Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Salier—Salinas
218
del), hudrodnad och svettning, som vid feber
medför starkt temperaturfall. Betydande doser
(10—12 g på en gång) medföra svår
förgiftning, någon gång död genom förlamning av
andningen. Som ersättningsmedel för s. och
dess natriumsalt ha många sammansatta
sali-cylpreparat kommit till användning, ss. s
a-1 o 1, acetylsalicylsyra (aspirin, se
d. o.), s a 1 o f e n och salipyrin.
Konservering av matvaror med s. anses hälsovådlig
och är på sina håll i lag förbjuden. De små
kvantiteter, som sättas till sylt, saft o. dyl.,
torde dock ej medföra risk. C. G. S.
Sälier, se Franker, sp. 939.
Sälier (lat. sälii, besläktat med salire,
dansa), två romerska prästkorporationer
(sodali-tates) för krigsgudens kult, salii palatini, som
dyrkade Mars, och salii collini för kulten av
Quirinus. I historisk tid uppträdde de
gemensamt och företogo i mars och okt., månaderna
för fälttågs början och slut, under vapendans
en högtidsvandring genom Rom, i krigardräkt
och utrustade med de heliga spjuten (hastae
Martis) och sköldarna (ancilia). E. St.
Salieri [-ä’ri], Antonio, italiensk
tonsättare (1750—1825). Kom 1766 till Wien och
stannade där. S. vann högt anseende som
kompositör av högpatetiska operor. Han slöt
sig nära till Gluck, vars direkta hjälp han
fick i operan »Les Danaides» (Paris 1784).
1788 blev S. hovkapellmästare men ledde
operan endast i två år och var sedan blott ledare
av hovkapellets konserter. Till hans främsta
operor räknas »Les Horaces» (1786) och
»Ta-rare» (1787), båda skrivna för Paris. Han
komponerade även flera kyrkliga verk. S. var
lärare åt bl. a. Beethoven och Schubert. T. N.
Salighet, teol. Begreppet s. är i det kristna
språkbruket framför allt knutet till den med
frälsningen givna gåvan: s. är frälsningens
innehåll. S. är därför för den kristna tron
primärt lika med gudsgemenskapen. Denna
s. tänkes dels såsom något som skänkes
människan i det närvarande, dels såsom något
som fullkomnas, när livet »i tro» förbytes till
livet »i åskådning». En viss spänning mellan
dessa båda synpunkter gör sig ofta
förnummen i kristenhetens historia, i det att än den
presentiska, än den eskatologiska synpunkten
kunnat betonas på ett exklusivt sätt. Luther
hävdar med styrka, att s. är något med Guds
förlåtelsegärning oskiljaktigt förbundet: »där
syndernas förlåtelse är, där är ock liv ooh
salighet». Men samtidigt förfäktas, då s. i det
närvarande endast är till under kampens
villkor, det eskatologiska perspektivet med
oförminskad styrka. Det kristna
salighetsbe-greppet har under tidernas lopp ofta grumlats
genom eudemonistiska, egocentriska och
eros-betonade föreställningar, understundom då
också grovt förflackats —
upplysningsteolo-giens utbyte av s. mot lycksalighet är ett
exempel härpå. Garantien för det kristna
sa-lighetsbegreppets renhet ligger däri, att s.
oskiljaktigt knytes fast vid gudsgemenskapen
samt att denna fattas såsom innebärande, att
människans vilja betvingas av gudsviljan. S.
får under sådana förhållanden en utpräglat
teocentrisk, icke en egocentrisk
karaktär. G. A-n.
Salin, Karl Bernhard, arkeolog,
kulturhistoriker, museiman (1861 14/i—193 1 29/io),
bror till M. J. S. Blev fil. dr i Uppsala 1890,
e. o. amanuens vid Statens historiska
museum 1889 och andre
amanuens 1902. S.
blev intendent för
Nordiska museet 1903
och var 1905—13
styresman för Nordiska
museet och Skansen.
1913 blev han
riksantikvarie och sekr. i
Vitt.-akad., där han
varit led. sedan 1904;
han tog avsked på
grund av sjukdom
1923. S. var ordf, i
den 1913 tillsatta
fornminnesvårdskommittén. Urspr.
konsthistoriker, drogs S. snart över till den
förhistoriska arkeologien och senare även
religionshistorien, särskilt den nordiska. Som ett
huvudresultat av omfattande studieresor i
Mellan- och Sydeuropa föreligger S:s viktigaste
publikation, det stora arbetet
»Altgerma-nische Thierornamentik» (1904), som blivit
grundläggande genom sina stilanalyser och
undersökningarna av de olika
kulturströmningarna under folkvandringstiden. Bland S:s
övriga arbeten märkas »De nordiska
guld-brakteaterna» (i Antiqvarisk Tidskr. för
Sverige, XIV, 1895), »Den förhistoriska tiden i
Uppland» (i »Uppland», 1901), med bl. a. en
intresseväckande framställning av den
förhistoriska religionsutvecklingen i Norden, som
också behandlas i »Några ord om en
Fröbild» (i »Opuscula archæologica Oscari
Mon-telio... dicata», 1913). S. startade och
redigerade 1906—13 tidskr. Fataburen. S. var
en utmärkt museiman. Hans största
gärning på det museala området, som för alltid
förknippar hans namn med Nordiska museet,
var de väldiga samlingarnas installering i
den nya byggnaden. På S:s 60-årsdag 1921
ägnades honom en festårgång av Fataburen.
— Litt.: N. E. Hammarstedt i Nordiska
Museets och Skansens Årsbok Fataburen 1932;
N. Lithberg i Svenska Museer, Meddelande
från Svenska Museimannaföreningen, 1932. I
Fornvännen 1932, h. 1, utlovas senare i
årgången en utförlig skildring, förf, av O.
Almgren och S. Curman, jämte bibliogr. av Maja
Lundqvist. H. R-h.
Salin, Mauritz Johan, läkare,
akademisk lärare (1851—1927), bror till K. B. S.
Blev med. dr i Uppsala 1878 på avh. »Om
den manuella lösningen af efterbörden och
kvarstannande efterbördsdelar», docent i
gynekologi och obstetrik vid Karol. inst. 1878,
e. o. prof. 1888, prof. 1909, avgick 1916. S.
var en oerhört skicklig diagnostiker,
ytterligt samvetsgrann i indiktionsställningen och
synnerligen försiktig som operatör. S:s
praktiska verksamhet tog honom fullständigt i
anspråk. Hans få vetenskapliga arbeten
utmärka sig för gedigen klarhet. Som lärare
var S. mycket uppburen. A. W-dt.
SalFna Cruz [-kros], hamnstad i Mexiko,
staten Oaxaca, vid Tehuantepecbukten; 7,121
inv. (1921). S. är ändpunkten för järnvägen
över Tehuantepecnäset.
Sali’nas, grunda, periodiskt uttorkande
saltsjöar inom n. och mell. Argentina, i Kordille-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
