Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Saguntum—Sahara
166
(1920). S., före 1877 kallat
Murviedro (av lat. muri
vete-res, de gamla murarna),
uppväxt vid ruinerna av det
forntida Saguntum, har många
lämningar av grekiska och
romerska byggnader, bl. a. en
amfiteater. — Saguntum var
under forntiden en viktig
handelsstad. Hannibals erövring
av Saguntum 219 f. Kr.
inledde andra puniska kriget.
Sagu’ntum, se S a g u n t o.
Sagån, gränså mellan
Västmanland och Uppland, från
Möklinta socken i n.
Västmanland till Oxfjärden av
Mälaren; flodområde 820 kvkm,
längd omkr. 70 km, utbyggd
effekt 622 hkr (1930).
Genomflyter Sala samt mottager
Ranstaån och Tillbergaån el.
Tortuna Lillå. Genom
dammar vid Kölfors avleddes förr
även sjön Hallarens (se d. o.) vatten till S.
Saha, M e g h N a d, indisk fysiker (f.
1894), professor i Kalkutta 1921, i Allahabad
1923. S. är känd för sina undersökningar
inom astrofysiken, varvid han för att förklara
stjärnornas spektra stöder sig på de resultat
den moderna atomfysiken kommit till
särskilt med hänsyn till atomernas
ionisations-tillstånd vid mycket höga temperaturer. J. T.
Sahäk, se Armeniska språket och
litteraturen, sp. 113.
Sahara, jordens största öken, belägen i
Afrikas n. del, mellan 16° och 35° n. br. och
mellan 17° v. och 38° ö. Igd. Största bredden
n.—s. är 2,700 km (= avståndet mellan
Stockholm och Rom) och längden ö.—v. 5,200 km.
Arealen ung. 8,5 mill. kvkm. S. är den största
av de öknar, som på n. halvklotet uppfylla
fastlanden i bältet mellan den tropiska och
tempererade zonen och vilkas tillvaro beror
på det subtropiska högtryck, som vilar
över dessa områden och som här medför
sjunkande och följaktligen torra
luftströmmar. Härtill kommer för Afrika, att de
från haven kommande n.
sommarvindarna starkt
uppvärmas över det heta landet och
förvandlas till torra.
Dessutom spärras tillförseln av
fuktighet från Atlanten i n. v.
genom den 2,000 km långa
Atlaskedjan. S. är ett
gammalt peneplan, som ieke
deltagit i någon veckning efter
mellan- el. äldre paleozoisk tid
och som alltså förhållit sig
som ett resistensblock till
alla yngre veckningar.
Pene-planets yta består mellan
Nilen och Röda havet, i
centrala S. (Ahaggar och Tibesti)
och delvis även i n. v. av
urberg. I andra delar av S. är
den uppbyggd av kalksten
från stenkoistiden och av
vågräta sandstenslager,
tillhörande silur-, devon-,
stenkols-och permformationerna.
Oaslandskap i Sahara.
Ofantliga vidder av peneplanet äro dock
täckta av mäktiga vågräta röda kritsandstenar,
i Egypten kallade nubiska sandstenar, trol.
fossil ökensand. Blott i norra S., i Kyrenaika,
Tripolis, Libyen, s. Tunisien och s. Algeriet,
härskar en till krit- och tertiärformationerna
hörande, otvivelaktigt marin kalksten, över
S:s vågräta sandstensvidder resa sig de
centrala urbergsmassiven Ahaggar (3,000 m), Air
och Tibesti (3,400 m), vilkas högsta delar
bestå av recenta eruptiver och som uppvisa
flera delvis verksamma vulkaner. De äro
knutna till ö.—v. spricksystem, som
genomkorsa öknen och som även uppträda längre
mot n. Genom n. Afrika stryka hela rader
av depressioner, som sannolikt äro
gravsänkor, orienterade längs dylika
spricksystem-Större delen av ö. och mell. S. är högland,
västra S. är däremot ett ofantligt lågland,
som endast här och där i n. når över 500 m.
S:s högre, av eruptiver uppbyggda delar bilda
bergöknar med djärvt modellerad
topografi. De vågräta sand- och
kalkstensplatå-erna, översållade av genom vittring lös-
Ökenlandskap i Sahara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
