Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Sainte-Beuve, M. de—Sainte-Menehould
182
studier, samtidigt med att han skrev artiklar
i oppositionsorganet Le Globe. Från 1827
gjorde han sig till vapendragare för det
romantiska lägret och blev aktiv medlem av
Hugos »cenakel», tills
ett kärleksförhållande
med skaldens maka
framtvang en
brytning under
1830-ta-lets första år. Härtill
bidrog väl även S:s
ringa framgång som
romantisk skald, och
större lycka gjorde
han ej med den
självbiografiska romanen
»Volupté» (1835). Från
denna tid ägnade sig
S. uteslutande åt
lit
teraturhistoria och litteraturkritik. Redan med
sin akademiska prisskrift »Tableau historique
et critique de la poésie franqaise au XVI:e
siècle» (1828) hade han öppnat nya
utblickar över den franska litteraturen.
Under 1830- och 1840-talet utbildade S. till
fulländat mästerskap den historisk-psykologiska
essäform, som efter honom blivit den moderna
litteraturkritikens förnämsta uttrycksmedel.
Sin nya biografiska och analytiska metod,
frigjord från normerande smakhänsyn, helt
byggande på ett förutsättningslöst studium
av tryckta och otryckta dokument, tillämpade
S. såväl på samtida som — framför allt —
på äldre tiders litterära personligheter och
företeelser. Dessa essäer, först publicerade i
tidskrifter, utgåvos i bokform under olika
titlar: »Critiques et portraits littéraires» (5
bd, 1832—39), varur sedan utbröts bl. a.
»Portraits de femmes» (1844), samt »Portraits
con-temporains» (3 bd, 1846; ny uppl. i 5 bd 1869
—71). S:s huvudarbete från denna tid är
likväl hans »Histoire de Port-Royal» (5 bd, 1840
—59; 3:e uppl., 7 bd, 1867—71), en fyllig
skildring av jansenisternas högkvarter. Dessa
rent vetenskapliga studier hade fört S. än
längre bort från den katoliserande
romantiken, och ur en föreläsningsserie i Liége 1848
framgick en stor kritisk uppgörelse med hans
eget förflutna, »Chateaubriand et son groupe
littéraire» (2 bd, 1861). Återkommen till
Paris, erbjöds S. hösten 1849 att skriva en
litterär veckokrönika varje måndag i Le
Consti-tutionnel, sedermera överflyttad till Le
Moni-teur och slutligen till Le Temps. Han
fortsatte därmed i tjugu år, och så uppstod S:s
andra huvudverk, »Causeries du lundi» (15
bd, 1851—72), kompletterat med »Nouveaux
lundis» (13 bd, 1863—70) och »Premiers
lundis» (3 bd, 1874—75). Kronologiskt ordnade
— såsom nyligen skett genom M. Allem —,
bilda dessa essäer en fullständig fransk
litteratur- och kulturhistoria, den första i sitt
slag. S. gav här icke blott en följd levande
»porträtt», utförda med säker konstnärshand,
så att ingenting skymtar fram av den
vetenskapliga mödan, utan lade också grunden till
den jämförande historiska metod, som vidare
utbildats och systematiserats av Taine,
Bru-netière m. fl., visserligen under S:s egna
livliga protester, ty för honom var och förblev
den individuella inlevelsen det väsentliga.
När det gäller gångna epoker, framför allt
klassicismens, som kom att stå S:s hjärta
närmast, lyckas han i regel väl fånga en
personlighet el. en andlig miljö, medan han i
sin behandling av samtida författare ofta
visar sig oförstående och njugg i omdömet. Hans
klart fattade mål var att ge en »själens
naturhistoria», en så fullständig morfologi som
möjligt av mänskliga typer. — S., som 1840
blivit chef för Mazarinbiblioteket, invaldes
1844 i Franska akad., och under kejsardömet
betroddes han med en professur vid École
normale (1857—61) samt utnämndes 1865 till
senator, trots sina avancerat liberala åsikter.
Postumt ha utgivits, utom S:s korrespondens,
bl. a. »Le livre d’amour» (1904) och en
gall-sprängd »hemlig» dagbok, »Mes poisons» (1927).
Litt.: Monogr. av J. Levallois (1872), O.
d’Haussonville (1875), L. Séché (2 bd, 1904), G.
Michaut (1921) och A. Bellessort (1927); se även
O. Levertin, »Essayer», II (1908), och F. Böök,
»Fransk litteratur 1800—1870» (1930). Kj. S-g.
Sainte-Beuve [sät-bö’v], Madeleine de,
se Ursulinnorna.
Sainte-Claire Deville [sät-klä’r dovi’1],
Charles, fransk geolog och meteorolog (1814
—76), bror till H. É. S. Blev 1872
generalinspektör för alla Frankrikes meteorologiska
stationer. Som geolog ägnade han sitt arbete
åt de verksamma vulkanerna (Vesuvius,
Lipa-riska öarna, Kanarieöarna etc.) och de
vulkaniska bergarterna. K. A. G.
Sainte-Claire Deville [sät-klä’r døvi’l],
Henri Étienne, fransk kemist (1818—81), bror
till Ch. S.; från 1859 prof, i kemi vid
Sor-bonne i Paris. Genom sina undersökningar
över anomala
gastät-heter, vilka av S.
Cannizzaro tolkades
ur synpunkt av
Avo-gadros princip,
förberedde S.
molekylar-teoriens genombrott i
kemien. Han utförde
dessutom viktiga
undersökningar i
oorganisk kemi och
nedlade särskilt ett för
framtiden
betydelsefullt arbete på den
tekniska
framställningen av aluminium
beten av S. finnas i serien »Leqons de chimie
professées h la société chimique de Paris» 1864
—65 (1866) och 1866—67 (1868). G. S-ck.
Sainte-Marguerite [sät-margori’t], fr. ö i
ögruppen Lerinerna (jfr d. o.), på
Riviera-kusten, vid Cannes. Öns under Richelieus
tid anlagda fort är bekant bl. a. som
Järnmaskens och Bazaines (jfr dessa ord) fängelse.
Sainte-Marie [sät-mari’], ö vid Madagaskars
östkust; omkr. 165 kvkm, 8,127 inv. (1926),
huvudsaki. sakalaver. Osunt klimat. Väl
skyddad hamn på v. kusten.
Sainte-Marie-aux-Mines [såt-mari’-å-mi’n],
ty. Markirch, stad och luftkurort i fr. dep.
Haut-Rhin, i Vogeserna; 9,469 inv. (1926).
Textil- och träindustri; gamla silver-,
koppar-, bly- och koboltgruvor, nedlagda 1904.
S. tillhörde 1871—1918 Tyskland.
Sainte-Menehould [sät-møno’], stad i fr. dep.
Marne, vid floden Aisne; 4,110 inv (1921).
Här igenkändes franska konungaparet vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
