Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Sciacca—Scipio
578
zur Kenntniss der Insektenfauna von
Kamerun» (s. å.) och »Apterygota von Neu-Guinea
und den Sundainseln» (1901). Han har dessutom
skrivit »Östergötlands läns
hushållningssällskaps historia» (2 dir, 1913—14). (E-k N-d.)
Sciacca [J*a’ka], gammal hamnstad på
Siciliens s. v. kust; 20,052 inv. (1921; som
kommun). Under forntiden lågo här Thermae
Seli-nuntinae; f. n. finnes ett litet svavelbad.
Sciado’pitys, bot., se Barrträd.
Sciaè’na, Sciaè’nidae, zool., se
Havs-gösar.
Scialoja [J*alå’ja], V i 11 o r i o, italiensk
rättslärd, politiker (f. 1856). Blev professor
vid univ. i Camerino 1879, i Siena 1880 och
i Rom 1884 (romersk rätt). S. var dec. 1909
—mars 1910
justitieminister i Sonninos
ministär och juni—okt.
1917 minister utan
portfölj i Bosellis
kabinett, blev
ställföreträdande ordf, i
italienska delegationen
under
fredsförhandlingarna med
Österrike 1919 och var nov.
1919—juni 1920
utrikesminister i Nittis
kabinett, där han
ansågs stå nära
fascis
men. I Nationernas förbunds arbete har S.
tagit betydande del såsom ombud vid
församlingarna 1921—31 och såsom rådsled. Av Mussolini
har S. mycket anlitats i utrikespolitiska värv;
bl. a. undertecknade han å Italiens vägnar
Locarn otraktaten 1925 och deltog i arbetet på
Lausanneavtalet om skadeståndet 1932. Han
är ministre d’état och senator. Han grundade
1888 Istituto di diritto romano och började
1900 utge »Dizionario pratico del diritto
privato», avslutad 1912. F. K. J.
Sciara [Ji’-], zool., se O r m d r a g.
Scie’ntia, lat., vetenskap. — Scientifik,
vetenskaplig.
Scllicet, lat., nämligen, underförstått;
förkortat s c i 1.
Scilla [Ji’-], forntidens Scyllaeum, liten stad
i it. prov. Reggio di Calabria vid
Messina-sundets n. ända och nära klippan Skylla
(jfr d. o.); 4,499 inv. (1921). Förstördes av
jordskalvet 1908 men har återuppbyggts.
Scilla [Ji’-], bot., se Blåstjärna.
Scillarèn [ski-], farm., se Digitalis, sp. 916.
Scillyöarna [si’li-], S c i 11 y isles, britt,
ögrupp i Atlanten, omkr. 40 km s. v. om Lands
end i Cornwall; 48 egentliga öar, därav blott
5 bebodda, och en mängd klippor och skär.
De största öarna äro S:t Mary’s (omkrets 14
km) och Tresco. Av totalbefolkningen (1,732
inv. 1931) bo omkr. 2/3 på S:t Mary’s.
Huvudort: Hugh town. Grönsaks- och
blomsterodling för Londonmarknaden; fiske. — öarna
äro utlöpare av Cornwalls granitklippor och
vid dimma synnerligen farliga för sjöfarten.
De omges av fyrar, den mest kända Bishop
light i s. v. Ängbåtsförbindelse med
Pen-zance i Cornwall. — S. äro av vikt för
brittiska flottan som kolstation och ha därför
befästs. M.; L. af P.
Scincldae, zool., se O r m ö d 1 o r.
Scincus, se Skinksläktet.
Scintillatiön [Jin-] (av lat. scinti’lla, gnista),
gnistrande, blixtrande, tindrande. 1. (Fys.)
När korpuskularstrålning (kanalstrålar,
a-strålar) träffar en fluorescerande skärm
(sidotblände), uppstår ett ljusfenomen, som,
när det betraktas genom en lupp, visar sig
bestå av ett antal spridda ljusblixtar, s c i
n-tillationer. Jfr Radioaktivitet,
sp. 393, och Spintariskop. J. T.
2. (Astron.) Tindrande i fixstjärnornas ljus,
som följes av snabba färgväxlingar.
Anledningen till s. är de ständiga förändringarna i
luftens täthet, vilka orsaka, att ögat träffas
av ljusstrålar, som gått olika vägar. Den till
följd härav uppkomna interferensen
förklarar färgvariationerna. — Scintillomèter
kallas en apparat, uppfunnen av belgaren
Montigny, för studium av s. K. Lmk.
Sciolto [J"å’ltå], it., mus., obundet föredrag.
Scipio [ski’p-, sv. uttal JTp-], fornromersk
familj, gren av Corneliernas patriciska ätt,
känd från början av 300-talet f. Kr. L u c i u s
Cornelius S. Barbatus var konsul 298
f. Kr.; hans sarkofag är bevarad i
Vatikanen. De mest bekanta Scipionerna äro följ.:
1. P u b 1 i u s Cornelius S., led som
konsul 218 nederlag mot Hannibal i
Polandska-pet (Ticinus och Trebia) och kämpade sedan
i Spanien jämte sin broder (S. 2). Efter
avsevärda framgångar stupade han där 212/211.
— 2. Gnaeus Cornelius S., konsul 222,
bror till S. 1, stupade i Spanien kort efter
brodern. Han var stamfar till den släktgren, som
bar tillnamnet Nasica. — 3. P u b 1 i u s
Cornelius S. Africanus (maior; f.
omkr. 235), son till S. 1, övertog efter faderns
död som prokonsul befälet i Spanien, där han
ådagalade stor
politisk och militärisk
duglighet. Han
erövrade Carthago no va
(Cartagena) och vann
de spanska
stammarna för romarna. Han
var konsul 205,
avslutade kriget genom
segern över Hannibal
vid Zama, var censor
199, åter konsul 194
och avgick 190 jämte
sin broder konsuln
Lucius S. till Mindre
Asien för ledningen av kriget mot Antiochos
den store. Genom sjukdom hindrades han att
deltaga i slaget vid Magnesia. Sedan fred
slutits med Antiochos, beskylldes han för att ha
mutats av konungen och för försnillningar,
men efter hans högdragna appell till den
allmänna meningen kom ingen anklagelse till
stånd. Efter att ha dragit sig tillbaka till en
villa i Liternum i Kampanien avled han där
183. S. Africanus’ gedigna fältherregåvor o. a.
lysande egenskaper gjorde honom till den
främste av samtida romare. En utmärkt
karakteristik av S. finnes i Th. Mommsens
»Rö-mische Geschichte», I (13 :e uppl. 1922).
Jfr även B. H. Liddell Hart, »A greater
than Napoleon: Scipio Africanus» (1926). —
4. P u b 1 i u s Cornelius S. Nasica
med tillnamnet S e r a p i o, konsul 138, ledde
XVII. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
