Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättsspråk el. Lagspråk - Rättsstatistik - Rättsstridighet - Rättsstridigt tvång - Rättssubjekt - Rättssäkerhet - Rättstavning - Rättstavningssällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49 Rättsstatistik—Rättstavningssällskapet 50
såvitt möjligt noggranna, kärnfulla och
kortfattade stilart, som förekommer i lagars
text, en stilart, som gärna får en viss
gammaldags prägel, enär den svårligen kan
avvara ålderdomliga, till sin rättsliga betydelse
fastställda ord och uttryckssätt. Gustav III
sade om r. i sitt tal vid Sv. akad:s
instiftande: »Lagar författade i ord, vilkas rätta
mening och ostörda uttryck äro stadgade och
erkända, bliva ej mer underkastade det
mörker, den tvekan, den ständiga uttydning,
vilken ofta för att bättre förklara en mening
ändrar alldeles de visaste föreskrifter».
Utländska ord använder r. särskilt ogärna. De
svenska rättsböckerna från medeltiden stå
med hänsyn till sitt språk mycket högt, likaså
1734 års lag; däremot förete författningar
före och efter nämnda lag åtskilliga ex. på
otydligt och onödigt mångordigt språk. Den
svenska lagstiftningen från senaste tid kan
stundom uppvisa vackra prov på omsorgsfull
språkbehandling. — Litt.: B. Wedberg,
»Lagstil» (1928). C. G. Bj. (K. G. Wn.)
Rättsstatistik, gemensamt namn på
rättegångs- och utsökningsstatistiken,
kriminalstatistiken och fångvårdsstatistiken.
Rättegångs- och
utsökningsstatistiken redogör för organisationen av
domstolarna och de exekutiva myndigheterna,
antalet mål och ärenden, sättet för deras
handläggning, processtidens längd o. s. v.
Kriminal- el. b rott måls s tat is
ti-k e n belyser antalet brott och förseelser
efter bl. a. beskaffenhet och geografisk
fördelning samt de tilltalade och sakfällda
personernas antal och fördelning efter bl. a.
kön, förbrytelsens art och ådömda straff.
En viktig men åtm. tidigare ganska
förbisedd del av denna statistik är
återfalls-(el. iterations-)statistiken. Av
kriminalstatis-tisk natur är även den s. k. f y 11 e r i
statistiken (jfr Alkoholstatistik, sp.
546 ff.). Fångvårdsstatistiken, som
närmast är en fångvårdens
förvaltningsredo-görelse, kan i den mån den innehåller uppgift
på fångantalet anses vara av rättsstatistisk
natur. R., som i Sverige grundlädes 1830,
utarbetades t. o. m. 1912 inom Justitiedep. men
överflyttades då till Statistiska centralbyrån
och publiceras numera i tre serier,
Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas
verksamhet, Brottsligheten och Konkurser.
Fångvårdsstatistiken har alltsedan sin tillkomst
1859 utgivits av Fångvårdsstyrelsen.
Fylleri-statistiken ingår sedan 1923 i
Kontrollstyrelsens berättelse över rusdrycksförsälj ningen
m. m. H. G-n.
Rättsstridighet, i vidsträcktaste betydelse
ett förhållande, som står i strid med rättens
regler. R. är i allm. en förutsättning för
ska-deståndsskyldighet och städse för straffbarhet.
Som rättsstridigt betecknas i straffrätten
varje förhållande, som går in under något i
lagen uppställt straffbud och som icke av
någon särskild grund är att anse som
undantagsvis tillåtet. Sådana grunder, som stundom
kunna göra en gärning rättsenlig och
strafffri, äro: 1) den omständighet, att gärningen
riktas mot den handlandes egen rättssfär (av
denna grund är t. ex. i en del länder
självmordsförsök straff ritt); 2) samtycke av det
kränkta intressets bärare, vilket under vissa
ytterligare förutsättningar medför samma
verkan; 3) nöd (se d. o.); 4) nödvärn (se d. o.);
5) rättsplikt för vederbörande att företaga
åtgärden; 6) annan s. k. intressekollision, på
grund varav handlingen i det särskilda fallet
framstår såsom övervägande nyttig ur
samhällets synpunkt och därför av rättsordningen
tillätes, t. ex. då enskild man äger gripa för
brott misstänkta personer ävensom då privat
självtäkt (se d. o.) är tillåten. Användningen
av begreppet r. anses på senare tid av många
för oriktig el. åtm. olämplig. R. B-l.
Rättsstridigt tvång, inom straffrätten det
brott, som avhandlas i strafflagen kap. 15: 22,
där straff utsättes för den, som utan laga
rätt el. med missbruk av sin rätt genom våld
el. hot tvingar annan att något tåla, göra el.
underlåta (jfr Hot). I främmande rätt är
även försök till tvång i regel straffbelagt,
medan detta i svensk rätt är fallet endast i
fråga om tvång till några få i lagen särskilt
omnämnda förfaranden (se Ä k a r p s 1
a-gen). N. S-g.*
Rättssubjekt, jur., se R ät t s f ö r m å ga.
Rättssäkerhet kallas det tillstånd inom det
samhälleliga livet, som kännetecknas därav,
att livets förhållanden faktiskt bestämmas
och avvecklas enl. givna yttre normer, som av
samhällets organ med makt upprätthållas. R.
förutsätter en för likartade fall lika rättslig
normering och medför sålunda, att det, som
visar sig genomsnittligt vara lämpligast för
normering av vissa förhållanden, blir för alla
dessa rättsligt gällande, även om till följd
härav fullständig hänsyn ej kan tagas till
varje konkret förhållandes Säregna
beskaffenhet. Utan en verklig r. kan samhällslivet
icke bestå. Jfr Rätt 2 och N. Stjernberg
i Statsvet. Tidskr. 1920—21. Rid.*
Rättstavning, det för ett litteraturspråk
antagna sättet att återge talet med
bokstäver, alltså en ljudskrift för praktiskt syfte
och allmänt bruk, vilken schematiskt tecknar
ett förutsatt gemensamt uttal. R. återger ett
mer el. mindre ålderdomligt, högtidligt
uttal. Ju äldre ett litteraturspråk är, dess
svårare har vanl. dess r. att anpassa sig efter
de uttalsändringar, som efter några årh.
omgestaltat uttalet, och vissa språk, t. ex.
engelskan, kunna sägas ha övergått från
ljudskrift till ett slags ideografi av bokstäver,
vilken står nära de fornegyptiska
hierogly-ferna el. kinesernas ordtecken. Den svenska
r. har undergått många förändringar, särskilt
under 1500-talets förra hälft (införandet av
å, ä och ö), i början av 1700-talet
(dubbelskrivning av vokaler och stumt h bortfalla),
början av 1800-talet (en mängd lånord får
mera fonetisk stavning), 1906 ff. (f, fv, hv
ersättas av v och dt av t i vissa fall). — Litt.: J.
A. Dundell, »Om rättstafningsfrAgan» (1886);
F. Berg, »Stafningsreformen» (1902); A.
Lytt-kens och F. A. Wulff, »
Rättskrivningsrefor-men av år 1906» (1910). R-n B.
Rättstavningssällskapet stiftades i Uppsala
1885 i syfte att förbättra svenska språkets
stavning. En rättstavningslära och en
ordlista utarbetades av R:s ordf., prof. A. Noreen,
och Rolf Arpi. De trycktes i sällskapets
tidskr. Nystavaren (4 bd, 1886—98, 1 h. 1899),
som ägnades särskilt åt stavningsfrågor och
där bh a. prof. E. Tegnérs »Natur och onatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
