Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Sachs, J.—Sachsare
140
drog därigenom till att reformationen vann
insteg i de borgerliga kretsarna. I »Die
wit-tenbergisch Nachtigall» (1523) prisade han
Luthers uppträdande; f. ö. behandlade han de
religiösa frågorna, mest i dialogens form.
Största betydelsen har hans världsliga
diktning. Han ägde grundlig beläsenhet såväl i
bibeln och allehanda teologiska arbeten som
i den grekisk-romerska litteraturen, i den
italienska novellitteraturen och den tyska
sagolitteraturen. Särskilt uppskattade äro
S:s poetiska berättelser och Schwänke (se
S c h w a n k) samt hans fastlagsspel. S. var
1500-talets skickligaste tyske berättare. Ännu
verkar han, när han skildrar vad han själv
iakttagit och upplevat, genom naiv friskhet,
kvick skalkaktighet, glad levnadsvishet och
den stora säkerhet, varmed han skildrat
Nürnbergslivet. Glömd några årtionden efter
sin död, blev han först mot slutet av
1700-talet genom Goethes levande intresse för
honom framdragen ur glömskan och uppskattad
till sitt rätta värde. Själv utgav S. tre saml.
vers och prosa (1558, 1560 och 1561), vilka
följdes av två postuma (1578—79). En
kritisk uppl. av S:s verk i 26 bd (1871—1908)
är utg. av A. von Keller och E. Goetze, hans
fabler och Schwänke i 13 bd 1893—1913.
Monogr. av H. Holzschuher (1906), P. Landau
(1924) m. fl. Kj-t.*
Sachs [saks], Josef, affärsman (f. 1872 4/t),
son till S. S. Blev efter faderns
tillbakaträ-dande chef för firman Josef Leja och 1902
verkst. dir. i a.-b. Nordiska kompaniet (se
d. o.). S. är ordf., v.
ordf, och led. av
styrelsen i flera större
bolag i Stockholm (bl.
a. Stockholms
enskilda bank) och i ett
stort antal
ekonomiska och kulturella
sammanslutningar (Stockholms handelskammare, Internationella
handelskammaren,
Konsertföreningen
etc.) samt har flitigt
anlitats för offentliga
uppdrag i lagstiftnings-, utställnings-,
traktat- m. fl. ekonomiska frågor. S. var 1916—
24 norsk generalkonsul i Stockholm.
Sachs [zaks], Julius von, tysk botanist
(1832—97), en av den moderna
växtfysiolo-giens främste.
Studerade i Prag, där
han drog sig fram som
tecknare och
prepara-tor vid Purkinjes
institut, och blev 1868
prof, i Würzburg. S.
gjorde grundläggande
insatser inom alla
växtfysiologiens
huvuddelar, och jämte
sin store lärjunge, W.
Pfeffer, präglade han
denna vetenskap
under nära ett halvsekel.
Inom assimilationsfysiologien påvisade S. bl.
a. exakt sambandet mellan
stärkelsebildningen och kolsyreassimilationen och
klo
rofyllkropparnas roll härvid samt utredde
assimilatens ledning från bladen till andra
delar av växtkroppen. Lika viktiga voro för
retningsfysiologien hans undersökningar över
tropismerna (se Re tn ingsf y siologi)
och för formväxlingens fysiologi hans
studier över tillväxtens och utvecklingens
förlopp. Flera metoder och apparater bära S:s
namn, t. ex. jodprovet (se Assimilation,
sp. 333), bladhälftmetoden, rotlådan och
klino-staten (se d. o.). Ej minst är S. berömd som
läroboksförfattare med en klar och elegant
framställningskonst: »Handbuch der
Experi-mentalphysiologie» (1865), »Vorlesungen über
Pflanzenphysiologie» (1882; 2:a uppl. 1887).
Kanske än bättre framträder S. som författare
i »Geschichte der Botanik» (1875), som i
Sverige väckt ond blod genom sin respektlösa
kritik av Linné som logiker. L.-G. R-ll.
Sachs [saks], Simon, affärsman (1839—
1907). Föddes i Walldorf, Sachsen-Meiningen,
bosatte sig 1855 i Stockholm och övertog 1864
sin svärfar J. Lejas affär, som S. utvecklade
till den förnämsta i sitt slag. Han var en
tid turkisk generalkonsul och en av
föreståndarna för mosaiska församlingen i Stockholm.
Till minne av S. och hans hustru, M a t h i
1-da Leja (1848—1906), donerade 12 febr.
1907 deras son J. Sachs (se d. o.) och måg
A. Thiel 400,000 kr. till Stockholms stad
för inrättande av ett spädbarnssjukhus (se
Sachsska barnsjukhuset).
Sachsare (lat. sa’æones), en germansk
folkstam, som tidigast omnämnes av Ptolemaios
(omkr. 150 e. Kr.). S. utgjorde ett större
folkförbund i n. v. Germanien, i vilket efter
varandra flera germanska folk uppgingo. De
gjorde plundringståg mot Galliens och
Bri-tanniens kuster och deltogo i Britanniens
erövring vid 400-talets mitt (se A n g e 1 s a x e r,
A n g 1 e r och England, sp. 847). Efter år
500 nämnas s. icke längre som ett sjöfarande
folk, men i Germanien utvidgades alltmer
deras välde. Sedan de i förening med
fran-kerna 531 krossat thüringarnas mäktiga rike,
blevo de själva det ledande folket i
Nordtyskland. Bland de sinsemellan oberoende
stammarna urskilde man sedan 700-talet fyra
grupper: engrerna vid Weser, ö s t
fa-l e r n a ö. och västfalerna v. om dessa
samt nordalbingerna mellan Elbe (lat.
Albis) och Eider. Ståndsskillnaden var
starkare utpräglad hos s. än hos andra
germanska folk. Mot det kristna
omvändelseverket satte de länge ett hårdnackat
motstånd, och först Karl den store lyckades
kuva och kristna dem. Men den stränghet,
varmed han sökte undertrycka den hedniska
kulten och införa frankiska kyrkliga
inrättningar, väckte en hejdlös förbittring. En
förnäm västfal, Widukind, framträdde som
själen i motståndet, och det ena
fruktansvärda upproret avlöste det andra.
Småningom bragtes dock s. åter till underkastelse,
och deras land införlivades definitivt i det
frankisk-tyska världsriket. I Sachsen
upprättades åtta biskopsstift, och för dess
världsliga förvaltning insattes grevar och
markgrevar. Då det alltmer försvagade
karolingi-ska riket ej förmådde ge tillräckligt skydd,
började en rik och ansedd adlig släkt, 1
u-d o 1 fingern a, att taga ledningen bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
