Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Sackville—Sacy
154
komna soldater. Mest känd är S. genom de
utmärkta arbetena »Sveriges Läkare-Historia»
(2 avd. i 3 bd, 1822—24, suppl. 1835) och
»Sveriges apotekarehistoria» etc. (1833), vilka båda
gå från Gustav Vasas tid. Det senare är nu
ersatt av nyare verk (se Apotekare), medan
läkarhistorien alltjämt är värdefull. B. H-d.
Sackville [sä’kvil], Thomas, baron
Buck-hurst och sedermera earl av Dorset,
statsman och skald (1536—1608), son till Anna
Boleyns kusin sir Richard S. (d. 1566),
un-derstatssekr. vid skattkammaren. Upphöjdes
1569 till pär (baron Buckhurst). Var på sin
tid mycket betrodd i bekanta diplomatiska
o. a. värv (förhandlingar om giftermål
mellan Elisabet och hertigen av Anjou, domen
över Maria Stuart, över Essex, fredsslutet
med Spanien 1604). Han har väsentlig del i
den bekanta diktsamlingen »Mirror for
ma-gistrates», som behandlade ryktbara mäns
olycksöden (medelbart efter mönstret av
Boc-caccios »De casibus illustrium virorum»). Till
detta 1554 (1559, 1563) utg. arbete skrev
S. också en versifierad inl. samt en biogr.
över hertigen av Buckingham. Av tragedien
»Gorboduc» (uppf. 1562, tr. 1565, 1570 under
titeln »The tragedie of Eerrex and Porrex»)
skrev S. de båda sista akterna och hade trol.
huvudandelen vid planeringen; de tre första
akterna äro av Th. Norton. »Gorboduc»
efterbildar Senecas tragedier och är den första
regelrätta engelska tragedien. Metriskt har
den stor betydelse som det första engelska
dramat på blankvers (utg. 1883 av L. T.
Smith). S:s »Works» äro utg. av R.
Sack-ville-West (1858), »Dramatic writings» av J.
S. Farmer (1906). Jfr F. L. Lucas, »Seneca
and the Elizabethan tragedy» (1922). (S. B. L.)
Sa’cra, lat. (av sa’cer, helig), hos romarna
kulthandlingar, gudstjänst. Dit höra offren,
som av enskilda el. staten efter noggrant
iakttagen ritual bringas en gudomlighet,
regelbundet el. vid särskilda tillfällen. Jämte
oblodiga offer förekommo från äldsta tider
djuroffer. Statsoffren (sacra publica), som
måste vara dyrbarare än sacra privata, voro
i regel djuroffer. Offren ingingo som ett
led i andra kulthandlingar, t. ex. bön- och
tacksägelsefesterna (supplicationcs). — Den
högsta statsmyndigheten företrädde staten
även inom gudstjänsten, men de regelmässiga
offentliga s. voro överlämnade åt särskilda
funktionärer el. korporationer. Jämte
forn-romersk kult hade den romerska staten
gudstjänst efter grekisk ritual (graeco ritu);
annan utländsk kult (sacra peregrina) av
officiell karaktär förekom först på 200-talet
e. Kr. E. St.
Sa’cra conversazione [satsiå’ne], it., se
B e 1 1 i n i, G.
Sacrame’nta minöra, se Sakramental.
Sacramentärium, lat., se Kyrkohandbok.
Sacramento [säkrome’ntåu]. 1. Huvudflod i
n. Kalifornien (jfr d. o.), från Mount Shasta
genom n. delen av den kaliforniska
längs-dalen till San Franciscoviken; flodområde
153,000 kvkm, längd 620 km. Förr vaskades
mycket guld i S:s dal. — 2. Huvudstad i
Kalifornien (se karta vid d. o.) och
kommersiellt centrum för Sacramentodalens gruv-,
jordbruks- och fruktodlingsdistrikt, vid
American rivers mynning i S. 1; 93,750 inv.
