Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rökhuv el. Lufthuv - Röknen, Lilla och Stora - Rökning - Rökpipa - Rökskada - Rökskyddsapparater - Rökstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Röknen—Rökstenen
76
Rökstenens baksida.
R. består vanl. av rör el. trummor av plåt,
med en fast del och en rörlig. Den senare
kan inställa sig efter vindriktningen. G. H-r.
Röknen, Lilla och Stora, se Hammar.
Rökning av kött och fisk är ett av ålder
använt sätt att bevara dem från att ruttna.
Matvarorna genomträngas av rök, vars
antiseptiska beståndsdelar jämte torkningen
hindra utvecklingen av bakterier. Till bränsle
anses bok- och ekved samt enris särskilt
lämpliga. R. föregås vanl. av saltning.
Snabbrökning kallas impregnering av köttet med
träättika och därefter torkning. D-e.
Rökpipa, se T o b a k s p i p a.
Rökskada, bot., skada på vegetationen,
förorsakad av gaser och rök från skorstenar och
fabriker. Rök, som alstrats vid förbränning
av stenkol med halt av svaveljärn el.
klor-natrium, innehåller svavelsyrlighet, resp, klor
och klorväte, vilka äro farliga växtgifter.
Lövträdens blad få bruna fläckar mellan
nerverna genom svavelsyrlighet, bruna kanter
genom klor och klorväte. Genom
torrdestilla-tion bildade fenoler, pyridin och besläktade
organiska ämnen framkalla även r. Andra
för växter giftiga gaser, som utströmma från
fabriker, äro bl. a. fluorväte från glasbruk
och stengodsfabriker, ammoniak från vissa
sodafabriker samt asfaltångor. Rök från
masugnar och hyttor kan innehålla fasta
beståndsdelar, t. ex. föreningar av arsenik,
koppar, zink, bly, som förgifta marken. Th. Lfs.
Rökskyddsapparater, se Brandväsen,
sp. 1111.
Rökstenen, Sveriges märkligaste
runmonu-ment, vid Röks kyrka i v. Östergötland. Före
1843 satt den inmurad i kyrkboden med
en
dast en sida synlig. R. är av granit, nära 4
m hög, därav 2^2 m ovan jord. Den är
ris-tad på fem sidor (alltså även toppytan) och
rymmer den längsta kända runinskriften på
sten (över 800 tecken). Den är tydligt
huggen och i stort sett väl bevarad. Huvuddelen
(framsidan, högra smalsidan och mittpartiet
på baksidan) är ristad med den form av yngre
runraden, som brukar kallas svensk-norska
runor. Inga ordskillnadstecken finnas, varför
vissa runföljder kunna upplösas på olika sätt,
övriga delar av inskriften (»ramen» på
baksidan, toppytan, vänstra smalsidan) bestå av
lönnskrift av flera olika slag. Ehuru denna
numera är säkert tydd, är den språkliga
tolkningen på flera punkter oviss och omstridd.
Läsningen och tolkningen av R. äro
väsentligen ett verk av den norske språkforskaren
S. Bugge; viktiga bidrag ha lämnats av bl. a.
L. F. Läffler, E. Brate, O. v. Friesen och M.
Olsen. — Inskriften har följ, lydelse (det
osäkra inom [ ]): »Till minne av Vämod stå
dessa runor. Och Varin, fadern, ristade dem
efter åt döden hemfallen son. — Vi säga [för
de unga,] vilka de två stridsbyten voro, som
tolv gånger togos som byte, båda på en gång
från man efter man. Det säga vi för det
andra, vem det var som för nio släktled
sedan [steg upp på stranden med sina
reid-goter och dog med dem där till följd därav].
Tjudrik vågsam, vikingakungen,
en gång rådde å Reidhavsstranden;
nu sitter på gotisk gångare rustad
hjältars förste med skölden i rem.
Det säga vi för det tolfte, var stridsmöns
häst ser föda på slagfältet, där tjugu
konungar ligga fallna. Det säga vi för det
trettonde, vilka tjugu konungar som sutto på
Själland i fyra år, med fyra namn, söner till
fyra bröder: Valke och hans fyra bröder,
söner till Radulv; Reidulv och hans fyra
bröder, söner till Rogulv; Haisl och hans fyra
bröder, söner till Hord; Kynmund och hans
fyra bröder, söner till Björn. Vi säga [för
de unga,] vem av Ingevaldsättlingarna som
blev hämnad [genom en hustrus offer]. Vi
säga [för de unga,] åt vilken kämpe en
ättling blev född .. . Han kunde slå en jätte ...
Vi säga [för de unga; Tor]. [Sibbe,
helgedomens väktare, fick nittio år gammal en
son.]» — Rörande inskriftens mening ha flera
förklaringar framställts. Den börjar, liksom
runstenar i allm., med en minnesskrift, att
Varin ristat runorna efter sin döde son Vämod.
Men fortsättningen talar ej om den döde utan
rör sig inom diktens värld. Stiliseringen är
ytterst knapp, och ristaren nöjer sig med
antydningar, som för samtiden måhända voro
tillräckliga men som vi ej kunna förstå.
Gåtfullt är språnget från »det andra» till »det
tolfte». H. Schück antar, att det funnits ett
ättekväde om Vämods ätt, där hans
förfäder uppräknats och bedrifter, som de utfört.
Ur detta anföres en strof i fornyrdislag (se
d. o.), men f. ö. har ristaren funnit plats
endast för ett kort referat. — O. v. Friesen fäster
stor vikt vid att mittpartiet på baksidan på
alla håll är inneslutet av lönnskriftsrader om
24 tecken; talet 24 är runornas heliga tal,
laddat med hemlighetsfull kraft. Bakom denna
anordning måste ligga ett magiskt syfte hos
Varin, fadern och runmästaren. Enl. v. Frie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
