Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sekret (sigill) - Sekret (botanik) - Sekreta deputationen - Sekreta kommissionen - Sekretariat - Sekreta utskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Sekret—Sekreta utskottet
638
»kontrasigill» på baksidan av det större
sigillet. I Sverige nyttjades dylika s. i
synnerhet av konungar och biskopar vid sidan av
stora och praktfulla sigill, vilka sparades till
högtidliga tillfällen; men även städers och
enskilda personers sigill kallades stundom
»se-cretum». De kungliga sigillen, både det stora
och det lilla, som efter hand övergingo till
rikssigill, voro i utlandet föremål för särskild
omvårdnad och lämnades i förvar åt högt
uppsatta ämbetsmän (kansler; se Sigill). Även
i Sverige utbildades bestämmelser om
förvarandet och bruket av rikssigillen i
kansliordningarna.
Själva ordet s. finns i Sverige under nyare
tiden ej i de kungliga sigillens omskrift men
brukades i stället länge i bekräftelseformeln
till kungliga mandat, förordningar,
donationer o. s. v. En särskild användning fick s.
under Gustav III. När han 1783 företog sin
stora utländska resa, tillsatte han bl. a. en
kommission av tre pers, med rätt att avgöra
vissa ärenden och även utfärda expeditioner
»under K. m:ts sekret». Detta
expeditions-sätt befanns bekvämt och användes i flera
fall av Gustav III och Gustav IV Adolf. 1809
års R. F. övertog denna form i fråga om
Högsta domstolen. I § 23 bestämmes, att
Högsta domstolens och — efter 1909 —
Regeringsrättens beslut skola utfärdas i konungens
namn och med dess höga underskrift »eller
under dess sekret». Såsom s. fastställdes av
Karl Johan ett sigill med rund sköld och det
dåv. unionsvapnet med tre kronor, lejonet
över tre strömmar och det norska lejonet i
var sitt fält samt konungens valspråk, men
detta upphörde i sammanhang med Oskar 1:8
beslut 1844 om unionsvapen och unionsflagga,
och sedan dess brukas som s. det vanliga
riks-sigillet (se bild). E. F-ck; H. F-d.
Sekret, bot., flytande el. fasta produkter
av ämnesomsättningen, som ej användas för
uppbyggande av nya celler och som avsöndras
ytligt el. i särskilda behållare (s e k r e t b
e-hållare, se d. o.). Som s. uppträda harts,
gummi, eterisk olja, slem m. m. Se även
E x k r e t.
Sekreta deputationen, se Deputation,
sp. 744.
Sekreta kommissionen, av 1723 års riksdag
beslutad regeringskommitté för handläggning
av såsom särskilt hemliga ansedda (utrikes)
ärenden. Genom s., som bestod av ett antal
högre tjänstemän i Kanslikollegium, av vilka
kanslipresidenten och rikskanslirådet tillika
voro riksråd, avsågs att skydda den
diplomatiska sekretessen ej minst mot konung
Fredrik I:s böjelse för kabinettspolitik. S.
upphörde utan formligt beslut 1728 el. kort
därpå. _ T. S-g.
Sekretariat, se Sekreterare.
Sekreta utskottet, svenska riksdagens äldsta
och historiskt viktigaste utskott. Ett dylikt
tillsattes f. ggn 1627 för att å ständernas
vägnar taga ståndpunkt till regeringens
utrikespolitik inför det planerade ingripandet i
trettioåriga kriget. Det föranleddes av
behovet av ständernas medansvarighet i
utrikespolitiken, utan att den diplomatiska
sekretessen prisgåves åt plena, och tillsattes på denna
grund vid de flesta närmast följ, riksdagar,
varigenom det blev en stående institution.
Gustav V: s sekret.
Initiativtagare därtill var i början alltid
monarken, resp, förmyndarregeringen, men vid
flertalet riksdagar före Karl XI :s
myndig-hetstid valdes s. av ständerna. Även vid
utskottsmöten tillsattes stundom s., och liksom
dessa utsågs det blott ur de tre högre stånden.
Även andra ömtåliga ärenden än
utrikespolitiska, i början särskilt dynastiska, drogos
efter hand under s. Under Karl XI :s
förmyndare tillvällade sig s. en mer självständig och
initiativkraftig, delvis oppositionell ställning.
Under Karl XI :s envåldstid fick det dåmera
av konungen utsedda s. en central plats i
riksdagsarbetet. Genom en sekret proposition
(se d. o.) lämnade regeringen till dess
prövning ett flertal högvårdande ärenden, särskilt
rörande statshushållningen, medan s. i det
inrikespolitiska fungerade endast som beredande
organ för plena. Under denna tid blev det
regel att inom s. tillsätta underavd.,
deputa-tioner (se d. o.), för förberedande
handläggning på olika huvudområden. Vid
utskottsmötet 1710 och riksdagen 1713 visade s.
tendenser att taga ledningen av
folkrepresentationen. Under ständerväldets skede 1719—72
reglerades s:s arbetsformer och befogenheter,
och det växte ut till riksdagens och därmed
rikets mäktigaste organ. Bruket att ge adeln
dubbelt så manstark representation som
präste-och borgarstånden legaliserades genom R. O.
1723, sedan medlemsantalet 1719 fixerats till
50 adelsmän, 25 präster ocn 25 borgare, alla
valda av resp, stånd, vartill kommo
lantmarskalken, de båda talmännen och sekr. Genom
att besluten fattades ståndsvis begränsades
verkningarna av adelns överrepresentation.
Bondeståndet gjorde gång på gång förgäves
anspråk på delaktighet i s., som dock vid
enstaka kritiska tillfällen adjungerade 25
bönder, varvid församlingen kallades stora
sekreta deputationen. I övrigt tillsattes ett
stort antal underavd., sekreta deputationer;
jfr Deputation och Sekretissime
beredningen. S:s befogenhet vidgades efter hand
till att omfatta — utom utrikessaker och
bankärenden m.m.,vari det ägde beslutsmyndighet—
även beredande myndighet på alla viktigare
områden samt granskning av rådsprotokollen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
