Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättsfilosofi (Filosofisk rättslära) - Rättsfråga - Rättsföljder el. Rättsverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Rättsfråga—Rättsföljder
»objektiva» el. »gällande», »positiva» rätten
(ej att förväxla med det »objektivt rätta»),
dess innebörd, dess genomförande och
förhållande till de mänskliga behoven, kan bli
föremål för vetenskaplig undersökning,
rättsvetenskap i speciell mening el. juridik. —
Emellertid fattas också den »gällande» rätten
såsom bestämmande vissa »rättigheter» och
»skyldigheter» för samhällsmedlemmarna. Man
tänker sig hos dessa en till innehållet
bestämd, en »materiell» rätt (»egendomsrätt»,
»fordringsrätt»), vilken framträder som en
»subjektiv», till personen knuten »rätt»
(»rättighet»), som genom rättsordningens funktion
skall skyddas. I dessa begrepp möter det
allmänna rättsmedvetandets föreställningssätt,
vilket också spelat en stor roll i juridik och
r. Sin kulmen nådde denna uppfattning inom
r. i »naturrätten», vilken antog en rätt,
grundad i människans natur och höjd över den
positiva rätten. Men icke blott de specifika
naturrättslärarna, även många andra
filosofer ha antagit en över det positiva
regelsystemet höjd osinnlig och ideell, förnuftig rätt,
den »rationella» rätten, själv ett regelsystem,
vilket den positiva rätten har att efterlikna.
Rationell blir denna rätt, därför att den
fattas såsom objektivt bestående och så genom
förnuftet fastställbar. Den juridiska rätten
fattas därvid också den som något
»objektivt» rätt el. riktigt på samma sätt som det
moraliskt rätta, och den framträder som detta
med förpliktande karaktär. Detta »rätta»
skulle emellertid aldrig i och för sig kunna
bilda den juridiska rätten ens i dess
översinnliga karaktär. Här tillkommer det
specifikt juridiska momentet, genomgående också
i det vanliga medvetandets
rättsföreställningar än i dag, nedärvda föreställningar om en
över det sinnliga upphöjd »rätt», en mystisk,
magisk makt, en inre, obestämbar kraft i
förhållande till de ting el. människor, gentemot
vilka man är »berättigad». Detta är den
yttersta källan till
»rättighetsföreställning-en», och denna mystiska rätt framträder
liksom det »objektivt» rätta med religiös helgd,
så ock i den romerska rätten (Hägerström).
Icke ens om de subjektiva rättigheterna med
motsv. »rättsplikter» tänkas grundade i den
positiva rättens regler, kunna de dock vara
en verklighet. Några rättigheter i ordets
egentliga mening äro ej möjliga. Vad den
positiva rätten i detta avseende kan ge är blott
skydd för vissa genom reglerna angivna
intressen. — Det enda begrepp om rätt, som är
vetenskapligt hållbart, blir i enlighet med det
sagda den »positiva» rätten i betydelsen av
det i samhället genom vissa organ faktiskt
genomförda regelsystemet. R. kan därför icke,
såsom tidigare antagits, vara en teori om den
»riktiga rätten», som den positiva har att
närma sig. Den kan blott undersöka
föreställningarna om en sådan rätt och om
»rättigheter» samt framställa de skilda teorier
härom, vilka sett dagen, de tidigare
rättsfilosofiska systemen. — Sofisterna i Grekland
påvisade, att den i staten gällande rätten
tillkom genom mänsklig lagstiftning (det »enligt
lag» rätta), och skilde därifrån det »enligt
naturen» rätta, som ägde sin grund i
människans natur. Endast det senare behövde man
följa. Teorier om en »naturlig rätt» (ius m-
42
turale, lex naturae) förekommo redan hos
stoiker och epikuréer samt under medeltiden.
Under nyare tiden uppkom en omfattande
naturrättslig spekulation, enl. vilken människorna
såsom isolerade individer ägde ursprungliga
rättigheter (tvärtemot Aristoteles’ tanke, att
människan till sin natur var en statsvarelse).
Genom ett särskilt fördrag mellan dessa
isolerade individer bildades så staten. Denna
»naturrätt» (se d. o.) med dess antagna
ursprungliga »mänskliga rättigheter» utövade
ett mäktigt inflytande på den moderna tidens
statsbildningar (t. ex. i franska revolutionen)
men mötte på grund av sin ohistoriska
karaktär alltifrån slutet av 1700-talet en stark
kritik, dels från den »historiska rättsskolan»
(Burke, Savigny m. fl.), som sökte
förklara de olika folkens rätt som ur folksjälens
inre oavsiktligt och organiskt framvuxna
historiska bildningar, dels från senare,
posi-tivistiskt lagda rättsfilosofer, vilka påvisade
rättens ursprung i sociala ändamålshänsyn
(J h e r i n g) och dess karaktär att vara en
skapelse av positiv lagstiftning el. över huvud
»menschliche Satzung» (Bergbohm).
Naturrätten avvisas, men i stället träda teorier
om rätten som uttryck för statens vilja el.
befallning (t. ex. J e 11 i n e k), en ståndpunkt,
som också, av olika skäl, är omöjlig. Bl. a.
kan man tala om en stat först om en rätt
finnes, och en enhetlig statsvilja är en fiktion.
Litt.: G. Jellinek, »Allgemeine Staatslehre»
(3:e uppl. 1922); A. Hägerström, »Der römische
Obligationsbegriff» (i Skr. utg. av Hum.
Vet.-samf. i Uppsala, 23, 1927) och »Är gällande
rätt uttryck av vilja?» (i »Festskrift för V.
Norström», 1916); E. Tegen, »I filosofiska
frågor» (1927); S. J. Boethius, »Om statslivet»
(1916). Jfr litt. vid Naturrätt och Rätt
(särskilt Hägerströms skrift av 1917). E. T-n.
Rättsfråga, jur. Föremål för domstols
prövning i tvistemål är dels »bevisfrågan», dels
»rättsfrågan». Bevisfrågan är frågan om vad
i målet är att anse för sant, med r. avses
rättstillämpningen, d. v. s. frågan om det
rättsliga bedömandet av de fastställda fakta.
Vid uppställandet av rättsmedelstyperna
utgår man huvudsaki. från skillnaden mellan
bevisfrågan och r. Se Rät t smedel. — I
brottmål skiljer man mellan skuld- och
strafffrågan. Denna uppdelning kan dock icke
uppfattas som ett särskiljande för straffprocessens
del mellan bevisfrågan och r., ty prövningen
av den s. k. skuldfrågan förutsätter och
innebär i ännu högre grad, än vad fallet är med
straffrågan, rättstillämpning. E. K.*
Rättsföljder el. Rättsverkningar, de
verkningar av rättslig innebörd — uppkomst,
bevarande, ändring el. upphörande av
rättigheter och skyldigheter —, som rättsordningen
anknyter till vissa mänskliga handlingar och
vissa andra faktiska omständigheter, de s. k.
rättsfakta (se d. o.). Av ett sådant
rätts-faktum som en betalningsutfästelse
(underskrivandet och utgivandet av ett skuldebrev)
säges sålunda uppkomma rättsföljden:
förpliktelse att till borgenären betala det
ut-fästa beloppet, ev. även ränta därå. Särskilt
för rättsföljd av menlig natur, t. ex. vissa
straff såsom rättsverkan av brott, nyttjas
även beteckningen rättslig påföljd (se
Påföljd). C. G. B j.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
