Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Scaligeri—Scarlatti, A.
400
tiva poetik. S. utgår från Aristoteles men
har lämpat hans regler efter Horatius »Ars
poetica» och romerska retoriker som Cicero
och Quintilianus. Hans poetik har varit av
största betydelse för det närmast följ. årh. i
skilda länder. — Jfr E. Brinkschulte, »J. C.
S:s kunsttheoretische Anschauungen und
de-ren Hauptquellen» (1914). (O. W-n.)
Scali’geri, se S c a 1 a, della.
Scama’nder, se Skamande r.
Scammönium, farm., se Convolvulus.
Scamozzi [skamå’tsi], Vincenzo, italiensk
arkitekt och konstskriftställare (1552—1616).
S. är en efterföljare till Sansovino och
Palla-dio; han ägnade sig i likhet med den
sistnämnde ivrigt åt studier av de antika
minnesmärkena, bl. a. vid ett besök i Rom 1579.
Från 1580 verkade han i Venezia, där han
utförde ett par gravmonument, Palazzo
Cor-naro m. m. Hans mest kända verk äro de
s. k. nya procurazierna, d. v. s. den
byggnadslänga, som begränsar San Marcoplatsen på s.
sidan. Med god känsla för denna och
omgivningen har han här anslutit sig till
San-sovinos av S. avslutade bibliotek men
tillfogat ytterligare en våning i samma anda. I
Vicenza byggde S. Palazzo Trissino och
avslutade Palladios teater. Domen i Salzburg
är ett verk av hans hand liksom byggnader
av olika art i Bergamo, Padova etc. Sina
tankar om arkitekturen har S. nedlagt i flera,
delvis ej publicerade skrifter, av vilka »Idea
dell’ architettura universale» (1583) är
tidevarvets största arkitekturtraktat. H. C-l.
Scandia el. Scandinävia, se
Skandinavien.
Sca’ndia, tidskrift för historisk forskning,
har till arbetsfält den skandinaviska Nordens
historia; utges sedan 1928 av L. Weibull.
Sca’ndium, kem., se Sällsynta j o r
d-artsmetaller.
Sca’ndix, släkte av fam. flockblomstriga,
nära besläktat med hundkäxen och lätt
igenkänt på fruktens långa spröt. Ä. pecten
Ve-neris, nålkörvel, Venuskam, en
liten enårig ört med 2—3 ggr parbladiga blad
och vita blommor, växer i åkrar på Öland och
Gotland. G. M-e.
Sca’nia, latinisering för Skåne.
Scania-Vabis, automobil- och motorfabrik i
Södertälje. Äges av a.-b. S., gr. 1921,
aktie-kap. 700,000 kr., 550 arb.
Scapa flow [skéPpo flåu’], fjärd inom
Ork-neyöarna, av omkr. 30 km längd och bredd,
med utlopp såväl till Pentland firth som till
Nordsjön och Atlanten. S. blev under
världskriget bas för britt. Grand fleet (se d. o.),
varvid bevakning och skydd för inloppen
an-oidnades. Till S. fördes tyska högsjöflottan
efter vapenstilleståndet 1918 och sänktes där
av tyskarna själva kort före undertecknandet
av fredsvillkoren, 21 juni 1919 (jfr R e u t e r,
L. v.). ö-g.
Scapho’poda, zool., se Tandsnäckor.
Scapin [skapfT], fr., lustspelsfigur, se
Scap-p i n o och Molière, sp. 215.
Scappino [skapi’nå], it. (fr. Scapin), figur i
commedia dell’ arte (se d. o.). S. härstammar
från den fintlige slaven i antikens lustspel
och uppträder vanl. som lyckad intrigör.
Scapulärium, lat., ett brett, över bröst och
rygg ända till fotterna nedfallande tygband,
som hör till många munkordnars
(benedik-tiner, dominikaner m. fl.) ordensdräkt. Ett
förminskat s., bestående av två bruna,
fyrkantiga klädesstycken, som hänga i ett band
över skuldrorna, det ena på bröstet, det andra
på ryggen, bäres av en del brödraskap och
tertiarier. Hg Pl.
Scarabäè’idae, fam. av skalbaggarna. S.
uppdelas i flera underfam. och grupper (se B 1 a
d-horningar). Jfr även Pillerbagge
och Skarabéer. I. T-dh.
Scarabaè’us, zool., se Pillerbagge.
Scaramuccia [skar am o’t Ja], it., figur i
italienska commedia dell’ arte (se d. o.), en feg
storskrävlare, klädd helt i svart. Typen fick
sin utformning på 1630-talet.
Scarborough [skä’brø], hamnstad i eng.
grevsk. York, n. Englands förnämsta badort,
vackert belägen vid två vikar, som skiljas av
en udde (Castle cliff) med ruiner av en borg
från 1100-talet; 41,791 inv. (1931). Den
förnämsta stadsdelen, South cliff, skiljes från
hamnen och fiskarkvarteren av en ravin,
utlagd som park och överspänd av broar.
Staden brändes 1066 av Harald Hårdråde.
Scarf [skäf], eng., skärp, bindel, band;
halsduk el. mindre schal, av såväl herrar som
damer buren kring halsen som skydd el. prydnad.
Sca’ridae, zool., se Papegojfiskar.
Scarln, Algot, universitetsman (1684—
1771). Föddes i Skara samt blev efter studier
i Uppsala prof, i historia och moral vid Åbo
akad. 1722 och därjämte bibliotekarie 1747.
S. bröt med den Rudbeckska riktningen och
banade väg för en nyktrare historieskrivning.
Hans brev äro publicerade i Historiallinen
Arkisto, 12—13, 1893—94. H. E. P.
Scarla’tti, Alessandro, italiensk
tonsättare (1659—1725). Var 1680—84
teaterkapellmästare hos drottning Kristina i Rom,
sedan hovkapellmästare i Neapel men 1703—
08 anställd vid Santa
MariaMaggiore i Rom.
S. var även lärare och
konservatoriedir. i
Neapel. Som kompositör
förstod han att ge
sina verk en klassiskt
ren stil med klar,
formell avrundning. Han
kom härigenom att
bli ledare för hela den
följande opera- och
instrumentaltekniken.
Bland av honom
utbildade former
mär
kas arian (dacapoarian), uvertyren (»italiensk
uvertyrform» med allegro—andante—allegro)
och det obligata recitativet (dramatiskt
reci-tativ med orkester). Av de större cykliska
formerna utbildade han kantaten till
dramatisk kantat (koncentrerad konsertopera). Som
tonsättare var han stor vän av en fyllig,
bländande cantilena och gav därigenom
sångsolisten rikare möjligheter. Han bidrog
härigenom till att skapa Neapelskolans
»konsertopera» med övervägande lyriska
stäm-ningsbilder (arior). Komponerade över hundra
operor, varav särskilt »Rosaura» (omkr. 1690)
och »Tigrane» (1715) vunno erkännande.
Kyrkomusiken omhuldade han särskilt och skrev
flera högt skattade oratorier, mässor, kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
