Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Scheffer-Boichorst—Scheidemann
436
önskade avgå. Under det pågående
europeiska storkriget ville Gustav dock ej umbära
honom, men efter freden 1783 i Paris
beviljades hans avskedsansökan. Genom
begåvning och karaktär av stora mått och genom
sin arbetsamhet och tillbakadragenhet, som
utmärkt kompletterade monarkens läggning,
fyllde Ulrik S. väl posten som Gustavs
premiärminister. Bröderna S. voro medelpunkten
i det nya styrelsesystemet genom trängre
konseljer och arbetade därigenom, icke utan
framtida förfång för Ulrik S., allenastyrandet i
händerna. Han tillbragte sitt långa otium på
fädernegodset Ek vid Mariestad utan att
beröras av de följande politiska stormarna. —
Biogr. av C. T. Odhner i »Sv. akad:s handl.
ifrån år 1888», 6 (1892). T. S-g.
Scheffer-BöFchorst, Paul, tysk historiker
(1843—1902). Blev prof, i Giessen 1875, i
Strassburg 1876 och i Berlin 1890. S. ansågs
vara en av sin samtids främsta tyska
medel-tidsforskare. Bland hans skrifter märkas
»Friedrichs I. letzter Streit mit der Kurie»
(1866) och »Die Neuordnung der Papstwahl
durch Nicolaus II.» (1879). Hans »Gesammelte
Schriften» utgåvos i 2 bd 1904—05. (V. S-g.)
Schcfferus, Johannes, lärd,
universitetslärare (1621—79), f. i Strassburg. Studerade
i Holland och kallades 1647 till innehavare
av skytteanska professuren i Uppsala. S.
utgav en mängd
latinska och grekiska
auk-torer, flera avh.
rörande romerska
antikviteter. Hans Phæd
rusupplaga (1663) var
den första i Sverige
utg. textkritiska uppl.
av en klassisk
författare och följdes av
flera. S. kan med
rätta anses som Sveriges
förste vetenskaplige
språkforskare av högre
rang. 1664 utgav han
tills, m. Olof Verelius Götriks och Rolfs
saga, och därefter ägnade han sig med
stigande iver åt svensk fornforskning. I
»Up-salia antiqua» (1666) förläde han platsen för
det forna Uppsala tempel till Nya Uppsala,
där den s. k. Bondkyrkan ligger, och råkade
därigenom i hetsig strid med Verelius (se d.
o.), som livligt understöddes av bl. a. Olof
Rudbeck d. ä. Bland andra arbeten av S. må
nämnas hans uppl. av »Konunga- och
höf-dingastyrelsen» (1669), »Lapponia» (1673),
som inom den lärda världen mottogs med
mycket bifall och utkom i övers, på en mängd
europeiska språk, samt »Svecia literata»
(1680; 2:a uppl. med tillägg och rättelser av
dansken J. Mollerus 1698). S:s latinska
själv-biogr. utgavs 1915 av H. Schück. — Jfr E.
Wrangel, »Sveriges litterära förbindelser med
Holland» (1897), och C. Annerstedt, »Upsala
universitets historia», bd 2 (1908—09). R. G.*
Scheffler, J., se Angelus Silesius.
Scheffler, Karl, tysk konstskriftställare (f.
1869), en av de ledande tyska konstkritikerna.
S., som är red. för Kunst und Künstler (fr.
o. m. årg. 5, 1906—07) och där skrivit ett
stort antal artiklar, har utgivit flera
böcker, företrädesvis om modern konst, bl. a.
»Deutsche Maler und
Zeichner im 19.
Jahr-hundert» (1911), »Die
Nationalgalerie zu
Berlin» (s. å.),
»Italien» (resebrev; 1913;
sv. övers. 1920), »Der
Geist der Gotik» (1917)
och »Die europäische
Kunst im 19.
Jahr-hundert» (2 bd, 1926—
27), »Holland» (1930)
samt monografier om
Max Liebermann, Adolf
Menzel m. fl. E. L-k.
Scheflo, Olav Andreas, norsk politiker
och tidningsman (f. 1883). Blev vid den
radikala riktningens seger inom det norska
arbetarpartiet 1918 red. för dess huvudorgan. S.
var stortingsman 1922—24 och 1928—30. Vid
partisprängningen 1923 slöt han sig till det
nybildade kommunistpartiet och redigerade
1923—26 Norges kommunistblad. Han
lämnade partiet 1928 och är sedan 1931 red. för
det norska arbetarpartiets organ i
Kristiansand. S. utgav 1925 »Den röde tråd i Norges
historie» och 1928 »Lenin som politiker og
menneske». W-t K.
Scheherezäde, mindre god transkription för
Schahrazäd (se d. o.).
Scheibe [JaFbe], Johann Adolph,
tysk-dansk musiker (1708—76). Blev
hovkapellmästare hos markgreven av
Brandenburg-Kulmbach 1740 och hade kort därefter
liknande befattning i Köpenhamn. S. drog sig
1748 tillbaka till Sönderborg och grundade
där en musikskola. För danska hovet
komponerade han åtskillig festmusik. Hans största
betydelse ligger inom musikestetiken. Med
stor skärpa kritiserade han dåtida
musikförhållanden. S. skrev bl. a. »Der critische
Musi-kus» (2 bd, 1738—40; ny uppl. 1745). S.
försåg sina kompositioner med kritiska
inledningar. T. N.
Scheibel [JaTbel], Johann Gottfried,
tysk lutersk teolog (1783—1843). Blev 1811
e. o. och 1818 ord. prof, vid univ. i Breslau.
Samtidigt verksam som prästman, tog S.
livlig del i den ortodoxt luterska väckelsens
kamp mot rationalismen och blev särskilt
bemärkt som ledare av motståndet mot
preussiska regeringens unionssträvanden (se
Gammalluteraner). Hans uppträdande i
denna sak ledde 1830 till suspension från
prästämbetet. Sedan han 1832 avsatts även
från professuren, nödgades han lämna Breslau.
Främst bland S:s skrifter står »Aktenmässige
Geschichte der neuesten Unternehmung einer
Union» (2 bd, 1834). — Litt.: G. Froböss,
»Drei Lutheraner an der Universität Breslau»
(1911). E. Nwn.
Scheich el. S c h e i k (arab, schaih),
»gråskägg», åldring, äldste; hövding för en stam;
lärare; överhuvud för en religiös orden;
helgon. — Scheich-ul-isläm, de under
Turkiet lydande muhammedanernas förnämsta
religiösa auktoritet. Han hade rättighet att
genom en begärd fetva (se d. o.) legalisera en
sultans avsättning. —
Scheich-ul-be-1 e d, se Egypten, sp. 390.
Scheidegg [JäPdäk], se Jungfrau.
Scheidemann [JäFda-], Philipp, tysk-social-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