(1930). Stora järnvägsverkstäder för Central
Pacific, som passerar staden, samt
konserve-ringsfabriker för vegetabilier, frukt o. dyl.
Mitt i staden ligger det ståtliga
kongresshuset (uppf. 1860—69), omgivet av en väldig
park, vidare finnas ett kommunalt
auditorium, stadion och statligt bibliotek. — S.
började anläggas 1848, blev 1854 säte för
Kaliforniens styrelse och 1863 stad.
Sacrame’ntum, jur., se L e g i s actio.
Sacrärium, lat. (av sa’cer, helig),
förvaringsrum (sakristia) för gudstjänstföremål;
kapell i privathus. J. C.*
Sacré-cæurkulten [sakre’-kö’r-], Jesu
heligaste hjärtas andakt, d. v. s.
tillbedjan av Jesu lekamliga hjärta som centrum
för hans liv, verksamhet och kärlek.
Kulten skapades av jesuiten Claude de la
Colom-bière (d. 1682), som av sitt biktbarn nunnan
Marguerite Alacoques (se d. o.) Kristusvisioner
utformade en särskild tillbedjan av Kristi av
kärlek brinnande allraheligaste hjärta.
Kyrkan ställde sig länge avvisande mot den nya
kulten, som ivrigt utbreddes bland folket av
jesuiterna. Först 1765 fick S. en särskild
fest, Jesu hjärtas fest, som Pius IX 1856 gav
karaktär av festum duplex majus och som
1899 ytterligare förhöjdes genom att hela
mänskligheten då invigdes åt Jesu
allraheligaste hjärta. S. utbredes genom många
brödraskap till det heliga hjärtats ära, ss.
Jesu hjärtas missionärer (stiftat
1854), Jesu hjärtas präster (stiftat
1878) samt Jesu heliga hjärtas
brödraskap (se d. o.). Dess förnämsta
helgedom är Sacré-Cæurkyrkan i Paris. —
Litt.: C. Richstätter, »Die Herz
Jesu-Verehr-ung des deutschen Mittelalters» (2 bd, 1919);
A. Hamon. »Histoire de la dévotion au
Sacré-cæur» (3 bd, 1923—28). Hg Pl.
Sacre rappresentazioni [sa’kre -tatsiå’nil,
it., »heliga skådespel», liturgiska skådespel,
som särskilt i Florens uppfördes av
lekman-nabrödraskap i själva kyrkan el. på
offentliga platser.
Sacrifi’cium, lat., offer; namn på
högmässan i katolska kyrkan. — S ac r i f i’c i u m
m i’s s a e, mässoffer (se Nattvarden). —
S a k r i f i c i e’l 1, åsyftande de delar av
gudstjänsten, där människan vänder sig till och
handlar med Gud, mottager hans nådegåvor el.
frambär sitt offer i bekännelse, bön, tack och
lov (motsats: sakramental). O. Hpl.
Sacrile’gium, lat., en ur romersk rätt
hämtad benämning på en förgripelse mot det
heliga, tempel, altare, helgade personer o. s. v.
Se Sakralrätt. K. G. Wn.
Sa’cri ministe’rii candidätus, lat.,
prästkandidat, förk. S. M. C.
Sacrobosco [säkrilubå’skäu], Johannes (eg.
Johannes’ från H o 1 y w o o d), engelsk
astronom (verksam omkr. 1230), kompilerade
en bok, »Tractatus de sphæra mundi», som
utgavs i en mångfald uppl. och åtnjöt stort
anseende fram till nyare tidens början. K.Lmk.
Sa’cro egofsmo, se Italien, sp. 850.
Sa’crum ministe’rium (förk. S. M.), lat., det
heliga predikoämbetet.
Sacy [sasi’], Antoine Isaac, baron S i
1-vestre de S., fransk orientalist (1758—
1838), från 1806 prof, i persiska vid Collège
de France, 1808 led. av lagstiftande kåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
