Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seminghundra - Seminghundra och Ärlinghundra kontrakt - Seminoler - Semipalatinsk - Semipelagianism - Semipermeabel - Semiramis - Semiretjensk - Semiseria - Semiter - Semitiska folk - Semitiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seminghundra och Ärlinghundra kontrakt—Semitiska språk
659
Trälhavet. 9,327 har åker, 11,101 har
skogsmark. Utpräglad jordbruksbygd med ringa
industri. Kommunikationer: se kartan vid
Uppland. S. är delat på Danderyds och
Mell. Roslags fögderier och tillhör Stockholms
läns v. domsaga.
Seminghundra och Ärlinghundra kontrakt,
i Ärkestiftet, omfattar 9 pastorat: Odensala
och Husby-Ärlinghundra; Sigtuna, S:t Olof,
S:t Per, Vassunda och Haga; Alsike och
Knivsta; Närtuna och Gottröra; Vidbo och
Husby-Långh undra; Frösunda och Kärsta;
Skepptuna och Lunda; Markim och Orkesta;
Skänela och Norrsunda.
Seminoler [-nä’-], en till muskogeer (se d. o.)
hörande nordamerikansk indianstam. Urspr.
boende i Georgia, vandrade de omkr. 1750 till
Florida. De stredo 1817—18 och framför allt
från 1835, då regeringen ville förflytta dem
till indianterritoriet, ända till 1842 under sin
berömde hövding Osceola mot U. S. A:s
trupper. 1 Oklahoma bo omkr. 3,000 s. (1923).
Några hundra, som flydde in i Floridas
kärrmarker, ha nästan ända till nu levat så gott
som oberoende där (461 år 1923). K. G. L.
Semipaiatinsk [-la’-], f. d. huvudstad i
rysk-asiatiska prov. S. (ingår nu i autonoma republ.
Kazakstan), vid den härifrån segelbara Irtysj;
56,871 inv. (1926), kazaker, tatarer, ryssar
m. fl. S. är föreningspunkt för Turkestans
och Sibiriens järnvägar (»Turk—Sib») och en
viktig handelsplats, utgångspunkt för
karavanvägar till Mongoliet. Staden ligger på en
enformig stäpp, som nu alltmera uppodlas.
S. grundlädes 1718.
Semipelagiani’sm, teol., riktningar, som
in-togo en mellanställning mellan augustinism
och pelagianism. Om dessa åskådningar och
striden dem emellan se Pelagianism.
Semipermeäbel, fys., se D i f f u si on 2.
Semlramis, enligt den assyriska, el.
kanske snarare mediska, forntidssagan en
drottning, som röjde sin gemål Ninos ur vägen
och därefter förde en lysande regering. Ilon
lade hela v. Asien under assyriska väldet och
gjorde även ett dristigt men misslyckat tåg
till Indien, varefter hon ägnade sig åt
fredliga värv, tills hon mördades av sin son
Ni-nyas. Hennes saga har till vår tid bevarats
av Diodorus Siculus. Åtskilliga av de
storverk, som tillskrivas S., tillhöra bevisligen
andra, fullt historiska personligheter (jfr B
a-bylon, sp. 653). Kilskrifterna omtala
emellertid en Sammuramat, ett
babylonisk-assyriskt namn, som grekerna återgivit med
S., »palatsfru» åt en assyrisk konung
Samsi-Adad (på 800-talet). Vid grävningar i Assur
har ett monument till hennes ära återfunnits,
vilket visar, att hon måste ha haft ovanligt
stort inflytande. (P. L.)
Semiretjensk [-rje’tfinsk], »Sjuflodslandet»,
förr prov, i s. ö. ry. Turkestan; dess s. del
motsvaras av nuv. Kirgisiska republ. (Kirgisistan),
dess n. del ingår i autonoma republ.
Kazakstan. Huvudstad var Vernyj, nuv. Alma Ata.
Semisèria, lat., »till hälften allvarligt»;
opera semiseria, se Opera, sp. 278.
