Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Saloman, S.—Salomon, O. A.
230
»Segrarnas hemkomst» (sedermera
silverbröllopsgåva till Oskar II; Stockholms slott),
1885 den stora skildringen av »Gustaf Vasa
i Västerås» (Nordiska museet) och 1893
»Marsk Stigs döttrar i landsflykt»
(Konstmuseum i Köpenhamn). Dessutom var S. en
flitig porträttör. Han målade porträtt av G.
LagerbjeJke (riksdagshuset i Stockholm),
arkitekten L. Peterson (Konstnärsklubben), B. v.
Plåten, J. V. Wilson, K. Almlöf (Kungl.
teatern), E. Bergh och A. T. Gellerstedt (båda
i Konstakad.) samt ett par självporträtt
(Konstakad. och Göteborgs museum) m. fl.
Åtskilliga av dessa målningar litograferade
S. själv. S. har en säregen ställning i nyare
svensk konst därigenom, att hans utbildning
väsentligen påverkats av den danska skolan
under Eckersbergs tid. S. utgav de
grundliga och omfattande studierna »La statue de
Milo, dite: Vénus Victrix» (2 dir, 1878—80),
»Die Statue des belvederischen oder
vatica-nischen Apollo» (1882), »Ueber die Plinthe
der Venus von Milo» (1884), »Der
Sandalenbinder» (1885) och »Die Restauration der
Venus von Milo» (1895). -rn.*
Saloman, Siegfried, dansk tonsättare
(1816—99), bror till G. S. Utbildad i
Köpenhamn, Dessau och Dresden. Han vann i
Danmark och Tyskland berömmelse
genom sin opera
»Diamantkorset» (1847;
Sthlm 1886). Liszt
uppförde i Weimar
»Das Korps derRache»
(1850). S. ingick 1850
äktenskap med den
berömda svenska
sångerskan Henriette
Niss en-Saloman
(se d. o.) och åtföljde
henne sedan på
turnéerna i Europa. Bodde
1859—79 i Petersburg,
sedan i Stockholm.
Av hans senare verk uppfördes den för
Moskva (premiär 1867) skrivna operan
»Kar-paternas ros» i Stockholm 1881. S. tillhör
närmast efterklangsromantikerna med solid
yttre faktur och sentimental melodik. T. N.
Salo’me. 1. Moder till apostlarna Jakob
och Johannes. — 2. Prinsessor av Herodes’
dynasti, bland vilka märkes den, som
dansade för Herodes Antipas och därefter fick
löfte att erhålla vadhelst hon ville, varpå hon
begärde Johannes Döparens huvud (Mark.
6: 22 ff.). S. H-r.
Sa’lomo, Davids son med Batseba och hans
efterträdare såsom Israels konung, omkr. 975
—935 f. Kr. S:s regering var i stort sett
förskonad från krig. Han utvidgade icke
rikets gränser utan förlorade tvärtom ett par
lydländer, men han träffade dock åtskilliga
anstalter till landets försvar. Så befäste han
huvudstaden, byggde en del fästningar runt
om i landet och anskaffade en stor mängd
stridshästar och stridsvagnar. Än mer gjorde
han sitt namn känt genom de
praktbyggnader han lät uppföra i Jerusalem. De
viktigaste voro Libanonskogshuset, palats åt S.
och åt hans förnämsta gemål, Faraos
dotter, samt slutligen templet. Detta blev den
förnämsta helgedomen i Israel, och här sökte
man bevara den israelitiska religionen
obe-smittad av intryck från främmande folks
religioner. S. tillät dock främlingar att dyrka
sina gudar på andra ställen i landet. S.
sände i förening med konung Hiram av
Ty-ros en handelsflotta till guldlandet Ofir och
fick därifrån stora rikedomar. Dessa
förslösades på praktbyggnaderna och deras inredning.
Därtill kom, att S:s hovhållning var mycket
dyrbar. För att anskaffa livsmedel till hovet
uppdelade han sitt rike i 12 distrikt, som
under var sin månad skulle draga försorg
härom. Därjämte utskrevos flera tusen
arbetare till byggnadsföretagen. Allt detta
väckte starkt missnöje, och när S. dog, var
riket utarmat och folket fast beslutet att ej
längre bära de tunga bördorna. S:s vishet,
som olyckligtvis endast till ringa del var
statsmannavisdom, torde ofta ha tagit sig
uttryck i ordspråk, av vilka måhända en del
influtit i Ordspråksboken, men f. ö. har S.
ej författat något av den
gammaltestamentliga litteraturen. S. H-r.
Salomon, Elias, läkare (1751—1808). Blev,
ehuru utan universitetsexamen, förste
livmedikus hos Gustav III, assessor i Collegium
medicum och regementskirurg vid Livreg:tet.
Efter konungens död anklagades S. för
försummelser vid behandlingen av hans sår men
bibehöll även Gustav IV Adolfs förtroende.
SaJomon, Otto Aron, pedagog (1849—
1907), av judisk släkt. Utbildade sig för jord-,
bruket och blev 1869 lantbruksbokhållare
på det av hans morbroder A. Abrahamson
ägda Nääs (se d. o.).
Sin verkliga kallelse
fann han, då 1872 på
Nääs upprättades en
slöjdskola, 1874
utvidgad till ett
slöjd-lärarseminarium, och
han blev dessa
anstalters föreståndare. Här
utförde han sin
pedagogiskt banbrytande livsgärning som
grundläggare av den
svenska skolslöjden,
varvid han utgick
från den gamla hemslöjden och utformade den
metod, varigenom den kunde bli ett verkligt
undervisningsämne. Hans entusiastiska och
outtröttliga propaganda i tal och skrift (bl. a.
»Slöjdskolan och folkskolan», 1876—84, »Om
slöjden såsom uppfostringsmedel», 1884, och
»Den pedagogiska slöjden», 1895) ledde till
att slöjden allmänt upptogs i den svenska
folkskolan. S:s pedagogiska intresse, för vilket
den moralisk-religiösa karaktärsdaningen stod
i medelpunkten, sträckte sig emellertid till
uppfostrans alla områden, och Nääs blev
under hans ledning en plantskola för en på
samma gång idealistisk och praktisk pedagogik,
varifrån impulser utgingo även till utlandet.
Genom sin ideella och enhetliga personlighet
gav S. själv en ädel förebild av sant
uppfost-rarsinne och utövade ett vidsträckt och
bestående inflytande på den pedagogiska
utvecklingen över huvud. Sina
slöjdpedagogiska och allmänt pedagogiska idéer nedlade
S. i talrika skrifter. Om hans syster S
o-p h i e S. se E 1 k a n. R. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
