Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sarauw, Christian Preben Emil - Sarauw, Georg Frederik Ludvig - Sarawak - Sarcey, Francisque - Sarcina - Sarcophaga, Sarcophaginae - Sarcophilus - Sarcoplasma - Sarcopsylla - Sarcoptes - Sarcorhamphus - Sardanapalos - Sardell - Sardes - Sardin - Sardinien (ö)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Sarauw, G. F. L.—Sardinien
360
Sardiniska bönder.
studier», 1908 docent i tyska språket och
litteraturen vid Köpenhamns univ. och 1916 prof.
Han utgav en rad delvis framstående arbeten
i tysk filologi (bl. a. Goethestudier och
»Nie-derdeutsche Forschungen», 2 h., 1921—24),
homerisk textkritik, slavisk, keltisk och
semitisk språkforskning. P. E-t.
Sarauw [sä’rau], Georg Frederik
Ludvig, dansk-svensk arkeolog, botanist (1862—
1928), bror till Chr. P. E. S. Ägnade sig först
åt skogsvetenskap och botanik, särskilt
växt-fysiologi, samt studerade 1881—92 vid
danska, tyska och franska högskolor och institut
och skrev »Rodsymbiose og mykorrhizer
sær-lig hos skovtræerne» (i Bot. Tidskrift 1893).
Han var 1894—1911 anställd som assistent vid
nationalmuseets i Köpenhamn
fornsakssam-ling, blev 1913 fil. lic. i Uppsala, var från
1912 intendent vid Göteborgs museums arkeol.
avd. och blev 1923 hedersdr i Göteborg. Bland
S:s arkeol. arbeten märkes »En stenålders
bo-plads i Maglemose ved Mullerup sammenholdt
med beslægtede fund» (i Aarböger for Nordisk
Oldkyndighed og Historie 1903) samt (tills,
m. J. Alin) »Götaälvsområdets fornminnen»
(1923). (E.L-k.)
Sara’wak, se B o r n e o, sp. 882.
Sarcey [sarsä’], Francisque, fransk
skriftställare (1827—99). Från 1859 till sin
död skrev S. varje vecka en teaterkrönika
(från 1867 i Le Temps) och förvärvade sig en
enastående auktoritet
genom frispråkigt
uttalade, humoristiskt
saltade och tvärsäkra
omdömen, som
motsvarade den breda
publikens smak. Allt
utländskt var honom
en styggelse, och han
bekämpade lika ivrigt
Shakespeare som alla
reformsträvanden i
skandinavernas
tecken. Hans
teaterartiklar ha postumt
utgi
vits under titeln »Quarante ans de théätre»
(8 bd, 1900—02); bland hans övriga skrifter
må nämnas »Comédiens et comédiennes» (2 bd,
1878—84), »Souvenirs de jeunesse» (1884) och
»Souvenirs d’åge mur» (1892). — Monogr. av
L. de Anna (1919). Kj. S-g.
Sa’rcina, en klyvsvamp, se Bakterier,
sp. 730.
Sarcophäga, Sarcopha’ginae, zool., se
Köttflugor.
Sarco’philus, zool., se Pungdjävul.
Sarcopla’sma, anat., se Muskel, sp. 479.
SarcopsyTla, zool-, se Loppor.
Sarco’ptes, zool., se Skabbkvalster.
Sarcorha’mphus, zool., se Gamfåglar.
Sardanapälos, grek, namn på Assurbanipal
(se d. o.).
SardeTl, se Ansjovis.
Sa’rdes, huvudstaden i det gamla lydiska
riket (se Lyd ien), belägen på en fruktbar
slätt vid floden Paktolos, 10 km från dess
utlopp i Hermos. S. intogs omkr. 546 av
Kyros och blev säte för en persisk satrap,
brändes av de upproriska grekerna i Jonien
499 och var efter Alexander den stores tid
residens för den seleukidiske ståthållaren.
Sedan S. 241 f. Kr. tillfallit Pergameniska
riket, trädde det tillbaka för Pergamon.
Under den romerska tiden var S. en blomstrande
och folkrik stad men förstördes nästan
fullständigt av en jordbävning 17 e. Kr. S.
återuppbyggdes, återvann sin betydelse och blev
tidigt en medelpunkt för kristendomen.
Staden förstördes av Timur 1402. Numera ligger
på platsen en obetydlig by med namnet S a r t.
Staden har en med tredubbla murar omgiven
akropol. Det lösa konglomerat, varav berget
består, har rasat ned och betäckt staden
nedanför, en annan del betäckes av flodens
upp-slamningar. De av en amerikansk expedition
företagna utgrävningarna ha blottat bl. a.
resterna av Artemistemplet, av vilket två
kolonner stå upprätt, och givit betydelsefulla
fynd, inskrifter, däribland några på lydiskt
språk, något skulptur, mynt, smycken,
terra-kottor, keramik; fynden visa starkt och tidigt
grekiskt inflytande. Omkr. 10 km mot n. v.
ligger en stor nekropol, Bin Tepe, med större
och mindre gravkullar av konisk form; den
största är konung Alyattes’, Kresus’ faders,
gravhög med ett omfång av 1,200 m och en
höjd av 30 m. — Litt.: »Sardis. Publications
of the American society for the excavation
of Sardis» (sedan 1916; utkomna bd 1, 2, 5,
6, 11). M. PnN-n.
Sardin, zool., se Sillfiskar.
Sardinien, it. Sardegna, Medelhavets näst
Sicilien största ö; 24,090,17 kvkm, 972,153 inv.
(1931). S. omges av de smärre öarna Sant’
Antioco och San Pietro i s. v., Asinara i n. v.,
Maddalenagruppen i n. och Tavolara i n. ö.,
tills. 275 kvkm. Från it. fastlandet skiljes S.
av Tyrrhenska havet, från Korsika i n. av
Bonifaciosundet. Se kartan vid Italien.
S. tillhör ett under paleozoisk tid veckat
land, Tyrrhenis, som under tertiär tid genom
förkastningar och Tyrrhenska havets inbrott
fått sin nuv. form, ön är mycket bergig och
består mest av granit, kristallinisk skiffer,
kalksten och trakyt. Högst når Gennargentu
med toppen Bruncu spina, 1,829 m ö. h. Endast
i s. v. utbreder sig en större slätt, Campidano,
från Cagliaribukten till Oristanobukten, förr
ett av malaria hemsökt träskområde, nu
genom utdikning torrlagt, ett mycket bördigt
land med den statliga mönsterlantgården
Sta-bilimento Vittorio Emanuele. På öns n. del
reser sig Monte Limbara 1,362 m och längst
i s. av öns ö. del berglandskapet Sarrabus med
toppen Serpeddi 1,069 m. Västra S. är mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
