gav en ensidig bild av Luthers
rättfärdig-görelselära. Mera kongenial var särskilt M.
Kähler. — Den starka förskjutning, som ägt
rum inom den senare tidens teologi, har givit
ny aktualitet åt frågan om r. Härtill har
icke minst Lutherforskningens renässans i
nutiden bidragit. G. A-n.
Litt.: K. Holl, »Gesammelte Aufsätze zur
Kirchengeschichte», I och III (1923, 1928);
G. Aulén, »Den kristna gudsbilden genom
tiderna» (1927); G. Ljunggren, »Synd och
skuld i Luthers teologi» (1928); W. von
Loe-wenich, »Luthers theologia crucis» (1929); R.
Bring, »Dualismen hos Luther» (s. å.); A.
Nygren, »Den kristna kärlekstanken», I (1930).
Rättighet, se R ä 11 2 b.
Rättika, bot., se R a p h a n u s.
Rättikmusserön, bot., se Musseroner.
Rättsbok, se Landskapslagar, sp. 673.
Rättsfakta, jur. De inom ett rättsområde
gällande rättsreglerna äro knutna till vissa
tilldragelser el. fakta som förutsättningar, så
att först i och med sådana tilldragelser el.
fakta regeln i det konkreta fallet börjar
verka, resp, verka på ett förändrat sätt el.
upphör att verka. Sådana tilldragelser el.
fakta, som på detta sätt förändra det
konkreta rättstillståndet, kallas rättsfakta. Dessa
kunna uppdelas i följ, grupper: a)
naturtilldragelser. En människas död medför t. ex.,
att vissa rättigheter upphöra, andra uppstå
el. överflyttas på andra, b) Mänskliga
handlingar, som innefatta brytandet av en
rättsregel, s. k. orättshandlingar el. dyl. (jfr Rätt
2 a), c) Mänskliga handlingar, som utan att
innefatta brytandet av en rättsregel medföra
förändringar i det konkreta rättstillståndet.
Sådana kallas rättshandlingar (i vidsträckt
mening). Den ojämförligt talrikaste gruppen
av dessa utgöres av sådana handlingar, som
40
medföra rättsliga verkningar, just emedan
genom dem en avsikt att åstadkomma en
förändring i det konkreta rättstillståndet
kommit till uttryck, s. k. viljeförklaringar el.
rättshandlingar i egentlig mening. Dessa
indelas i: 1) offentligt rättsliga och
privaträttsliga; 2) tvåsidiga och ensidiga,
allteftersom det för inträdet av de
rättsverkningar, som handlingen avser, erfordras
medverkan från jämväl ett annat subjekts sida
el. ej. Ensidiga äro t. ex. en uppsägning, ett
testamente. De tvåsidiga rättshandlingarna
benämnas inom privaträtten vanligen avtal
(se d. o.) Se vidare Rättshandl ing. N.S-g.*
Rättsfall, den vanliga beteckningen på en
inför dömande myndighet dragen fråga av
rättslig natur. R. ha för kännedomen om
lagens tillämpning den största betydelse. De
tillmätas avgörande vikt, då de kommit under
prövning i högsta instans och anses vara av
den principiella vikt, att de få karaktären av
prejudikat. R., såvitt de behandlats av
högsta instans, utges vanl. i periodiska
publikationer, ss. i Sverige bl. a. Nytt Juridiskt
Arkiv, Regeringsrättens Årsbok och
Arbetsdomstolens Domar. R. från hovrätterna utges
i Svensk Juristtidning. K. G. Wn.
Rättsfilosofi (Filosofisk r ä 11 s 1 ä r a),
den del av den praktiska filosofien, som
handlar om rätten. R:s grundläggande uppgift är
att undersöka det i vanligt rättsmedvetande
och i juridisk o. a. litteratur förekommande
begreppet om »rätten», det må sedan vara
endast förutsatt el., som i redan framställda
rättsfilosofiska teorier, även reflekterat.
Därigenom vill den också om möjligt fastställa
ett hållbart begrepp om »rätt». — I vanligt
språkbruk betecknar uttrycket »rätt»
överensstämmelse med en regel, även en mer
tillfällig sådan (t. ex. rätt språkbruk), och, då
termen brukas i moralisk betydelse,
överensstämmelsen med en ovillkorligt gällande
norm el. lag. Även lagen själv anses dock
framställa vad som är rätt, varvid detta
tänkes såsom något objektivt sett »rätt»,
»riktigt», och såsom något som »bör» ske. Man
talar därför också om sedelagen i
betydelsen av en ofrånkomligt bjudande norm,
vilken bestämmer vad som är vår »plikt». —
En mer begränsad och specifik betydelse av
termen »rätt» är den juridiska (av lat.
ius). Skall man få en betydelse i den
juridiska rättens begrepp, som motsvaras av vissa
empiriska fakta, torde den böra fattas som
ett system av handlingsregler, som inom en
viss människogrupp faktiskt genomföras,
närmast genom vissa särskilt utsedda organ (t.
ex. domarna) men mera allmänt på grund av
en mängd samverkande psykologiska
faktorer, vilka möjliggöra de särskilda organens
verksamhet (Hägerström). Innebörden av en
dylik regel är, att fakta, som äga betydelse
med hänsyn till regeln, »rättsfakta», genom
organens verksamhet under vissa
förutsättningar förbindas med särskilda verkningar,
»rättsverkningar» (t. ex. stöld med straff),
varigenom regeln kommer att verka
motivbildande med avseende på individernas
handlingssätt. Sin upprinnelse ha dessa regler i
för individerna gemensamma andliga och
materiella intressen, vilka de främja (rättens
»ändamål»). Detta empiriska regelsystem, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
