Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schirmer, Heinrich Ernst - Schirmer, Herman Major - Schirmer, Johann Wilhelm - Schirren, Carl - Schism - Schistocerca - Schistosomum - Schistotega osmundacea, Lysmossa - Schitomir - Schizaeaceae - Schizanthus - Schizocarpium, Klyvfrukt - Schizofreni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Schirmer, H. M.—Schizofreni
462
F. W. von Hanno (jfr Norsk konst, sp.
1269). Vid sidan av Chr. H. Grosch (se d. o.)
var S. den mest framträdande norske
arkitekten under 1800-talet. Hans arbeten äro
utpräglat romantiska, delvis påverkade av
engelsk byggnadskonst. A. Bugge.
Schirmer, Herman Major, norsk
arkitekt och riksantikvarie (1845—1913), utbildad
hos sin fader, H. E. S., och i Dresden (1866—
68). Sin viktigaste verksamhet utövade S.
som lärare i konst- och hantverksskolan i
Oslo, och det var till stor del genom S., som
de omkr. 1900 verksamma arkitekterna blevo
intresserade av gammal norsk byggnadskultur.
Som ordf, i Förening til norske
fortidsmindes-mærkers beväring (1899—1911) väckte S.
intresset såväl för medeltiden som för den
efter-reformatoriska tiden. 1912 utnämndes han till
Norges förste riksantikvarie. Hans viktigaste
litterära arbete är »Kristkirken i Nidaros»
(1885). S. skrev även flera avh. i norska
fornminnesföreningens årsskrift. A. Bugge.
Schirmer, J o h a n n Wilhelm, tysk
målare (1807—63). Kom 1825 till Düsseldorf och
blev där elev vid akad. under W. Schadow. 1839
blev S. prof, vid Düsseldorfs akad. samt 1853
prof, och 1854 direktor vid konstskolan i
Karlsruhe. lian företog flera studieresor, bl. a.
en till Italien 1839—40. Typiska för hans
stiliserade landskap med bibliskt figurstaffage
äro 10 oljemålningar ur Abrahams historia
(1859—62; i nationalgalleriet i Berlin). G-gN.*
Schirren, Carl, baltisk-tysk historiker (1826
—1910). Född i Riga, blev S. prof, vid univ.
i Dorpat, 1858 i geografi, 1863 i rysk historia.
S:s forskningar efter material till hemlandets
historia gåvo till resultat bl. a. »Verzeichniss
livländischer Geschichts-Quellen in
schwedi-schen Archiven und Bibliotheken» (1861—68)
och urkundsverket »Quellen zur Geschichte
des Untergangs livländischer Selbständigkeit»
(8 bd, 1861—81) jämte »Neue Quellen» (3 bd,
1883—85). Han blev en ledare i kampen mot
russificeringssträvandena, avskedades från
professuren och var 1874—1907 prof, i historia
i Kiel. S. sammanbragte en väldig
materialsamling till det stora nordiska krigets
historia, men hans kritiska läggning i förening
med patriotiska skrupler (förändrad
uppfattning av Patkul) avhöll honom från den stora
sammanfattande framställning, som han
avsett. Flera av S:s viktiga recensioner ha
jämte levnadsteckning (av F. Rachfahl) och
bibliogr. publicerats i »Zur Geschichte des
nor-dischen Krieges» (1913), en samling av S:s
essäer och tal föreligger i »Charaktere und
Menschheitsprobleme» (1912).
Schirren-ska samlingen överlämnades efter hans
död till livlä ndska ridderskapet och efter dess
upplösning till Gesellschaft für Geschichte und
Altertumskunde i Riga. — över 400 faskiklar
utlånades 1922 för forskningsändamål till
Sverige, där de deponerats i Riksarkivet. — Jfr
uppsatser i Karol. Förb:s Årsbok 1910. H.B-n.
