Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röjselrättshemman - Rök (gasmassa) - Rök (kameralt) - Rök (trindskyl) - Rök (socken) - Rökalstrare - Rökanalys - Röke - Rökelse - Rökelsekar - Rökgasanalys - Rökgaser - Rökgasförvärmare - Rökgranat - Rökhjälm - Rökhuv el. Lufthuv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Röjselrättshemman—Rökhuv
74
Röjselrättshemman, se Stubbe- och
röjselrättshemman.
Rök, en av fasta eller flytande,
mikroskopiska partiklar grumlad och därigenom för
ögat iakttagbar gasmassa; vanl. beteckning
för de mer eller mindre mörka gaser, som
avgå från brinnande ämnen. G. H-r.
Rök, kam., se Matlag.
Rök, i Småland, Blekinge och Östergötland
trindskyl på stör, i Östergötland även
lång-skylar (»långrökar»), likaså i Västergötland
och på Gotland (»raukar»). I Västergötland
betecknar dock r. vanl. små stackar av 60—
80 kärvar. H. J. Dft.
Rök, socken i Östergötlands län, Lysings
härad, strax s. om Tåkern; 51,75 kvkm, 897
inv. (1932). Sträcker sig från östgötaslättens
sydrand mot s. ö. upp i Holaveden. 1,353 har
åker, 2,554 har skogsmark. Vid R:s kyrka
Rökstenen (se d. o.). Ingår i R:s, Heda och
V. Tollstads pastorat i Linköpings stift,
Lysings kontrakt.
Rökalstrare, krigsv., se Dimbildar e.
Rökanalys, se Rökgaser.
Röke, socken i Kristianstads län, V. Göinge
härad, på Sydsvenska höglandets sluttningar,
n. v. om Hässleholm; 119,18 kvkm, 1,591 inv.
(1932). Skogsbygd med talrika myrar och
ljunghedar samt spridd jordbruksbebyggelse.
1,750 har åker, 4,803 har skogsmark. Ingår
i R. och V. Torups pastorat i Lunds stift, V.
Göinge kontrakt.
Rökelse, harts av ett flertal träd av släktet
Boswellia eller andra välluktande trädslag,
har sedan urminnes tid haft en vidsträckt
användning i den religiösa kulten, vanl. i
samband med andra offer men även ensamt för sig
som offer eller hyllningsgärd. På en tavla,
anbragt på den stora sfinxen vid Gize, ses
Thotmes IV (1400-talet f. Kr.) offra drickoffer
och r. åt solguden. I Babylon offrades enl.
Herodotos väldiga mängder av r. i Bels
tempel. I den israelitiska kulten hade r. en fast
plats i samband med spisoffren och med
skådebröden, som framsattes varje sabbatsdag (3
Mos. 24: 7). Bruket att antända r. vid
gudstjänst, offer eller familjekult möter även
i Persien, Grekland och Rom, och från Indien
har det följt buddismen till Kina och till
Japan, där det även trängt in i
shintoreligio-nen. Vid synagogans gudstjänster förekom
icke r., och seden hade därför en viss
svårighet att vinna insteg i den kristna kulten.
Från 400-talet hör den emellertid samman
med nattvardsgudstjänsten och användes ännu
i den katolska kyrkan.
Antändandet av r. vid kulten har trol. ett
visst samband med seden att avvärja onda
andar genom förbränningen av något ämne,
som alstrar skarp, stickande rök. Vänligare
makter hyllas med dofter, som äro angenäma
för människorna och som därför också måste
förnöja gudarna. Tidigt får r. en symbolisk
betydelse: den lyfter bönen mot himlen
(Mexiko) eller för själen till gudarna (Egypten).
— Litt.: Art. »Incence» i J. Hastings,
»Encyclo-paedia of religion and ethics», 7 (1914). T. A-æ.
Rökelsekar, bärbart kärl av metall för
förbränning av välluktande rökelse. Det består
av en skål, ofta halvklotformad, vari
rökelsen lägges ovanpå glödande kol, samt ett
genombrutet lock. R., särskilt locket, är ofta
Rökelsekar,
prytt med dekorativa motiv. R. äro gamla i
både öster- och Västerlandet. De, som nyttjas
vid den katolska gudstjänsten, äro fästa vid
hängkedjor, med vilkas hjälp de kunna sättas
i svängning. (E. L-k.)
Rökgasanalys, se Rökgaser.
Rökgaser, förbränningsprodukterna från
eldstäder och ugnar. R. bortledas genom
rökkanaler, rökgångar, skorstenar o. dyl., ofta
kombinerade med anordningar för
utnyttjande av gasernas värmeinnehåll. Jfr
Förbränning. — Rökgasanalys
företages vid industriens eldstäder i syfte att
konstatera förbränningens grad av
fullständighet och bestämma de energi förluster, som
åtfölja den i praktiken alltid i viss mån
ofullständiga förbränningen av bränslet.
Härför avsedda apparater innehålla typiskt ett
antal absorptionskärl, däribland t. ex. ett
fyllt med vätska för upptagande av kolsyra,
ett för syre och ett för koloxid.
Rökgasanalyser, kombinerade med
temperaturbestämningar på rökgaserna, utgöra ett av de
viktigaste tekniska hjälpmedlen för kontroll av
eldningsförloppet och eldstädernas funktion.
Numera finnas för ändamålet konstruerade
automatiskt verkande och självregistrerande
analysapparater. G. H-r.
Rökgasförvärmare, tekn., se Economiser.
Rökgranat, artill., se Granat 2, sp. 932.
Rökhjälm, se Brandväsen, sp. 1111 och
bild 23.
Rökhuv el. L u f t h u v, anordning på
skorstenar och ventilationskanaler för att
underlätta draget genom att förlänga rökkanalen,
bereda röken fritt avlopp i vindriktningen,
hindra nederbörd att inkräkta på
rökutloppet samt taga de yttre luftströmmarnas egen
rörelse till hjälp för att befordra utsugningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>