Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scharp, Johan Henrik - Schartau, släkt - Schartau, Frans - Schartau, Henric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Scharp—Schartau, H.
422
Scharp, Johan Henrik, grosshandlare i
Stockholm, donator (1830—90). Vid hans död
erhöll Nationalmuseum en donation på 100,000
kr., och vid hans makas, Klara S:s, f.
Westman, frånfälle 1902 utgingo på grund av
inbördes testamente nära 600,000 kr. till en
mängd institutioner och
välgörenhetsinrättningar, därav 100,000 kr. till Vitt.-akad., av
vilken sistnämnda donation avkastningen
oavkortad skall användas »till den historiska
vetenskapens främjande». (E. Spr.)
Scha’rtåu, svensk släkt, urspr. från
Jylland. Prosten och kyrkoherden i Har lösa
(Skåne) Matts Jönsson Ware (d. 1648)
var farfars far till kyrkoherden Jöns S.
(1684—1754), som antog namnet efter sin
födelsesocken, Skartofta. Om dennes sonson
Henric S. och hans brorson Frans S. se
nedan. En sonsons son till H. S. är lektorn vid
högre allm. läroverket i Malmö fil. dr Knut
Sigurd S. (f. 18 7 8 23/io). Han har skrivit
»Förhållandet mellan Sverige och Hannover
1709—1715» (1905; akad. avh.), skildrat tiden
1697—1865 i »Jönköpings historia», bd 4
(1921), och tiden 1700—18 i »Världshistorien»,
utg. av H. Almquist, bd 6 (1929), samt
författat »Malmö högre allmänna läroverk under
den danska tiden» (s. å.) m. fl. historiska
studier, bl. a. om karolinsk tid. Jfr J. A.
Schartau, »Släkten S. 1648—1902» (1902). B. H-d.
Scha’rtåu, Frans, affärsman, riksdagsman
och kommunalman (1797 7/i0—1870 17/i),
brorson till H. S. Genomgick handelsskola i
Ly-beck och anställdes 1817 hos firman Bibau
& Wong i Stockholm,
vars chef han omsider
blev. Han blev 1840
led. av borgarståndet,
s. å.
riksbanksfull-mäktig och 1846
medlem i
representations-kommittén. 1850 drog
han sig för lång tid
tillbaka från det
politiska livet, sedan
hans antagonist J. G.
Schwan (se d. o.)
invalts i borgarståndet.
1866 utsågs han till
led. av Första kammaren och bevistade
riksdagarna 1867—69. Som politiker anslöt sig
S. från början till den liberala oppositionen
men var i mycket konservativ och ingen
särskild vän av nya idéer. Han motarbetade
sålunda anläggandet av järnvägar i Sverige och
stod i opposition mot frihandelssträvandena.
1841 valdes han till en av borgerskapets
äldste, dess ordf. 1856 och blev senare
stadsfullmäktig. Särskilt betydelsefullt blev S:s
arbete att mildra 1857 års våldsamma
handelskris. Sålunda stiftades genom honom i nov.
s. å. Stockholms kreditförening, som i dec.
utsände en person till Hamburg för
tillvaratagande av medlemmarnas intressen. S. tog
även initiativet till en »garantiförening» för
att stödja firmor i trångmål. Om Schartaus
handelsinstitut se Stockholms h a
n-delsgy m nasium. Ä. W :son M.*
Scha’rtåu, Henric, kyrkomän (1757—
1825); jfr släktart. Blev fil. mag. i Lund
1777, prästvigd 1780, andre stadskomminister
i Lund 1785, förste stadskomminister där med
Stora Råby och Bjällerup som prebende 1793,
prost 1800 samt kontraktsprost 1813. S. var
en på det religiösa livet helt koncentrerad
man. Redan som barn mottog han djupa
religiösa intryck genom morfadern,
justitieborg-mästaren Falkman i Malmö, som införde
honom i en gammaldags fromhet av kärv men
dock innerlig prägel. Som student i Lund
gjorde han bekantskap med den härskande
ortodoxien, vars schema spåras i S:s
klarläggande av den religiösa upplevelsen. Som
informator genomgick han i lantlivets stillhet
1778 den för livet avgörande kris, som han
själv klassiskt skildrat i sina brev. Från
läsningen av Scrivers bekanta »Själaskatt»
fördes han in i ett träget studium av bibeln.
Efter en lång inre kamp nådde han religiös
visshet under en nattvardsgång. S. vanns en tid
för den i Sydsverige vid denna tid vitt
utbredda herrnhutismen, men hans sunda och
nyktra natur reagerade mot herrnhutismens
veka och ytliga fromhetsideal. 1787 blev han
i stället dess oförsonlige kritiker. Hans
religiösa ställning bestämmes därefter i hög grad
av motsättningen till herrnhutismen. S:s
mognade religiösa åskådning utgör en
självständigt utformad fromhetstyp, som tagit
starka intryck såväl av ortodoxiens
intellek-tualism som av pietismens (herrnhutismens)
individualism. För den s. k. württembergska
pietismen kände han stor sympati men var
väsensskild från denna. Allt
konventikelvä-sen avvisade han och betonade starkt
ämbetets ställning inom kyrkan, därvid påverkad
av den luterska kallelsetanken. S:s krav på
klar insikt ledde honom att starkt framhålla
den »rena lärans» betydelse. Därvid liksom i
sitt framträdande över huvud leddes han av
praktisk-religiösa synpunkter. Därför
betraktade också S. det som en viktig uppgift
att klarlägga det andliga livets normala
utveckling och ville förhji^lpa sina åhörare till
frälsningsvisshet genom att noggrant utveckla
nådens ordning (se d. o.). Trots det intensiva
reflekterandet över det kristna livets yttringar
ville dock S. alltid hävda en omedelbar
guds-förtröstan som det primära. Det visar sig
även i hans starka betonande av ett plikttro;
get jordiskt kallelsearbete.
Som predikant företräder S. en särpräglad
typ, som vunnit trogna efterföljare in i yåra
dagar. S. predikade efter utförligt uppgjorda
utkast, som utfylldes vid det muntliga
framförandet. Han lade största vikten på det
undervisande momentet. Själva predikan var
därför opersonligt saklig i nära anknytning till
bibelordet. Däremot kom den enskilda texten
sällan till sin fulla rätt, och till kyrkoåret
togs ringa hänsyn. S. efterlämnade omkr.
1,700 predikningar och utkast, av vilka
bortåt 900 utgivits från trycket. Som kateket
var S. framgångsrik. Till hans »förhör» i
Lunds domkyrka samlades stora skaror, lärda
och olärda. Hans två kateketiska arbeten, av
vilka det mindre utgått i 25 uppl., präglas
av kristligt djup i folkligt enkel form. Den
långt drivna systematiseringen gör dock
framställningen stundom väl abstrakt. Som
själasörjare är S. en av de främsta i vår kyrkas
historia. Den enskilda själavården upptog
större delen av hans från vanliga
ämbets-göromål lediga tid. Hans själavårdskorrespon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
