Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Scarlatti, D.—Scavenius
402
kantater m. m. — Eng. biogr. av E. Dent
(1905; även i ty. uppl.); A. Lorentz, »A. S:s
Jugendoper» (2 bd, 1927). T. N.
Scarla’tti, D om en ic o, italiensk musiker
(1685—1757), son till A. S. Var cembalist vid
flera hov (bl. a. i London, Lissabon, Neapel
och Madrid). S. utbildade den bredare och
kompositoriskt fullödigare cembalotekniken.
Hans många klaverstycken ha utkommit i
en mängd uppl. (samlad uppl. hos Ricordi;
urval hos Peters). T. N.
Scarpa’nto [-tå], it. namn på ön Karpathos.
Scarron [skarä’], Paul, fransk författare
(1610—60). Bestämd till präst, drogs S. i
stället in i det litterära salongslivet, där han
trots en av reumatiska lidanden vanställd
figur (puckelrygg)
genom sina
sällskapstalanger vann en säker
position. 1652 gifte
han sig med Frangoise
d’Aubigné, efter hans
död ryktbar som
mar-kisinna de Maintenon
(se d. o.). I tal och
skrift lät S. sin
kvickhet spela över tidens
uppstyltade heroiska
stil och blinda
antikdyrkan, som han
cyniskt parodierade på
vers och prosa, även i dramatisk form, ofta
och med skäl kallad en 1600-talets Offenbach.
Han skrev efter italienskt mönster flera
samlingar »GEuvres burlesques» (1643—53),
livligt uppskattade i de preciösa salongerna, en
»Virgile travesti» (1648—52) i 8 sånger och
ett dussin teaterstycken i samma burleska
stil, ss. »Jodelet ou le maltre valet» (1645),
»Les boutades du capitaine Matamore» (1646;
en förebild till Kexels »Kapten Puff») och
»Don Japhet d’Arménie» (1653). S:s
parodiska uppslag återfinnas i den dramatiska
litteraturen långt in på 1800-talet. Av stor
betydelse för kännedomen om den miljö, vari
Molière tillbragte sina läroår, tillika ett
första utkast till en realistisk sederoman, är
hans »Roman comique» (1651—57), skildrande
ett kringresande teatersällskaps äventyr i
fransk landsort. En sv. övers, utkom 1787;
A. Blanche fick härifrån uppslaget till »En
tragedi i Vimmerby». Enskilda partier ha
flera gånger dramatiserats; S. är själv
hjälten i en vådevilldram av C. Mendès och R.
Hahn, som bär hans namn (1905). — Litt.:
P. Morillot, »S. et le genre burlesque» (1888);
H. Chardon, »S. inconnu et les types du roman
comique» (2 bd, 1904); E. Magne, »S. et son
milieu» (1905); J. Jéramec, »Vie de S.»
(1929). Kj. S-g.
Scartazzini [skartatsi’ni], Giovanni
Andrea, schweizisk Danteforskare (1837—1901),
skrev många gedigna verk, av vilka flertalet
(bl. a. »Dantologia», 1894, 3:e uppl. 1906,
och »Enciclopedia Dantesca», 3 bd, 1896—
1905, avslutad av Fiamazzo) behandlar Dante,
vars »Divina commedia» han utgav i en
berömd uppl. (3 bd, 1874—82).
Sca’rus, zool., se Papegojfiskar.
Scavenius, dansk släkt. Etatsrådet Jacob
Brönnum S. (1749—1820), köpmansson från
Skagen, samlade stor förmögenhet i Ostindien,
köpte betydande gods på s. Själland och Möen
samt var stor boksamlare. Hans son P. B. S.
(se nedan) adlades 1843. Om dennes son J.
F. S., hans son II. R. S. och den senares kusin
E. J. Chr. S. se nedan. En bror till P. B. S.
(se ovan) adlades 1844. Om dennes sonson O.
Chr. J. J. S. se nedan. Om släkten se
Danmarks Adels Aarbog 1907.
Scavenius, Erik Julius Christian,
dansk diplomat (f. 1877); jfr släktart. Blev
cand. polit. 1901, inträdde 1902 i utrikesdep.
och blev kontorchef där 1909. Okt. 1909—
juli 1910 var S.
utrikesminister i första
ministären Zahle, blev
1912 sändebud i Wien
och Rom och var juni
1913—mars 1920 åter
utrikesminister i
andra ministären Zahle.
Han var en av
ministärens ledande män
och genom sin fasta
vilja att bevara
neutralitet och sin
smidiga förhandlingskonst
synnerligen
förtjänst
fullt verksam under svåra förhållanden. 1924
—32 var han sändebud i Stockholm. P. E-t.
Scavenius, Harald Roger, dansk
diplomat (f. 1873), son till J. F. S. Var
legations-sekr. i olika städer och blev 1912 sändebud
i Petersburg. Under världskriget
representerade S. även öster rike-Ungern i Ryssland.
Han var den siste minister, som efter
bolsje-vikrevolutionen lämnade Ryssland (dec. 1918),
och sökte sedan organisera ett gemensamt
europeiskt ingripande mot sovjetregeringen.
1920—22 var S. utrikesminister i ministären
Neergaard och ordnade den traktatmässiga
sidan av återföreningen med Nordslesvig. 1923
blev han minister i Rom, 1928 i Haag och
Bern. S. har bl. a. utgivit »Af de sidste aars
sönderjydske politik» (1923). P. E-t.
Scavenius, Jakob Frederik, dansk
godsägare och politiker (1838—1915), son till
P. B. S. Blev cand. polit. 1863, deltog som
frivillig i kriget 1864 och övertog 1868
Gjors-lev i Sydsjälland efter fadern. S. var
medlem av folketinget 1866—95 och 1898—1901.
Han stod urspr. bondevännerna nära men
närmade sig efter 1870 högern, särskilt med
avseende på försvarsfrågan. Från 1876 tillhörde
han helt detta parti och inträdde 1880 som
kultusminister i sin kusin J. B. S. Estrups
ministär. Då förlikningspolitiken inleddes,
trädde han tillbaka 1891 och intog sedan en
fronderande ställning inom högern, ständigt
med huvudvikten på försvarsfrågan. P. E-t.
Scavenius, Otto Christian Jacob
Jörgen, dansk diplomat (f. 1875); jfr
släktart. Blev cand. polit. 1897 och inträdde s. å.
i utrikesdep., var 1909—12 minister i
Petersburg och 1912—19 i Stockholm. April—maj
1920 var S. utrikesminister, 1921—22 dir. i
utrikesdep. och genomförde i denna egenskap
en ny organisation. Från 1924 är han dir. i
Store nordiske telegrafselskab. P. E-t.
Scavenius, Peder Brönnum, dansk
godsägare och politiker (1795—1868); jfr
släktart. Blev jur. kand. 1816, övertog en
del av faderns gods och adlades 1843. S. var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
