Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Sadducéer—Sädh(u)
156
och 1832 pär av Frankrike. Som orientalist
hade S. den största betydelse, ej blott genom
sina många skrifter utan ock genom sin
lä-rarverksamhet, genom vilken han gav
fransmän, tyskar, engelsmän och ryssar impulsen
till orientaliska forskningar på olika
områden. S. utgav bl. a. »Grammaire arabe» (2 bd,
1810; 3:e uppl., utg. av L. Machuel, 1904—05)
samt editioner av »Calila et Dimna» (1816)
och »Pendname» (persisk text med fr. övers.
1819). Monogr. av H. Derenbourg (1895). (P. L.)
Sadducéer, judiskt prästparti, se Fariséer.
Sade [sad], D on a t ie n Alphonse
F r a ngoi s, greve, känd som markis de S.,
fransk romanförfattare (1740—1814).
Fängslades flera gånger på grund av sina abnorma
sexuella utsvävningar och även för
giftblandning. S. dog på sinnessjukanstalten
Charen-ton. — I hans författarskap, som anses sakna
litterärt värde och utmärkes av den grövsta
osedlighet, röjer sig hans sexuella abnormitet,
sadism (se d. o.). Hans mest karakteristiska
verk äro »Justine ou les malheurs de la vertu»
(2 bd, 1791) samt dess ännu förskräckligare
fortsättning »Juliette» (6 bd, 1798). Fr.
monogr. av H. d’Alméras (1906), eng. av C. R.
Dawes (1927). V. W-rt.
Bild 1. Engelsk jaktsadel (med knäputor på kåporna).
A sits, B bossa, G kåpa, D knäputa, E framvalv
(sadelknapp), F bakvalv.
Bild 2. Ungersk bocksadel.
Bild 3. Damsadel.
Sadel. S. nämnes på 300-talet e. Kr. De
äldsta kända s. voro av trä med höga
bommar fram och bak. Då rytteriets
utrustning lättades, minskades bommarna och
för-svunno slutligen h. o. h. Även ridkonsten (se
R i d n i n g) har ändrat s:s konstruktion. Till
ridbruk nyttjas numera nästan uteslutande
engelsk s. Den består av en stomme av
trä och stål, sadelbommen, sits och
kåpor (de senare med el. utan knäputor)
av svinskinn samt stoppning, sadelboss a,
av tagel, fodrad med skinn el. ylletyg (se
bild 1). S:s storlek skall stå i ett väl
avvägt förhållande till den vikt, som s. har att
bära. En för promenad- och jaktridning
avsedd medelstor engelsk s. väger omkr. 5 kg;
de vid kapplöpningar nyttjade s. äro
betyd
ligt lättare p/2—U/2 kgj. Inom det
europeiska kavalleriet var länge den ungerska
s. k. bocksadeln el. bladsadeln (bild
2) mest i bruk, men numera har
militärsadeln i allm. en konstruktion, som i allt
väsentligt närmar sig den engelska s. Ehuru
damer numera oftast rida i herrsadel,
förekomma dock fortfarande dam sadlar (se
bild 3), avsedda för sidsits. De äro i regel
på vänstra sidan försedda med två horn; det
övre uppbär ryttarinnans högra ben, det nedre
stöder mot hennes vänstra lår, varigenom
sitsen vinner i fasthet. Packsadel brukas
vid klövjning (t. ex. vid framforsling av
krigsmateriel). S. fasthålles med
sadelgjor-d e n. Denna är antingen enkel eller dubbel
och förfärdigad av väv, av flera intill
varandra lagda snören el. av flätade
läderremmar. På kapplöpningssadeln nyttjas ofta s. k.
övergjord, som spännes över s. för att
jämte den vanliga sadelgjorden bidraga till
s:s säkra läge. B. C-m.*
Sadel, mus., kanten mellan snäckan och
gripbrädet på stråkinstrument.
Sadel, kokk-, de båda sammanhängande
kotlettraderna av får (hammelsadel, fr. salle
de présalé), ren, rådjur och kalv. S. stekes
hel. Den nyttjas ofta vid festmåltider. D-e.
Sadelbom, ridk., se Sadel.
Sadelbrott, ridk., se S a d e 1 t r y c k.
Sadelbruten, veter., se Selbruten.
Sädeler, G i 1 1 i s (A e g i d i u s), flamländsk
kopparstickare (1575—1629), utbildades i
hemlandet samt i Tyskland och Italien, varefter
han kallades till Prag av kejsar Rudolf II.
S. stack företrädesvis porträtt och landskap.
Hans blad äro av stor betydelse för studiet
av hans tids konst. O. G-g.*
Sadelgjord, ridk., se Sadel.
Sadelknapp, främre övre delen av en sadel.
Sadelled, anat., ledgång, där ledytorna likna
an sadel (konvexitet i ett plan, konkavitet
i det däremot vinkelräta), t. ex. leden
mellan tummen och handloven. Ljd
Sadelläge, Sadelstad, den del av
hästens rygg, där sadeln (se d. o.) skall placeras.
För ett gott s. erfordras smal, hög manke.
Sadelmusslesläktet, Anömia, tillhör
klassen musslor. Hithörande former äro närmast
besläktade med ostronen, från vilka de
avvika genom att skalen äro mindre och
tunnare. Det undre smyger sig vid tillväxten
fullständigt intill ytan av det föremål, vid
vilket djuret satt sig fast. Några arter
finnas vid västkusten. T. P.
Sadelplats, den plats på kapplöpningsbanan,
där hästarna sadlas; samlingsplatsen för
fackmännen, honoratiores etc.
Sadelstad, ridk., se Sadelläge.
Sadeltak, byggnk., se T a k.
Sadeltryck el. S a d e 1 b r o 11, ridk.,
uppkommer genom felaktig sits hos ryttaren,
vårdslös sadling el. illa tillpassad sadel. Allt
tryck på det skadade stället undvikes, och
trycket el. brottet smörjes med sårsalva.
Begagnas ej hästen, pålägges kallt omslag. Jfr
Selbruten. B. C-m.*
Sädh(u), skt, »rak», »riktig», »god», en
unitarisk sekt i n. Indien, grundlagd 1543 i
s. ö. Punjab av Birbhän, som i sina läror står
nära Kabir (se d. o.). Sektens medl. kalla
sig själva satnämi (se d. o.), vilket dock är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
