Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Sarek—Sargassomarulkar
364
sanna styrka», s. å.), »La famille Benoiton»
(1865; »Familjen Benoiton», 1866) och
»Di-vorgons» (1880; »Låtom oss skiljas», 1881),
men slog sig sedan på det historiska
dramat och vann därmed
insteg på alla Europas
scener. I två stora
skådespelerskor,
ma-dame Déjazet och —
från 1882 — Sarah
Bernhardt, ägde han
mäktiga
beskyddarin-nor, för vilka han
direkt utformade sina
hjältinneroller, och
genom en dyrbar och
praktfull utstyrsel
överskylde han den
inre tomheten i
si
na rafflande tablåstycken från skilda
epoker: renässans i »Patrie» (1869; »Allt för
fosterlandet», 1872) och »La haine» (1874),
senantik i »Théodora» (1884) och »Cléopatre»
(1890), revolutionstid i »Thermidor» (1891),
först förbjuden i Frankrike liksom
fortsättningen »Robespierre» (1899; spelad i London
av Henry Irving), slutligen napoleonsk
romantik i »La Tosca» (1887; opera av
Puc-cini 1900) och »Madame Sans-Géne» (1893; i
samarbete med E. Moreau; Sthlm 1895), S:s
största succé, icke minst populär på svensk
scen med Ellen Hartman och Signe Kolthoff
i den präktigt gestaltade titelrollen.
Sammanlagt ett halvt hundratal pjäser i alla
genrer, de flesta översatta och spelade på
svenska, stamma från S:s flitiga hand. Habil
fäsör mer än diktare, hann han dock se sitt
rykte dala redan före sin död. 1877 invaldes
han i Franska akad. — Se monogr. av H.
Rebell (1903) samt B. Matthews, »French
dramatists» (1881), R. Doumic, »Ecrivains
d’aujourd’hui» (1894), och F. Sarcey,
»Qua-rante ans de théätre», VI (1901). Kj. S-g.
Sarek el. Sarekfjällen, Sveriges
största högf jällsområde, i Norrbottens länsdel av
Lappland (se färgkartan vid d. o., n. och mell.
bladen). Utbreder sig s. om Lule älvs
sjökedja, stupar i ö. brant mot lågfjällen mellan
Stora Sjöfallet oeh sjön Laidaure och i v. mot
Padjelanta och de stora sjöarna Vastenjaure
och Virihaure. S. bildar tills, m. trakten kring
Stora Sjöfallet två sammanhängande
nationalparker (se Nationalpark) med för
fjällen representativ djur- och växtvärld; bl. a.
förekommer björn. Högsta toppen är det i n.
belägna fjället Sarekt jåkko (2,090 m
ö. h.), Sveriges näst högsta fjäll; ett femtiotal
toppar torde överstiga 1,800 m. S. uppdelas
i skilda massiv av Rapadalen och anslutande
hängdalar (se D a 1), vari Rapaälven bortför
smältvattnet från ett hundratal glaciärer.
Största delen av älvens stora slammassor avsättes
i ett praktfullt delta i sjön Laidaure (se d. o.).
Fjällens högsta delar bestå av hårda
grönstenar. Inom S. framträda särskilt de höga och
glaciärrika Pårtefjället (se d. o.), Pelloreppe
(1,833 m), Kanalberget (1,960 m), Alkavare
(1,625 m) med ett åldrigt lappkapell, Skårkas
(1,837 m) samt n. om egentliga S. Akavare
(se d. o.). Sarekfjällen voro föga kända före
1870—80-talets kartläggning av dessa trakter.
Sarektjåkko bestegs f. ggn 1879 av G. W.
Bucht. F. Svenonius besökte S. under flera
resor på 1880-talet. Sedan 1895 har A.
Hamberg (se d. o.) företagit omfattande
undersökningar i S. och där anlagt
naturvetenskapliga observationshyddor. Fjällen äro för
turister mycket svårtillgängliga. Om
växtvärld se Lappland, sp. 777. — Litt.: A.
Hamberg, »Naturwissenschaftliche
Untersuch-ungen des Sarekgebietes in
Schwedisch-Lapp-land» (1907 ff.) och »Sarekfjällen» (»Sv.
turist-förems resehandböcker», 27, 1922). G. R-ll.
Sarektjåkko, se Sarek.
Sare’pta (bibelns Sarefat), fenicisk stad vid
Medelhavet, n. om Tyros, under korstågen
biskopssäte. Nu heter platsen Sarafend.
Sareptasenap, bot., se Senap.
Sarg. 1. (Mus.) Sidoskivorna mellan lock
och botten på stränginstrument.
2. (Konsthist.) Inom möbel-, metall- o. a.
industrier brukad benämning på skyddskant,
kantlist el. förstärkande sidostycke.
Sarga’ssohavet, en del av Atlantiska
oceanen (se d. o., sp. 413—414, och kartan),
mellan Azorerna och Västindien, omfattande en
yta av omkr. 8 mill. kvkm. Området
kännetecknas av den rikliga förekomsten av
sar-gassotång (Sargassum, se Brunalger, sp.
63 med bild 8 på plansch), som där flyter
omkring i smärre ruggar, i medeltal ungefär
1 per 100 kvm, och kvarstannar där på grund
av strömförhållandena. I och kring
tångruskorna finnas åtskilliga för livet i dem
anpassade djurarter, bl. a. sargassomarulkar (se
d. o.). S. har saltare och varmare vatten än
sin omgivning och omfattar de djupaste
delarna av Nordatlanten. I S. leka på ett djup av
3,000 m den europeiska och den amerikanska
ålen. — Anhopningar av flytande alger
förekomma även på andra ställen i världshaven,
t. ex. i Stilla havet på samma breddgrader
som S., s. ö. om Nya Zeeland och i s. delarna
av Atlanten och Indiska oceanen s. om Afrika.
— Litt.: G. Schott, »Geographie des
Atlan-tischen Oceans» (1912; 2:a uppl. 1926); J.
Schmidt, »Dana’s togt omkring jorden 1928—
1930» (1932). T. P
Sargassomarulk.
Sargassomarulkar, Antennariidae, fam. av
marulkarna (se d. o.), från vilka de skilja sig
genom från sidorna hoptryckt kropp. Huden
är liksom de stora fenorna vanl. besatt med
flikiga bihang. S. finnas i varma hav i
korallreven el. bland tång på ringa djup. Färgen
är oftast mycket brokig och
överensstämmande med omgivningens. Bäst känd är den
mar m orerade sargassomarulk en,
Ptcrophryne (Antcnnarius marmoratus) hist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
