Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättsmedicin - Rättsmedicinalväsendet - Rättsmedicinsk undersökning - Rättsobjekt - Rättsområde - Rättsordning - Rättsplikt - Rättspraxis - Rättsregel - Rättsskola - Rättsspråk el. Lagspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättsmedicinalväsendet—Rättsspråk
47
också vissa av dem äro för ändamålet
betydelsefullare än andra. R. bestämmer och
avgränsar de enskilda vetenskapsgrenarnas
användbarhet för rättsliga ändamål. R. såsom
självständig vetenskap är företrädd av
särskilda befattningshavare vid univ. el.
likartade vetenskapliga högskolor och ingår som
ett undervisnings- och examensämne i den
allmänna läkarutbildningen i Sverige. G. H.
Rättsmedicinalväsendet omfattar ärenden,
som avse rättsmedicinens praktiska
användning inom Sveriges rättsväsende. R. har en
genom lag och författning fastställd
organisation. Högsta tillsynen utövar
Medicinalstyrelsen, som för hithörande frågors
vetenskapliga bedömande har vid sin sida ett
vetenskapligt råd av fackmän.
Medicinalstyrelsen skall tillhandagå domstolar o. a. behöriga
myndigheter med av dem begärda
rättsmedicinska utlåtanden. G. H.
Rättsmedicinsk undersökning, av
sakkunnig person utförd medicinsk undersökning
med rättsligt ändamål. Sådan undersökning
avser oftast människor, levande såväl som
döda, men kan även avse andra föremål av
vitt skilda slag, ss. blodfläckar, hår,
misstänkt giftigt ämne. G. H.
Rättsobjekt, jur., kallas sådana nyttigheter,
materiella el. immateriella, vilka på grund
av det värde de ha för de mänskliga
andliga el. materiella behovens tillfredsställande
bli föremål för juridiskt skyddade intressen.
Rättsområde, det område, inom vilket en
och samma rättsordning gäller. En suverän
stat, som själv fastställer sin rättsordning,
utgör i regel ett enhetligt r.; dock kan
mången gång särskild (»partikulär») rätt gälla i
vissa delar av en stat, så t. ex. Färöarna och
det med Danmark 1920 återförenade området
(»de sönderjydske landsdele»). Tyska riket
var ända till 1900 splittrat i hundratals r.
Avvikande rättsregler för särskilda områden
kunna jämväl bringas till stånd därigenom,
att lagstiftningen tar hänsyn till lokala behov
(se t. ex. Norrlandsfrågan, sp. 1245,
samt Ä 1 a n d, förvaltning) el. uppdrar åt
lokala myndigheter att fastställa vissa
bestämmelser (se t. ex.
Butikstängnings-lagen, Fiskerilagstiftning, sp. 492,
och Hjulbredd). C. G. Bj.
Rättsordning, jur., se R ä 11 2 a.
Rättsplikt, jur., den skyldighet, som
rättsregeln innefattar för den därav bundne. Vid de
positiva rättsreglerna går denna skyldighet ut
på ett företagande av handlingar av visst
slag. Vid de negativa går den ut på
underlåtande, resp, undertryckande, av vissa
handlingsmöjligheter. Mot r. svarar alltid ett
intresse, som skyddas genom rättsregelns
tillvaro och oftast är en subjektiv rätt el.
rättighet. Jfr Rätt 2 a och b. N. S-g.*
Rättspraxis, jur., den praxis, som de
rätts-tillämpande, särskilt de rättskipande,
myndigheterna följa vid sina avgöranden.
Framför allt tilldrager sig r. intresse, då den
genom självständiga avgöranden av föreliggande
intressekonflikter åvägabringar förändringar
med avseende på rättsreglernas innehåll och
sålunda utgör en självständig rättskälla (se
d. o.). Ur dylika avgöranden utkristallisera
sig näml, småningom vissa regler för
liknande intressekonflikters lösning, som
myn
48
digheter och medborgarna i gemen för
framtiden uppfatta såsom för sig förbindande ocn
vilka därmed erhålla karaktären av
rättsregler. Genom r. utfyllas på detta sätt luckor
i den gällande rätten. Men även redan
skapade rättsregler kunna genom r. ändras el.
upphävas. Detta gäller även om en rättsregel,
tillkommen genom lagstiftning. Därför
erfordras dock naturligen, att det hos de organ,
som ha högsta uppsikt och kontroll över de
rättstillämpande myndigheterna och i sista
hand inom samhället i dess helhet,
uppstått en allmän övertygelse, att en redan
existerande rättsregel icke längre
tillfredsställer levnadsförhållandenas krav.
Under vissa tider ha av lagstiftare försök
gjorts att alldeles eliminera r. som rättskälla
genom att i lag införa formliga förbud för
domstolarna att vid sina avgöranden taga
hänsyn till de rättskipande myndigheternas
praxis. Ett sådant förbud kan emellertid
aldrig helt genomföras. Av betydande
effektivitet är dock t. ex. det i nästan alla
moderna strafflagar givna förbudet mot att
genom r. införa straff för handlingar, som icke
i stiftad lag äro belagda med straff.
Tidpunkten, när en förändring med avseende på
rättsreglernas innehåll kan anses ha timat i
kraft av r., kan ej avgöras lika noggrant,
som vanl. är fallet i fråga om de
förändringar, vilka åstadkommits genom
lagstiftning. Stundom pläga genom lagstiftning
särskilda regler uppställas för att trygga en
större stabilitet i den högsta instansens
avgöranden. Så är bl. a. förhållandet i Sverige
genom kungl. stadgan 11 juni 1920 ang. måls
handläggning i vissa fall av K. m:ts högsta
domstols avdelningar samfällt (se Högsta
domstolen och Prejudikat). I den
angelsaxiska rätten är genom r. den regeln
utbildad, att en högre domstols avgöranden
binda underlydande domstolar vid senare
avgöranden av likartade fall. I England anses
dessutom sedan åtm. ett halvt årh. tillbaka
jämväl den regeln gälla, att den högsta
dömande myndigheten i landet, näml,
lordernas hus (i verkligheten ett utskott av
överhuset), även själv är bunden av sina egna
tidigare prejudikat, så att en rättsgrundsats,
som kommit till tillämpning i ett dess
avgörande, sedermera icke anses kunna
upphävas annat än genom lagstiftning (act of
parliament). — En egendomlig övergångsform
mellan lagstiftning och r. utgör det romerska
pretorsediktet (se Edikt). N. S-g.*
Rättsregel, jur., se Rätt 2 a.
Rättsskola, jur. 1. Läroanstalt för
undervisning i rätten. Bland särskilt berömda
rättsskolor må nämnas den i Bologna på
1100- och 1200-talet (se Glossatorer)
samt de ännu bestående inns of court (se
d. o.). Rättsundervisning meddelas eljest i
våra dagar vanl. vid univ. — 2.
Sammanfattande beteckning för anhängarna av viss
riktning inom den vetenskapliga behandlingen av
rätten. Bekanta r. äro inom 1800-talets tyska
rättsvetenskap den historiska skolan
(se H u g o, G., P u c h t a, G. F., S a v i g n y)
och inom senare straffrättsvetenskap
italienska kriminali stskolan (se d. o.
och Kriminologi). C. G. Bj.*
Rättsspråk el. Lagspråk benämnes den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