Semiter, dets. som semitiska folk (se
d. o.); i inskränkt bet. judar (se d. o.).
Semitiska folk, de olika, till kaukasiska
rasen hörande, med varandra säkerligen
besläktade folk, som tala semitiska språk. Frå-
660
gan om det semitiska urhemmets läge har
varit föremål för mycken diskussion. Man torde
dock numera vara tämligen ense om att
semiterna närmast härstamma från Arabien men
att, såsom av deras släktskap med hamiterna
(se d. o.) framgår, det ursprungliga hemmet
är att söka i Afrika. Den semitiska rasens
viktigaste kännetecken i rent fysiskt
avseende äro dolikocelali (lanéskalnoUel; se
Huvudskål 2), svart, yppigt hår, spenslig
kroppsbyggnad och ej synnerligen kraftigt,
utvecklade vader. Deras religiösa intresse synes
vara starkt. Icke mindre än tre
monoteis-tiska religioner ha uppstått på semitisk
mark (judendom, kristendom och
muhamme-danism). 1 politiskt avseende ha semiterna
däremot i allm. icke visat sig äga samma
organisationsförmåga som de indoeuropeiska folken.
Till s. höra 1) babylonierna och a s
sy-r e r n a, vilka antagl. på 3000-talet f. Kr.
slogo sig ned vid Eufrats och Tigris’ nedre
lopp, varifrån de småningom utbredde sig
norrut; 2) kanaanéerna, vilkas
invandring i Kanaan och länderna norr därom
förmodligen började redan under 3000-talet f. Kr.;
hit höra fenicier, hebréer (judar) m. fl.;
3) araméerna, som f. ggn omtalas på
1300-talet f. Kr. och senare fattade fast fot inom det
vidsträckta område, som begränsas av Libanon,
Palestina, Arabien, Tigris och Taurus; 4)
araber n a (i inskränkt bemärkelse), vilka sedan
urminnes tider strövat omkring på Arabiska
halvön och efter Muhammeds tid (mitten av
600-talet) utbredde sitt välde över en stor del
av v. Asien och n. Afrika; 5)
sydaraber-n a (m i n é e r och s a b é e r) i s. v. delen av
Arabiska halvön, där en rik kultur
uppblomstrade flera årh. f. Kr.; 6) de tidigt från
Sydarabien till Afrika utvandrade och med
hamitiska element starkt uppblandade
abessinierna. Babylonierna, assyrerna och
fenicierna ha för länge sedan upphört att
existera; av de forna araméerna ha endast
obetydliga kvarlevor bevarats till våra dagar (se
Syriska språket), judarna äro spridda
över hela jorden, och sabéernas (se d. o.) forna
område har till största delen arabiserats.
Däremot ha de halvsemitiska abessinierna (se
Abessinien, sp. 46) hittills motstått det
arabiska inflytandet. Araberna ha, mer el.
mindre starkt uppblandade med andra
element, utbrett sig över hela det arabiska
språkområdet (se Araber).
Litt.: F. Hommel, »Die semitischen Völker
und Sprachen», I (1883); W. Robertson Smith,
»Lectures on the religion of the semites»
(1889; 2:a uppl. 1894); S. I. Curtiss,
»Primitive semitic religion of to-day» (1902). K. V.Z.*
Semitiska språk är det numera allmänt
brukliga namnet på en sydvästasiatisk
språkstam, som brett ut sig från Arabien. Namnet,
som infördes av von Schlözer (1781), kommer
av att de flesta av de folk, som tala något
av dessa språk, enl. 1 Mos. 10 härstamma från
Noas son S e m. Denna språkstams huvuddrag
äro: 1) Stammarna äro el. behandlas i flexion
och ordavledning med få undantag som
tre-konsonantiska. 2) Betydelsen är strängare än
i andra språk fäst vid stammens
konsonanter, medan den variabla vokalismen tjänar
till specialisering av betydelsen i
gramma-tiskt och lexikaliskt hänseende. 3)
Ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
