Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättsförhållande - Rättsförmåga, Rättskapacitet - Rättsgrund - Rättshandling - Rättshandlingsförmåga - Rättshistoria - Rättshjälpsanstalter - Rättskapacitet - Rättskemi - Rättskemist - Rättskipning - Rättskonstruktion - Rättskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Rättsförhållande—Rättskraft
44
Rättsförhållande, rättsligen bestämt
förhållande mellan olika rättssubjekt. R. benämnes
ensidigt, om detta förhållande med
avseende på visst subjekt innefattar blott
rättsligt förpliktande och i fråga om det el. de
andra blott ett däremot svarande
berättigande, ömsesidigt, om å båda sidor mot
varandra svarande berättiganden och
förpliktelser äro för handen. N. S-g.*
Rättsförmåga, Rättskapacitet,
förmåga att vara bärare av rättsligen erkända
och skyddade intressen el., kortare uttryckt,
att ha egna rättigheter och skyldigheter.
Envar, som enl. lagen har r., kallas
rättssubjekt el. person i juridisk mening. I
modern rätt är varje människa erkänd som
rättssubjekt redan i sin egenskap av människa,
under det att vissa villkor uppställas för
erkännandet av särskilt bildade subjekt, t. ex.
aktiebolag, föreningar, anstalter, som
rättssubjekt. Från r. bör väl skiljas
rättshand-lingsförmåga el. rättslig
handlingsförmåga (se d. o.). R. kan vara
mer el. mindre fullständig. Rid.*
Rättsgrund, jur., se Rättsfakta och
Rättstitel.
Rättshandling, en viljeförklaring, som
avgivits i syfte (men icke nödvändigt medför
den verkan), att ett rättsförhållande skall
uppkomma, bevaras, förändras el. upphöra.
Som r. betecknas dock vanl. ej de å ämbetets
vägnar avgivna viljeförklaringarna (domar,
resolutioner m. m.) utan åsyftas blott de
enskilda medborgarnas (muntliga el.
skriftliga) uttalanden, sådana som anbud och
antagande (se Avta 1), fullmakt, reklamation,
testamente, uppsägning. En r. av en person,
som saknar rättslig handlingsförmåga (se
d. o.), blir principiellt utan verkan, likaså r.,
som bragts till stånd genom otillbörlig
påverkan på den handlandes vilja (tvång, svek,
ocker) el. strider mot en rättsregel av högre
valör el. som ej gjorts i vederbörlig form
(i de fall sådan är särskilt föreskriven). Om
huru däremot en r. kan bli giltig även utan
att fullt överensstämma med den handlandes
vilja se A v t a 1. C. G. Bj.
Rättshandlingsförmåga, jur., se Rättslig
handlingsförmåga.
Rättshistoria, den vetenskap, som
framställer rättsordningens fortgående utveckling.
R. betecknas som yttre, när den riktas på
utforskandet av rättskällornas, särskilt
lagarnas, tillkomst och utveckling, men som inre, då
den har till föremål de olika rättsinstitutens
utbildning och ombildning. R. är dels
nationell, då den behandlar ett visst
rättssamhälles rättsliga utveckling, dels
komparativ, då den söker utreda de olika
rättssamhällenas ömsesidiga inflytande på och
beroende av varandras rättsutveckling.
Universalrättshistorien har till uppgift
att utforska rättsidéernas och
rättsprincipernas allmänna utveckling. Rid.*
Rättshjälpsanstalter. 1919 genomfördes för
hela Sverige en lösning av de mindre
bemedlades rättshjälpsbehov genom lagen om fri
rättegång och genom beviljande av
statsunderstöd åt offentliga r. Lagen om fri
rättegång avser att ge de mindre bemedlade
samma möjligheter som de bemedlade att genom
rättegång få sin rätt skyddad. De offentliga
r. avse att tillgodose de obemedlade ej blott
på det utomprocessuella området utan även
med biträde i rättegångar. De äro uppbyggda
på kommunal grund. Det är meningen, att
dylika anstalter skola upprättas såväl för
varje landstingsområde som ock för varje
stad, som ej deltager i landsting. R. finnas
f. n. i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg samt i Örebro län. I
Stockholms län finnes ett rättshjälpskontor
med mottagningar i Stockholm. Dessutom
finnes Medelpads rättshjälpsförening med
mottagningar i Sundsvall. Om tidigare
anordningar i samma syfte se
Fattigsakförare. E. B-l.
Rättskapacitet, jur., dets. som rättsförmåga
(se d. o.).
Rättskemi, den kemiska analysen, använd
i rättsväsendet. Till rättskemiska
undersökningar i vidsträckt mening kan visserligen
räknas även fastställandet av lagenlig
beskaffenhet hos födoämnen, njutningsmedel o.
dyl., såvitt rättsgiltiga normer för dessa
blivit fastställda; men som rättskemiska i mera
speciell mening förstås huvudsaki. sådana
kemiska undersökningar, vilkas ändamål är att
utgöra ett bevismedel i rättsärenden av
straffrättslig el. civilrättslig natur. G. H.
Rättskemist, föreståndaren för Statens
rättskemiska laboratorium (se d. o.).
Rättskipning, den del av statens
verksamhet för rättsordningens upprätthållande, som
består i prövning och fastställelse av enskilda
rättssubjekts rättigheter och skyldigheter.
De rättskipande myndigheterna ha att
till-lämpa rättssatserna på konkreta faktiska
förhållanden, vilka bringas under deras
prövning. R. på det privaträttsliga området och
straffrättskipningen handhas av domstolarna,
administrativ r. av
förvaltningsmyndigheterna; dessa regler äro dock ej strängt
genomförda. Uttrycket r. torde få anses vara
en riktigare term än det ibland, särskilt
tidigare, använda ordet lagskipning, enär
ej blott lagbud utan även andra rättssatser
(sedvanerätt) komma till användning i de
rättskipande myndigheternas verksamhet. Ä. H.
Rättskonstruktion, dels den verksamhet,
varigenom i ett visst fall en för dettas
rättsliga fastställande behövlig rättssats genom
den rättstillämpande myndigheten skapas,
när varken den skrivna rätten el.
sedvanerät-ten ger tillräcklig ledning, dels också
resultatet av nämnda verksamhet som rättskälla.
Genom r. uppstår en tillfällighetsrätt, som
dock i sig har en inneboende tendens till
upprepning ooh kan övergå till landssed (se d. o.)
och sedvanerätt (se d. o.). — Se vidare C. A.
Reuterskiöld, »Grunddragen av den allmänna
rätts- och samhällsläran» (1912). Rid.*
Rättskraft, den verkan av en laga kraft
vunnen dom, som består däri, att domen
definitivt normerar det avdömda
rättsförhållandet (domens normativa effekt i motsats till
dess exekutiva och dess konstitutiva verkan).
Man har brukat skilja på formell r. eller laga
kraft, en doms egenskap av att icke kunna
angripas med ordinärt rättsmedel (se d. o.),
och materiell r., domens egenskap av att
innefatta en definitivt bindande reglering av den
avdömda saken (res iudicata). Det riktiga
torde vara att anse laga kraft (uttrycket
for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
