Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Schroeter—Schröder, G. E.
514
förande mytologi, där han med förkärlek följde
A. Kuhn (se d. o.). Hans viktigaste arbeten
äro »Indiens Literatur und Cultur» (1887),
»Mysterium und Mimus im Rigveda» (1908),
»Herakles und Indra» (1914), »Arische
Religion» (2 bd, 1914—-16) samt textupplagor.
Självbiogr. (1921). J. Ch-r.
Schroeter [skrö’-], Jens Fredrik
Wilhelm, norsk astronom (1857—1927), sedan
1919 prof, vid univ. i Oslo. S:s huvudarbeten
äro de omfattande »Haandbog i kronologi»
(2 bd, 1923—25) och »Spezieller Kanon der
zentralen Sonnen- und Mondfinsternisse von
600 bis 1800 n. Chr.» (1923). K. Lmk.
Schroeter [Jrö^r], J o s e p h, tysk mykolog
(1837—94). Med. dr 1859, överstabsläkare 1883,
prof, i Breslau 1890. S. bedrev omfattande
mykologiska forskningar, särskilt av
Schle-siens svampflora, varom »Die Pilze Schlesiens»
(i »Kryptogamenflora von Schlesien», III, 1889
och 1897) och ett exsickatverk vittna. Även i
praktisk mykologi gjorde S. en värdefull
insats. Th. Lfs.
Schrotblatt [J"rä’t-], ty., ett slags
metallgravyr, som förekom under 1400-talets tre sista
årtionden och är en övergångsform mellan
träsnittet och det egentliga kopparsticket.
Schröder [skrö’-], svensk släkt, urspr. från
Mecklenburg. Herman S. (1676—1744) blev
1729 biskop i Kalmar. Hans son Göran
Clas S. (1714—73) blev 1751 pastor
prima-rius i Stockholm, 1770 superintendent och 1772
biskop i Karlstad. Dennes barn adlades 1759
med namnet Schröderheim (sed. o.). En
bror till G. C. S. var Carl Gustaf S.
(1717—89), som blev biskop i Kalmar 1764.
Schröder [Jrö’der], Antoinette Sophie,
f. Bürger, tysk skådespelerska (1781—1868).
S. var 1801—13 anställd i Hamburg, 1813—15
i Prag, 1815—29 och 1836—39 vid
Burgtea-tern i Wien samt 1831—36 vid hovteatern i
München. S. var en lysande representant för
klassicismen och anses ha varit Tysklands
främsta tragiska skådespelerska. Bland
hennes roller märkas lady Macbeth, Fedra och
Medea samt Iphigenia och Isabella i »Bruden
i Messina». Om hennes dotter Wilhelmine
Schröder-Devrient se d. o. — Monogr. av Ph.
Schmidt (1870); »Briefe von Sophie S.», utg.
av H. Stümcke (1916). G. K-g.
Schröder [skrö’-], C a s p a r, skulptör (d.
1710). Han arbetade 1692 för Ulriksdal
(tavel-ramar) och 1694 på Drottningholm. I början
av 1700-talet utförde han ett par
altaruppsat-ser i Vimmerby kyrka (omkr. 1704) och i
Rättvik (1705). I Kungsholms kyrka i Stockholm
finns en av S. utförd, rikt skulpterad dopfunt
av trä (Kristus på locket, fristående
evange-listgrupper på skranket), skänkt dit 1707.
1709 påbörjade han Kalmar domkyrkas altare
med pompöst bildhuggeri i relief och
friskulptur. S. är därjämte upphovsman till en
dekorativt högst effektfull byst i marmor av Karl
XI (1695; Uppsala univ.). G-g N.*
Schröder [jrö’dor], Friedrich L u d w ig,
tysk skådespelare och teaterledare (1744—
1816). S. var 1753—55, 1759—67 och 1768—71
anställd vid sin styvfars, K. A. Ackermanns,
sällskap. Efter Ackermanns död 1771 ledde
han tills, m. sin mor, skådespelerskan Sophie
Ch. Ackermann, dennes sedan 1764 i Ham-
burg stationerade sällskap (1767—69
Deut-sches Nationaltheater), överlät det 1780 till
ett a.-b. men kvarstod som ledare till 1781,
var 1781—83 anställd vid Burgteatern i Wien,
ledde 1785—86 eget sällskap med
Hannover som centralpunkt samt 1786—98 och
1811—12 åter Hamburgteatern. S. började
som komiker men övergick senare till
tragedien, där hans tekniskt fullgångna, enkelt
och naturligt storslagna framställningskonst
åt honom vann ryktet såsom sin epoks
främste. Jämte Ekhof och Iffland är S. den
tyska teaterkonstens grundläggare och var
den, som 1776 introducerade Shakespeare på
tysk scen. Bland S :s roller märkas Hamlet,
Kung Lear, Macbeth, Jago i »Othello»,
Shy-lock, Figaro i »Figaros bröllop» och Filip II
i »Don Carlos». G. K-g.
Schröder [skrö’-], Georg Engelhard,
målare (1684—-1750), son till guldsmeden V e i t
Engelhard S. (d. 1710), som omkr. 1670
inkom till Sverige. S., som var lärjunge av
D. v. Krafft i
Stockholm, var
1708 verksam i
Göteborg. Strax efter
reste han till
Tyskland, Italien — var
i Venezia i fem år
— och England.
Han tog starka
intryck av italiensk
figurkonst (i Lunds
univ:s
konstmuseum finnas tio av
S. utförda kopior
efter målningar av
Carlo Dolci,
Ma-ratti, Tizian o. a.)
och av de i Lon-
don bosatta svenskarna Hysings och Dahls
porträttmåleri. S. återkom till Sverige 1724,
då han utnämndes till hovmålare; 1745 blev
han hovintendent. S. representerar i Sveriges
1700-talsmåleri det italienska inflytandets
sista skede. Ilan utförde kyrktavlor,
allegorier, historiska motiv och porträtt. Bland de
förstnämnda märkas »Korsfästelsen» (1738;
Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm),
»Nattvarden» (Drottningholms slottskapell,
varianter i Tyska kyrkan i Stockholm, i Nyköping,
Växjö o. a.) samt målningar i Mariefreds
kyrka. Bland hans smärre målningar med
bibliska el. historiska ämnen äro »Johannes
Dö-parens predikan» (Uppsala univ.), »Faraos
dotter hittar den lille Moses» (med drottning
Ulrika Eleonora d. y. och hovfröken v. Düben
som modeller) samt »Coriolanus’ ädelmod»
(Lövsta). Bland mytologiska och allegoriska
stycken må nämnas »Apelles målande Venus»
(ett ex. i Göteborgs museum), »De fyra
elementen» (4 målningar, Nationalmuseum), »De
tre gracerna» (m. fl. på Drottningholm) och
en liten allegori över »Svea rikes ständer»
(Stockholms högskola). S. var mycket flitig
som porträttör. Talrika äro hans konterfej av
Fredrik I och dennes drottning (flera i statens
samlingar). Bland hans porträtt märkas M.
Stenbock (1708) och S. Triewald (1727). Ett
självporträtt (1729; Konstakad. i Stockholm)
är friskt och kraftigt målat (se bild). Till S:s
XVII. 17
G. E. Schröder. Självporträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
