Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Saint-Pierre-d’Oléron—Saint-Saens
196
Rådhuset i Saint-Quentin.
Ryssland vunnit befordran till kapten. I
Paris knöt han nära förbindelse med
Rousseau, vars lärjunge och främste efterföljare
han blev som »naturens apostel». S. är
skapare av den exotiska idyllen, skildrad i
djärva och naturalistiska färger, studerade
på. ort och ställe, medan hans
människoteck-ning är genomgående fadd, konventionell och
sentimental. Hans enormt populära och i alla
länder flitigt efterbildade mästerstycke i
genren är »Paul et Virginie» (1787; sv. övers.
1803 och 1843), fjärde delen av en serie
»Études de la nature» (3 bd, 1784;
»Forskningar uti naturen», 7 dir, 1821—22); en
femte del, »La chaumière indienne» (1789;
»Den indianska kojan», 1799), gjorde
likaledes stor lycka. Även i Sverige utövade han
inflytande, bl. a. på Tegnér och Almquist. —
Se monogr. av A. Barine (pseud. för Cécile
Vincent; 1891), F. Maury (1892) och M.
Souriau (1904). _ Kj. S-g.
Saint-Pierre-d’Oléron [så-piä’r-dålerä’], se
O 1 é r o n.
Saint-Priest [så-pri’st el. sä-pri’], G u
i-gnard de, greve, fransk politiker (1735—
1821). Var fransk minister i Konstantinopel
1767—87, en kort tid inrikesminister men
emigrerade 1790. Han invigdes av Gustav
III i Aachen 1791 i dennes antirevolutionära
planer och sökte förgäves aug. s. å. få
kejsarinnan Katarina att stödja den svenska
in-terventionspolitiken. S. vistades sedan
tidtals i Stockholm. Vid restaurationen
återvände han till Frankrike och blev 1815 pär.
Hans 1929 utgivna »Mémoires» (2 bd)
innehålla mycket av svenskt intresse. B. H-d.
Saint-Privat [så-priva’], by i fr. dep.
Mo-selle (Lothringen), 15 km n. v. om Metz; 1,188
inv. (1926). Se Fransk-tyska kriget
1 8 7 0 — 7 1, sp. 1065. och Gravelotte.
Saint-Quentin [sä-kätä’], stad i fr. dep.
Aisne, på Sommes högra strand och vid Canal
de S. (från Oise till Schelde); 49,683 inv.
(1926). S. är dep. Aisnes största industristad.
Industrien omfattar främst bomullsspinnerier,
bomulls- och ylleväverier och broderier. S:s
märkligaste byggnad är basilikan el. La
col-légiale S., en synnerligen vacker gotisk kyrka
från 1200—1400-talet; den skadades svårt
under världskriget men har restaurerats.
Rådhuset är en märklig gotisk byggnad, påbörjad
under 1300-talet, färdigbyggd på 1500-talet.
19 jan. 1871 utkämpades ett slag vid S. (se
Fransk-tyska kriget 1 8 7 0 — 7 1,
sp. 1066). Under världskriget besattes S. av
tyskarna 28 aug. 1914; fransmännens försök
de båda följ, dagarna att återtaga staden
(slaget vid S.) misslyckades. Efter tyskarnas
strategiska återtåg mars 1917 kom S. att
ligga omedelbart bakom den tyska
stridslin-jen. S:s läge var därför synnerligen utsatt
under de allierades upprepade anfall. Under de
allierades stora offensiv hösten 1918 återtogs
S. av fransmännen 2 okt. (jfr
Belgiskfranska fronten, sp. 1155, 1174,
kartan, 1175 och 1197). E. L-r; M. B-dt.
Saint-Raphael [sä-rafaä’1], stad, luftkurort
och badort i fr. dep. Var, Rivieran; 8,919 inv.
(1926). Stora hotell.
Saint-Saens [sä-sä’s], Charles Camille,
fransk tonsättare (1835 ö/io—1921 18/i2),
lärjunge till Benoist, Halévy och Gounod,
organist vid S:t-Merry 1855, vid Madeleinekyrkan
1858—77. S. åtnjöt
högt anseende som
pianist och
orgelspelare men vann sin
högsta berömmelse som
kompositör och intog
på 1870-talet en
ledande ställning i
Frankrike genom sin
orkester- och
kammarmusik. Utan att helt
sluta sig till
nyromantikerna (S.
uppträdde mot Wagner)
följde han Liszts
sym
foniska programstil i sina orkesterverk »Le
rouet d’Omphale», »Phaeton», »Danse
ma-cabre», »La jeunesse d’Hercule»; även i sina
pianokonserter (bl. a. en i g moll) slöt han
sig till Lisztstilen. Den klassiska tyska
musiken, som han förstod att ge en fransk
struktur, stod dock hans kynne närmare, och
han bearbetade och efterbildade gärna S.
Bach. Den tyska kantatstilen upptog han
med stor framgång i körverken »La terre
promise», »La lyre et la harpe» (»Lyran
och harpan», Sthlm 1894), »Le déluge»
(»Syndafloden», Sthlm 1891) m. fl. Även
skrev han i den katolska kyrkostilen
mässor, oratorier, motetter m. m. Hans i tysk
klassisk anda skrivna kammarmusik har
vunnit stor popularitet. Mindre framgång hade
han inom operan, där endast ett fåtal verk
vunno erkännande: »Samson et Dalila»
(Wei-mar 1877; »Simson och Delila», Sthlm 1903),
»Phryne» (1893; Sthlm 1894), »Henri VIII»
(1883) m. fl. S. var närmast eklektiker och
upptog flera skolors stil. Han älskade även
antiken och Orienten och reste ofta till
Afrika (Alger). I färgrika orkestersviter gav?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