Schism (grek. schi’sma), söndring, splittring,
betecknar i N. T:s språkbruk kyrklig
partisöndring i allm., i den romerska kyrkorätten
en på ett principiellt bestridande av de
kyrkliga myndigheternas rättsanspråk grundad
uppsägelse av den kyrkliga lydnadsplikten
och den därigenom framkallade kyrkliga
söndringen. Stora schismen kallas striden
mellan påven i Rom och påven i Avignon
1378—1429. — Schismätiker, anhängare
av en genom s. uppkommen kyrklig
partiriktning. — Schismätisk, det för en s. el.
schismätiker utmärkande. E. Bg. (G. A-n.)
Schistoce’rca, zool., se Gräshoppor.
Schistoso’mum, zool., se B i 1 h a r z i a.
Schistostèga osmundäcea, Lysmossa, en
i Sverige sällsynt liten mossa, som växer i
mörka bergsskrevor och jordhålor och som
sedd i påfallande ljus skimrar med en
smaragdgrön el. gulaktig glans. Endast
protone-rnat (se M o s s o r) lyser, beroende på att
dess linsformade celler reflektera ljuset,
sedan det passerat de gulgröna
klorofyllkornen. Lysandet är således ett rent
reflexions-fenomen. N. S-s.
Schitomir [-tå’-], tysk form för Zjitomir.
Schizaeäceae, tropisk ormbunksfam.,
tillhörande Filices, de egentliga ormbunkarna (se
Ormbunkar). Hit hör det märkliga
släktet Lygodium, som ofta odlas i växthus och
som i motsats till övriga ormbunkar är en
slingerväxt med fleråriga blad, vilkas
spetstillväxt periodiskt avbrytes. N. S-s.
Schiza’nthus, chilenskt släkte av fam.
So-lanaceae. Har i vippa sittande ensymmetriska
blommor med tvåläppig, djupt flikad
blomkrona och endast två ståndare med knappar.
Frukten är en kapsel. För sina vackra
blommor odlas S. pinnatus, S. Grahami m. fl. som
enåriga prydnadsväxter. G. M-e.
Schizoca’rpium, Klyvfrukt, bot., se
Frukt.
Schizofreni (av grek. schi’zein, splittra, och
fren, sinne), en av de vanligaste och
allvarligaste psykiska sjukdomarna. De lindrigare
formerna behöva icke överskrida
»nervsjukdomarnas» gräns, men vanl. tar lidandet
karaktär av utpräglad sinnessjukdom. Dessa
svårare former kallas dementia praecox.
Sjukdomen börjar gärna i ungdomsåren
(20—30-årsåldern) och har oftast en
kronisk-progres-siv tendens. Särskilt känslolivet förödes, och
i svårare fall slutar sjukdomen därför i djupa
slöhetstillstånd. Men även föreställningsliv
och viljeliv äro utsatta för varaktiga
rubbningar. — Sjukdomen visar växlande
symtombilder. De äro uttryck för en splittring av
personligheten (jfr Personlighetsklyvning),
vars olika delar fungera mer eller mindre
oberoende av varandra. Ofta känner sig den
sjuke främmande för föreställningsinnehåll och
viljeimpulser, som uppträda hos honom. Dessa
tankar och impulser uppfattas då gärna som
honom utifrån påförda (»hypnotism»,
»ingivelser» el. dyl.) eller också som besatthet av
en främmande vilja. Ofta te de sig som
hallucinationer (»röster»). I andra fall yttrar
sig s. i bristande överensstämmelse mellan
föreställningsinnehåll och känsloyttringar. De
senare te sig då paradoxala. I åter andra fall
uppträda katatona viljesymtom (se Kat
a-t o n i). Splittringar inom föreställningslivet
kunna leda till vittgående förvanskningar av
detta, varvid orimliga tankevillor uppträda
(paranoida former). Former, i vilka slöheten
är mera framträdande, kallas hebefreni.
Det schizofrena själslivet har många
likheter med drömlivet, och dess utveckling
gynnas av den sjukes tendens till
självförsjun-kenhet (autism). Många sjuka leva i ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
