Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Sardinien—Sardou
362
omväxlande med i s. det malmrika Monte
Linas (1,236 m) och n. om Oristanobukten den
slocknade vulkanen Monte Urtigu (1,050 m).
Om S:s geologi jfr Italien, sp. 819.
S:s längsta flod, Tirso, är 150 km lång,
utfaller i Oristanobukten och utnyttjas som
kraftkälla (storartade dammbyggnader vid
Santa Chiara). Innanför väst- och sydkusten
ligger en rad saltsjöar, ss. Stagno di Sasso,
vid Oristano, och Stagno di Molentargius, vid
Cagliari. S. är i övrigt fattigt på sjöar.
Mineral- och varma källor finnas. Klimatet är
milt. Nederbörden är jämförelsevis ringa och
faller huvudsaki. om hösten. Årsmedeltemp.
är i Cagliari 16,6° C, i Sassari 15,9°.
En mindre del av ön täckes av skog.
Förhärskande är däremot macchian. I
kusttrakterna växa framför allt palmer {Chamerops
humilis och dadelpalmer), oleandrar m. m. samt
allehanda sydfrukter och vin. Faunan är rik;
föremål för jakt äro vildkattor, en på S.
inhemsk rävart, hjortar, vildsvin m. fl.
Huvudnäringar äro jordbruk och
boskapsskötsel, vilka dock bedrivas på ålderdomligt
sätt. Vete, korn, potatis, lin och sydfrukter
odlas. Ost och ull exporteras. Omfattande
fiske (tonfisk m. m.). De vidsträckta
korkekskogarna på Gennargentus sluttningar och
flerstädes äro en god inkomstkälla. S:s
ekonomiskt viktigaste näringsgren är dock
bergsbruket, som lämnar ung. Va av Italiens hela
utbyte. Bly, zink, antimon, koppar, mangan,
brunkol m. m. brytas; stor saltutvinning.
Medelpunkt för bergverksdriften är Iglesias.
Befolkningen bor mest i landets inre delar.
Folktätheten står långt tillbaka för det övriga
Italiens, öns språk, sardiskan, räknas
vanl. som ett särskilt romanskt språk, till
vilket även dialekten på Korsika föres, över
hela S. påträffas kägelformiga torn av stora
stenblock, kallade nuraghi. 3,000—4,000
sådana finnas; särskilt berömda äro nuraghe
Losa, av basaltblock, n. ö. om Oristano,
och nuraghe di Santa Barbara, nära
Ma-cornef. De viktigaste städerna äro Cagliari
och Sassari, huvudstäder i öns båda provinser,
samt Tempio, Porto Torres, Alghero, Nuoro,
Oristano och Iglesias. Kyrkligt delas S. i 3
ärkebiskopsstift. S. har många goda hamnar
och står i regelbunden förbindelse med
fastlandet från Terranova på n. ö. kusten samt
från Cagliari på sydkusten och Porto Torres
vid Asinarabukten på nordkusten. 1912 hade
S. 1,033 km järnvägslinjer, som sammanbinda
de större städerna med varandra och med
gruvdistrikten. — Litt.: A. Steinitzer, »Die
vergessene Insel» (1924); A. Cossu,
»Sar-degna e Corsica» (1925). E. L-r.
Sardinien, italienskt konungarike 1720—
1861, omfattande hertigdömena Savojen,
Genua, Aosta och Monteferrato, furstendömet
Piemonte, grevsk. Nizza och ön Sardinien. S.
uppkom 1720, då Viktor Amadeus II
(reg. 1720—30) av Savojen av Österrike fick ön
Sardinien i utbyte mot Sicilien och i samband
därmed antog titeln konung av S. De första
åren av S:s historia karakteriseras av
ex-pansionssträvanden i Lombardiet, vilka dock
till en början icke kröntes med framgång,
varför S:s förste konung 1730 abdikerade till
förmån för sin son Karl Emanuel I (reg.
1730—73). Genom att skickligt utnyttja stor-
Nuraghe di Santa Barbara.
maktsmotsättningarna lyckades denne
framtvinga landavträdelser till S., bl. a. Vigevano
och delar av furstendömet Pavia (1748).
Under franska revolutionen invecklades S. i
krig med franska republiken och förlorade
bl. a. Savojen och Nizza. 1798 återstod av S.
endast ön Sardinien. Wienkongressen 1814—•
15 medförde S:s fullständiga restauration,
varvid även staden Genua tillföll S. Under
Viktor Emanuel I (reg. 1802—21)
präglade den allmänna reaktionen S:s regering.
En liberal opposition gjorde sig dock snart
gällande och kulminerade i en militärrevolt
1821, som framtvang konungens abdikation
till förmån för brodern Karl Felix (reg.
1821—31). Denne fortsatte emellertid den
reaktionära politiken, varför de liberala
samlade sig kring tronföljaren Karl Albert
(reg. 1831—49), som efter sitt trontillträde
även genomförde betydelsefulla reformer.
Bl. a. försvunno de sista resterna av S:s
feodala samhällsskick 1836, och 1848 fick S. en
författning av liberal färg. Under Karl
Alberts regering trädde S. alltmer i förgrunden
som ledare av den italienska enhetsrörelsen.
De allt starkare kraven på aktivt ingripande
i enhetsrörelsen ledde till ett krig med
Österrike (1848—49), vari S. besegrades, varefter
Karl Albert abdikerade till förmån för sin son
Viktor Emanuel II (reg. 1849—61).
S:s historia under dennes och Cavours
ledning sammanfaller i allt väsentligt med den
italienska enhetsrörelsens (se vidare
Italien, sp. 843 ff.). Då Viktor Emanuel 1861
antog titeln konung av Italien, upphörde S.
att vara självständigt konungarike. B. E-r.
Sardöniskt leende (lat. risus sardönicus),
krampaktigt bittert skratt el. leende. En
skrattliknande ansiktskramp framkallades bl.
a. av växten Ranunculus sardous-, därav
anses namnet möjligen härröra.
Sardönyx, miner., se O n y x.
Sardou [-do’], Victorien, fransk
dramatiker (1831 7/0—1908 9/n). S., från början
lärare, trädde som uppfinningsrik
teaterförfattare i Scribes fotspår och behärskade från
1860-talet — jämte Augier och Dumas d. y. —
fransk scen till seklets slut. Han började
med kvicka intrig- och sedekomedier i Scribes
och Dumas d. y:s stil, bland vilka några
blivit berömda och hållit sig kvar på
repertoaren, ss. »Les femmes fortes» (1861; »Qvinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
