Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Saltvattensbadorter - Saltvik (Hälsingland) - Saltvik (Åland) - Saltvik, Stora (Kalmar län) - Saltväxter - Saltykov, Michail Evgrafovitj (Sjtjedrin) - Saltza, von, släkt - Saltza, Evert (Edvard Fredrik) von - Saltzman, Fredrik - Saltö - Saluaccis - Salubrin - Saluen - Salus - Salut - Salutbatteri, Salutdagar - Salutem - Salutera - Salutöarna - Saluvii el. Salluvii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Saltvik—Saluvii
248
ej för en hel del former av reumatiska
sjukdomar, ej för personer, lidande av
åderförkalkning och svårare hjärtsjukdomar. G. Kr.
Saltvik, lastageplats och sågverk i Idenors
socken, Hälsingland, vid inloppet till
Hudiks-vallsfjärden. Tillhör a.-b. Iggesunds bruk. N.
om S. ligger S a 11 v i k su dd e, fyr med
ständig bevakning, anlagd 1880, tänd 15 juli—
1 juni.
Saltvik, socken i landskapet Åland,
Finland; 138 kvkm, 3,289 inv. (1931),
svensktalande. S:s kyrka är sannolikt uppf. i början
av 1300-ta.let. Altartavlan målad av R. W.
Ekman. O. Brn.
Saltvik, Stora, lastageplats i Döderhults
socken, Kalmar län, strax utanför n.
Oskars-hamnsgränsen.
Saltväxter, bot., se H a 1 o f y t e r.
Saltykov [-kå’f], Michail E v g r a f
o-vitj, rysk författare, pseud. Sjtjedrin
(1826—89). Ingick 1844 på
ämbetsmannabanan, förflyttades 1848 för ett par noveller till
mörkaste Ryssland,
guv. Vjatka, återkom
1856 till Petersburg
och nådde höga
poster inom
förvaltningen. 1868 tog S.
avsked, utgav jämte
Ne-krasov Otetjestvennyja
Zapiski; efter
Nekra-sovs död 1877 utgav
S. ensam tidskriften,
tills den 1884
indrogs. S. slog igenom
med en samling
satiriska skisser, »Gu-
bernskie otjerki» (1856—57; sv. övers, i
urval, »Småstadslif», 1890), och utgav sedan en
rad burleska samtidssatirer, skildringar av
lantliv och byråkrati, lycksökare och
mutkolvar av olika storlekar, ss. »Pompadury i
pompadursji» (1863—73), »Gospoda
Tasjken-tsy» (1869—72), en parodi på Rysslands
historia, »Istorija odnago goroda» (En stads
[Glupovs, »Dumstads»] historia; 1869—70),
en tröstlös skildring av det murkna
adels-samhället, »Gospoda Golovlevy» (1872—76),
och satiriska sagor (1880—85). Delvis för att
vilseleda censuren klädde S. sina satirer i en
numera svårfattlig stil. Sami. skr. bl. a. i 6
bd, 1926—27. — Ry. monogr. av K. Arseniev
(1906) m. fl. (A. A-t.)
Saltza, von, svensk släkt, urspr. från
Sachsen, inkom till Estland och naturaliserades på
svenska riddarhuset 1731 med två bröder.
Den ene av dem, generalmajoren och
landshövdingen i Jönköpings län Jacob
Ludvig von Saltza (1685—1763), blev frih.
1755. Hans son Hugo Herman von S.
(1726—85) var en av Gustav III:s
medhjälpare vid statskuppen 1772, blev 1776
generalmajor, var lantmarskalk vid riksdagen 1778
—79 och blev 1778 greve (slöt sin gren).
Dennes brorson E. v. S. (se nedan) blev 1843
greve enl. 37 § R. F. Den sistnämndes sonson
frih. Carl Fredrik von S. (1858—1905) var
en känd svensk-amerikansk målare, särskilt
av porträtt (konstnärens dotter, 1896; i
Nationalmuseum, Stockholm). Släkten utdog i
Sverige 1926 men fortlever i Förenta staterna.
