Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Scholander, S.—Schollaert
502
figurstaffage. Såsom studieprov hade S.
hem-sänt ett projekt till museibyggnad, vilket
överintendentsämbetet fann lämpligt för det
påtänkta nationalmuseet i Stockholm, men
slutligen fick tyske
arkitekten F. A.
Stü-ler uppdraget att
utföra definitiva
byggnadsritningar (se N
a-tionalmuseum, sp.
757). S., som 1844
utnämnts till ord.
konduktör vid
överintendentsämbetet, hemkal-lades 1846, blev led.
av akad. och möttes
med stora
förhoppningar. Kallad 1847
till vice prof, och 1848
till prof, i byggnadskonst vid akad., blev
han en energisk lärare. Nästa generations
flesta svenska arkitekter bildades i hans
skola: Zetterwall, Gellerstedt, Dahl,
Jacobson, Clason, Möller m. fl., samt även
finländarna Sjöström och Höijer. S. fasthöll stadigt
vid sin utgångspunkt, att arkitekturen i
främsta rummet är en skön konst, som fordrar
konstnärligt och konsthistoriskt vetande av
sina utövare. Det var med missmod han
betraktade den nya organisation av Konst akad.,
som förläde den förberedande
arkitekturundervisningen till Tekniska högskolan. 1868
blev han Konstakad:s sekr. efter A. Nyström.
S:s verk visa en fast och säker stilkänsla,
rytm och spänstighet. Helst rörde han sig
inom den italienska renässansens former men
upptog, där så passade sig, även
medeltidsformer och österländska motiv, som han
tillämpade självständigt. Av hans kyrkliga arbeten
må nämnas Bernadotteska gravkoret i
Rid-darholmskyrkan (1858—60), Ulriksdals kapell
(1865), Vånga kyrka (1866), Hedvig Eleonora
kyrkas ytterkupol (1866—68), Gärdhems kyrka
(1879) samt, framför allt, den i österländska
former hållna synagogan i Stockholm (1867—
70). S. uppgjorde ritningar till flera
läroverks-hus, t. ex. det i Visby (1855—59), Tekniska
högskolan (1863) och det i Uppsala (1867—69)
m. fl. Andra byggnader av S. äro
Vasamonu-mentet i Utmeland (1859), några nu rivna
privathus (bl. a. Barclayska-Wallenbergska huset
vid Kungsträdgårdsgatan), ombyggnaden av
slotten Ekholmen och Vik (1857), Sörby (1858)
och Vinäs (1861) samt av
landshövdingeresidensen i Malmö och Kristianstad m. m. Som
arkitekt vid Drottningholm (1847—57) och vid
Vet.-akad. (1848—60) samt intendent vid
Stockholms slott (1850—73) var han verksam
för om- och nyinredningar. I
överintendentsämbetet var han sedan 1864 intendent. Den
betydande samling av arkitektoniska studier
(över 1,200 blad, därav 218 behandlande äldre
svensk byggnadskonst), som S. efterlämnat,
inlöstes 1882 för statens räkning.
Åt teckningen och akvarellen ägnade han
sig ofta. Hans måleri blev dock trots hans
rika begåvning endast en dilettants
älsklings-nöje. Bland hans yppersta arbeten må
ihåg-kommas bildserierna »Fjolners saga» (32 blad,
1867; Nationalmuseum; reproducerad i 2
uppl., den ena i originalritningarnas storlek)
och »Den blödande rosen» (1881;
kompositio
nerna utförda såväl i pennteckningar som i
akvareller) samt »Sagor» och
»Pennteckningar», samtliga till text av honom själv. S.
skrev en versnovell, »Luisella» (1867),
»Noveller» (1868), båda utg. under pseud. A c h
a-r i u s, ballader och lyrik samt
prosaberättelser. En avh., »Ornamentikens formlära»,
föreligger i fragment. Mycket öppenhjärtiga äro
hans brev, ofta på vers och ofta illustrerade
av humoristiska teckningar (en del i
Konst-akad:s arkiv). Ett urval av S:s brev och
vitterlek utgavs 1881—82 i 3 bd av J. Bottiger.
S. efterlämnade jämväl musik till några av
sina egna dikter. Han blev 1877 hedersdr vid
Uppsala univ:s jubelfest. — Litt.: F Sander,
»Sveriges nationalmuseum. Dess
byggnadshistoria» (1866); G. Nordensvan, »Svensk
konst och svenska konstnärer» (1892; ny uppl.,
bd 2, 1928); C. R. Nyblom, »S.» (i Sv. Akad:s
Handl. 1898). (E. L-k.)
Sehola’nder, Sven, vissångare (f. 1860 21/4),
son till F. W. S. Verkade en tid som
ornaments- och byggnadsbildhuggare. Han
började på 1890-talet ge sång- och lutaftnar i
Stockholm och
övergick efter 1900 helt
till musiken, vann
internationell popularitet genom sina
visaftnar på kontinenten.
Han har med stor
framgång odlat
Bell-manssången och den
franska chansonen.
Hans
Bellmansföre-drag har varit
skolbildande för
helaSkan-dinavien. Genom sitt
lutspel har han gjort
gustavianska tidens »svenska luta» ånyo
populär både i Sverige och utomlands. Han har
utgivit ett stort internationellt visverk,
»Scho-lander-Programme» (10 h., 1909—12), som
omfattar hundra sånger dels av honom själv,
dels av andra, samt »30 sånger och visor»
(1924). T. N.
Scholäris [skå-] (plur. scholares), lat.,
skolgosse.
Scholem Alechem, pseud., se Rabinovitj.
Scholia’st [skå-], se Scholion.
Scholion [skå’-] (diminutiv av grek, sclwlè;
förekommer först hos Cicero), sv. plur. s c h
o-1 i e r, eg. utläggning, förklarande
anmärkningar i marginalen av handskrifter av
klassiska författare. Författare av s. kallas
scho-liast. S. äro oftast anonyma, innehålla ofta
värdefulla citat från antika filologer. Yngre
medeltida s. äro vanl. uppkok på äldre.
Scholl [Jål], Aurélien, fransk
journalist (1833—1902). S. skrev redan på
1850-talet kvicka kåserier i Parispressen och
företrädde ypperligt den sorglösa flanöranda, som
kallats »1’esprit du boulevard», titeln på en
bok av S. (1886). Icke minst ryktbara voro
hans dueller. Hans livfulla Pariskrönikor
ut-gåvos även i bokform. — Se H. Fouquier, »Les
maréchaux de la chronique» (1888), och L.
Treich, »L’esprit d’A. S.» (1925). Kj. S-g.
Schollaert [sl$å’lärt], F r a n 50 i s, belgisk
advokat, ungklerikal politiker (1851—1917).
Invaldes 1888 i deputeradekammaren, vars
president han blev 1904. S., som tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
