Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheffel, Joseph Victor von - Scheffer, släkt - Scheffer, Ary - Scheffer, Carl Fredrik - Scheffer, Peter - Scheffer, Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Scheffer—Scheffer, U.
434
lig lokalfärg och åskådlighet. Hypokondri
hämmade hans vidare alstring. Sami. skr. utg.
av F. Panzer (4 bd, 1919); monogr. av J.
Proelss (1887); jfr det 1890 grundade S
cheffe 1 b u n d s publikationer samt samlingar av
S:s brev (1898). R-nB.
Scheffer, svensk, urspr. tysk släkt, känd
från 1500-talet. Till Sverige inkom
Johannes Schefferus (se d. o.). Från honom
härstamma ätterna von Scheffer (adlad 1689,
utdöd på manssidan 1752) och Scheffer
(adlad 1756, fortlever). J. Schefferus’ ene son,
landshövdingen och presidenten i Svea
hovrätt Peter S. (1657—1731), blev frih. 1719
och fader till C. F. S. och U. S. (se nedan).
De två sistnämnda blevo grevar
(ointroducerade) resp. 1766 och 1771 men slöto själva
sina grenar; med U. S. utdog även den
fri-herrliga ätten.
Scheffer [fr. uttal Jäfä’r], A r y,
holländskfransk målare (1795—1858). Blev 1810 elev
till Guérin i Paris och började tidigt ställa
ut. S:s målningar, historie-, genre- och
religiösa tavlor, äro typiska för tidens
romantiska inriktning. Titlarna på några äro
betecknande, »Soldatänkan», »Faderlösa vid
graven», »Kristus gråter över Jerusalem», »En
ung fiskares begravning» och »Leonore», efter
Bürgers spökballad. Hans känslofulla konst
är påverkad av Ingres och samtida tyskt
måleri. — Monogr. av A. Etex (1859; fransk),
Harriet Grote (1860; engelsk) m. fl. G. W. L.
Scheffer, Carl Fredrik, greve, statsman
(1715—86), bror till U. S.; jfr släktart.
Inträdde tidigt i Kansliets tjänst och i
riksdags-politiken såsom hänförd anhängare av
hattarna (1738). 1743 fick
S. ministerposten i
Paris, blev där vän
med den danske
representanten J. H. E.
Bernstorff och sökte
föra fram tanken på
en dansk-svensk
för-bundspolitik i
gemensam anknytning
till Versailles. Sedan
Bernstorff blivit
Danmarks ledande
statsman och S. 1752
hem-vänt för att inträda i
riksrådet (utnämnd 1751), följde trevande
svensk-danska närmanden, men fr. o. m.
pommerska kriget var S:s föga populära »system»
ur räkningen. Efter hovets nederlag 1756 utsågs
S. mot dess önskan av ständerna till
kronprinsens guvernör men lyckades efter hand
förvärva Gustavs förtroende och vänskap. I
re-geringsarbetet gjorde han sina insatser främst
på det ekonomiska området, varvid han röjde
fysiokratiska och liberala tankegångar; han
stod bakom experimenten med
valutareglering genom särskilda växelkontor. Vid
partikrisen 1761 avsattes S. ur rådet för att inom
ett halvår åter inträda. Han tillhörde nu det
nya hovpartiet och ivrade för en starkare
konungamakt. Vid partivälvningen 1765
avgick han frivilligt utan att därmed kunna
avvärja en allmän partiräfst eller för egen
del rädda riksråds- och guvernörspension. S.,
som 1766 blivit greve, vägrade att
återin-träde i rådet vid hattarnas återkomst till
Francesca och Paolo. Målning av Ary Scheffer i
Kunsthalle i Hamburg.
makten 1769 och följde i stället Gustav på
hans franska resa. Efter deltagandet i den
s. k. kompositionen (se d. o.) och efter dennas
misslyckande i monarkens statskuppsplaner
inkallades han efter revolutionen 1772 åter i
rådet och förblev till sin död en av
regeringens och den trängre konseljkretsens
verksammaste och inflytelserikaste män. Han blev
1753 led. av Vet.-akad. och 1786 av Sv. akad.
men dog utan att ha hunnit taga inträde.
1771 utgavs i sv. övers. »Bref-växling emellan
en ung prins och hans gouverneur» (även
nyare upplagor). — Litt.: G. Carlquist, »C.
F. S. och Sveriges politiska förbindelser med
Danmark åren 1752—65» (1920). T. S-g.
Scheffer, Peter, boktryckare, se Schöffer.
Scheffer, Ulrik, greve, statsman (1716—
99), bror till C. F. S. Gick den militära banan
och var under 1740-talet i fransk tjänst.
Efter deltagande som en hattarnas man i
riksdagarna 1746—47 och
1751—52 blev S. 1752
broderns efterträdare
som minister i Paris.
Även vid riksdagarna
1755—56 och 1765—66
var han hemma på
permission och
spelade en betydande roll.
1761 fick han
ambassadörs rang, vilken
berövades honom av
mössorna 1765, varvid
han avgick. 1766 blev
han överste, insattes
på riksdagen 1769 i sekreta utskottet och
blev s. å. riksråd samt 1771 greve och följ,
år kansler för Åbo akad. Avsatt vid
partivälvningen 1772, inkallades han efter
revolutionen s. å. åter i rådet och utnämndes till
kanslipresident. S:s uppgift var framför allt
utrikespolitiken, och han har stor förtjänst
om Sveriges stigande yttre anseende under
bevarad fred åt alla håll, särskilt om
samförståndet med Ryssland och den nordiska
väpnade neutralitetspolitiken (1780). Även i det
ekonomiska reformarbetet deltog han
energiskt i samarbete med Liljencrantz.
Konungens böjelser för en mer vågsam utrikespolitik
kunde S. till bn början motarbeta utan
slitningar, men efter hand fann han sig stå
inför ett genomgripande politiskt skifte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