Saltza, Evert (Edvard Fredrik) von,
greve, skriftställare (1775—1859); jfr
släktart. S., som ägde Mem (Östergötland), från
1841 även (Bjärka-)Säby, var en bisarr
personlighet. Mångsidigt begåvad men med
bristande utbildning, var han på en gång starkt
religiös med dragning åt mystik och
ockultism och samtidigt som jordbrukare och
in-dustriidkare en oförtruten experimentator,
ehuru hans otaliga projekt sällan vunno
varaktig framgång. S., som var nära
personlig vän till Karl XIV Johan, blev
överste-kammarjunkare 1818 och greve 1843. Han
utgav bl. a. en »Bönebok» (1811; omkr. 50
uppl.) och »Christeliga betraktelser öfver
altarets sakrament» (1824), skrev även
psalmer, fantastiska historiska romaner,
»Skildringar ur sällskapslifvet» (1836) m. m. 1912
utgav N. Sjöberg ett utdrag ur en av S:s
självbiografier under titeln
»Familjeanekdo-ter och minnen från barndomen». Biogr. av H.
Rosman i »Bjärka-Säby», bd 3 (1927). B. H-d.
Saltzman, Fredrik, finländsk läkare (1839
—1914). Blev 1871 docent, 1879 e. o. och 1883
ord. prof, i kirurgisk klinik vid univ. i
Helsingfors, vars kirurgiska sjukhus uppfördes
under hans ledning, samt var 1890—1902
ge-neraldir. i medicinalstyrelsen. H. E. P.
Saltö, se Karlskrona, sp. 422 och
kartan.
Saluaccis, se Accis.
Salubrln, kemisk-tekniskt preparat, är en
färglös, syrligt luktande och smakande vätska,
som består av alkohol, ättiketer, ättiksyra
och vatten i växlande proportioner. Det har
förr mycket brukats som toalettmedel, till
kylande omslag och baddningar m. m. C. G. S.
Saluen, se S a 1 w e e n.
SaTus, lat., hälsa, välfärd; rom. myt-,
kvinnlig motsvarighet till Aesculapius, oftast
kallad Hygia (grek. Hygi’ela). S. p u’b 1 i c a,
»den allmänna välfärden» (dyrkad som
gudom). — S aT u s p u’b 1 i c a, salus m e’ar
»statens väl, mitt eget väl» (Adolf Fredriks
valspråk).
Salüt medelst avskjutandet av »lösa»
kanonskott avgives från fästningar,
salutbatte-rier och fartyg på salutdagar (i Sverige
konungens och drottningens födelse- och
namnsdagar samt kronprinsens och
kronprinsessans födelsedagar, f. n. 6 juni, 16 juni, 13
juli och 11 nov.), för kungl. personer,
statsöverhuvud samt högre militära och
diplomatiska tjänstemän vid dessas ankomst el.
avgång i tjänsteärende, för utländsk nations
flagga och för på örlogsfartyg fört högre
be-fälstecken, vid födelse och begravning av
kunglig person samt vid särskilt angiven
högtid, allt enl. gällande salutreglemente.
Vid s. skjutas lösa skott med 6 sek.
mellantid, sorgsalut med */2 min. mellantid.
Antalet skott varierar från det vid kunglig s.
föreskrivna, i Sverige 21, till lägst 3. ö-g.
Salutbatteri, Salutdagar, se Salut.
Salütem (ack. av sa’lus, se d. o.), »hälsa och
välgång!» (underförstått: »önskar jag dig»),
latinsk hälsningsformel.
Salutera, hälsa med salut (se d. o.).
Salutöarna, fr. Iles du Salut, se G u a y a n a,
sp. 1209.
Salüvii el. Sallüvii (grek. sa’lyes),
ligu-risk folkstam mellan Rhöne och Alperna,
kuvad av romarna 123 f. Kr. På deras område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
