Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saklega—Sakrament
203
betsåligganden frågans beredande eg. hör. Om
s. tillkallats av K. m:t, kallas de vanl. kungl.
kommitté (se d. o.). Om däremot en
departementschef (el. undantagsvis chef för centralt
ämbetsverk) efter K. m:ts bemyndigande
tillkallat dylika extra utredningsmän, bruka
dessa ej kallas för kommitté utan för
sakkunniga. Fr. o. m. 1901 (utförligare och som
särskild avd. fr. o. m. 1914) ingår i K. m:ts
årliga berättelse till riksdagen om vad sig i
rikets styrelse tilldragit en förteckning över
under året verksamma kommittéer och s. —
Jfr G. Hesslén, »Det svenska
kommittéväsendet» (1927). — I vissa befordringsärenden
(främst akademiska) skola yttranden av s.
regelmässigt inhämtas före förslagens
uppgörande. G. H-n.
Saklega, jur., avtal om upplåtelse av
nyttjanderätt mot vederlag (»lega», i särskilda fall
»hyra», »arrende», »avrad», »avgäld»). S., som
alltså genom sin onerösa karaktär skiljes
från lånet, kan gälla såväl lösa saker som
fastigheter (el. oftare delar av sådana:
jordområden, lägenheter i hus). I svensk lag är
s. av lös sak (»hyra») ej särskilt reglerad;
enl. allm. rättsregler kan avtalet ingås utan
iakttagande av viss form samt förpliktar a)
upplåtaren (»legogivaren») att tillhandahålla
saken för nyttjande under den överenskomna
hyrestiden — i brist på överenskommelse tills
endera parten säger upp avtalet — och
vidkännas nödiga underhållsutgifter; b)
nyttjan-derättshavaren (hyresmannen, »legotagaren»)
att aktsamt hantera saken samt vid
hyrestidens slut återställa den och betala avtalad
(el. skälig) hyresavgift. Under benämningen
»hyra» döljer sig emellanåt ett
avbetalnings-köp (se d. o.). — S. av jord har länge
beaktats av lagstiftningen, att börja med under
formerna »hallnebruk» (se Hälftenbruk)
och landbokontrakt, av vilka särskilt det
senare kännetecknades av ett visst
subordina-tionsförhållande för nyttjanderättshavaren
(»landbon», »landbonden») med nybyggnads-,
stängsel- o. a. arbetsskyldighet till förmån
för jordägaren. Sedan slutet av 1600-talet
har landboförhållandet efter hand avlösts av
arrendet (se d. o.). Den senare
rättsutvecklingen har att uppvisa flerfaldiga
lagstiftningsåtgärder till arrendatorernas förmån. —
Om s. av hus el. del av hus se
Hyresavtal. C. G. Bj.
Saklös, jur., fri från straff el. ansvar;
tidigare även: fri från privaträttsligt anspråk
(gäld, klander).
Saknormer, jur., kallas inom den
internationella privaträtten sådana regler i ett lands
rättsordning, vilka materiellt (i sak) ordna
ett rättsförhållande, under förutsättning, att
detta enl. samma lands kollisionsnormer
faller under dess egen rättsordnings
kompetens. Sammanfattningen av ett lands å visst
förhållande tillämpliga s. betecknas med
uttrycket materialstatut. Rid.*
Sakocker, jur., ett genom missbruk av
ekonomisk övermakt åvägabragt uppskörtande (i
motsats till kreditocker) i annan
överenskommelse än beviljande av kredit, t. ex.
köp till oskäligt lågt pris från en oerfaren
säljare, upplåtande av husrum till en svårt
medtagen vägfarande mot orimligt hög
betalning. Se vidare Ocker, Efter mönster från
204
tysk och schweizisk rätt har s. i 1915 |rs sv.
avtalslag upptagits som (civilrättsligt)
likställt med kreditocker, likaså i övrig nordisk
rätt. C. G. Bj.
Sakral. 1. (Av lat. sa’cer, helig.) Som har
avseende på religionen el. gudstjänsten.
2. (Med.) Sakrala nervplexus (av
lat. sa’crum, korsbenet), nät av de spinala
nerver, som utträda genom korsbenets
fora-mina sacralia och härstamma från
ryggmärgens första, andra och halva tredje
sakralsegment jämte en nervstam, truncus
litmbo-sacralis, sammansatt av ryggmärgens femte
och halva fjärde ländsegment. Nervnätets
grenar deltaga i innervationen av
bäckeninälvorna blåsan, ändtarmen och könsorganen
samt av de nedre extremiteterna. Den
mäktigaste nervstammen är nervus ischiadicus
(se Ischias). E. Hgn.*
Sakralrätt (av lat. sa’cer, helig), den rätt,
som anses vara av helig natur. Hos primitiva
folk uppfattas ofta all lag såsom meddelad
kungen el. annan lagstiftare genom gudomlig
uppenbarelse (se Mos e) el. utfärdad på
gudomlig befallning (t. ex. Chammurapis lag,
se d. o.). Lagen stod, menade man, under
gudomens skydd, och dess överträdande
medförde gudamaktens straff över den brottslige,
ja, över land och folk. Denna föreställning
möter man i den äldsta romerska rätten. De
gamla germanska folken kände vid sidan av
den heliga rätten en profan rätt. Under
gudomens skydd stodo heliga områden, t. ex.
tempel, lundar, berg, tingsställen, vad som
eljest var vigt åt gudarna, ss. vissa
människor, offerdjur och kultredskap, samt vissa
högtider. Den, som kränkte detta skydd (jfr
Gudsfrid och Sacrilegium),
undergick ett sakralt straff. Även vid andra brott
fick dödsstraffet ofta innebörden av ett offer
till gudarna. Rättegång kunde avgöras
genom gudsdom (se d. o.). I den hedniska
forn-svenska rätten återspeglas dylika germanska
åskådningar, såsom framgår av
Oklundarist-ningens intyg om hednisk asylrätt och av
berättelserna i »Vita Anskarii» samt hos
Adam av Bremen och Snorre. Den kristna
kyrkan upptog mycket ur denna
föreställningsvärld. På 1600-talet anför i Sverige
kungen såsom skäl att hårdare straffa vissa
brott fruktan, att enskildas synder skulle
ådraga hela landet Guds straff. Ännu i dag
finnas spår kvar efter den gamla
uppfattningen, t. ex. i stadgandena om kyrkofrid (se
d. o.), kyrkostöld och religionsbrott (se d. o.)
samt i bestämmelserna, att
äktenskapslag-stiftningen till vissa delar är av kyrkolags
natur. — Litt.: Se under Nordisk rätt
och Romersk rätt. K. G. Wn.
Sakrame’nt (lat. sacrame’ntum), beteckning
för vissa den kristna kyrkans heliga
handlingar. I den grekisk-ortodoxa kyrkan kallas
s. också mysterier. Småningom blev såväl i
den grekisk-ortodoxa som i den rom.-kat.
kyrkan s:s antal bestämt till sju: dopet,
konfirmationen, nattvarden, boten, sista smörjelsen,
prästvigningen och äktenskapet. Särskilt den
skolastiska medeltidsteologien utvecklade en
ingående och detaljerad sakramentslära. För
den romerska medeltidskyrkan var s. det
medel, varigenom den gudomliga nåden
utskiftades till den frälsningsbehövande. mänsklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
