Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senat - Senator - Senatsystemet - Senatusconsultum - Senatus populusque romanus (S. P. Q. R.) - Senben, Sesamben - Senckenberg, Johann Christian - Send, Sendrätt - Sendai - Sendrag - Senebier, Jean - Seneca - Seneca, 1. Lucius Annaeus (Seneca Rhetor) - Seneca, 2. Lucius Annaeus (Seneca Philosophus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
Senator—Seneca
668
3. I Finland fick det av ryssarna efter
erövringen 1809 upprättade högsta styrelseverket
1816 namnet »Kejserliga senaten» (se darom
Finland, sp. 409). Ur dess ekonomiedep.
framgick efter frigörelsen frän Ryssland
landets regering, och dess och s:s justitiedep.,
som dittills innehaft rättskipningen i högsta
instans, ombildades genom en lag 22 juli 1918
till en högsta domstol.
4. Om s. i de tyska fria riksstäderna
Bremen, Hamburg och Lybeck se dessa ord.
Högsta verkställande myndighet är en s. även i
Danzig (se d. o., sp. 527). V. S-g.
Senator, lat. (av se’nex, gubbe), medlem av
den romerska senaten el. av de korporationer,
som uppkallats etter denna (se Senat 1—4).
Titeln s. brukas stundom om led. av övre
kammaren i ett lands representation, även om
denna ej kallas senat. J.C.*
Senatsystemet, se Industriell
demokrati.
Senatusconsu’Itum, lat., senatsbeslut. Om
beslutet icke fick gällande kralt, särskilt på
grund av intercession av en folktribun,
kallades det senatus auctoritas,
senatsbetankände. Under kejsartiden räknades s. till
rattskällorna, i sjalva verket kejserliga
förordningar i senatsbeslutets form. E. St.
Senätus populusque romänus (förk. S. P. Q.
R.), lat., (romerska) senaten och romerska
folket.
Senben, Sesamben, anat., broskklädda
ben el. ben haltiga brosk i senor, där dessa
glida över ben el. ledgangar, t. ex. vid
yttersta lederna pä tummen och stortån. Det
största senbenet är knäskalen. G. v. D.*
Senckenberg [za’ijkanbärk], Johann
Christian, tysk läkare (1707—72). S. grundade i
Frankfurt a. M., en stiftelse, som bar hans
namn och består av ett sjukhus, en botanisk
trädgård och ett naturhistoriskt museum.
Stiftelsen är nu en av de största
naturvetenskapliga institutionerna i Tyskland (jfr
Frankfurt am Main, sp. 942). E-k N-d.
Send, Sendrätt (av lat. sy’nodus), omkr.
800 framvuxen andlig domstol, i vilken vid
viktiga tillfällen biskopen, eljest domprosten el.
ärkedjäknen, var ordf, och som avdömde brott
mot de tio buden, kätteri, simoni. Under
1100-talet, då ärkedjäknen erhöll egen sendrätt,
fingo senddomstolarna en ny
blomstringspe-riod. Tridentinska mötet återgav sendrätten
åt biskoparna. — Litt.: A. M. Koeniger, »Die
Sendgerichte in Deutschland», 1 (1907), och
»Quellen zur Geschichte der Sendgerichte in
Deutschland» (1910). Hj. H-t.*
Sendai, huvudstad i jap. kenet Miyagi, nära
ö. kusten på ön Hondo; 190,180 inv. (1930).
Uthamn: Shiwogama. S. är n. ö. Japans
största stad, säte för univ. (1907), ett flertal högre
skolor och vetenskapliga institut.
Sendrag, med., kallas populärt en
krampaktig, spontan sammandragning av
tvärstrim-mig muskel mot ens vilja.
Senebier [senbie’], Jean, schweizisk
naturforskare (1742—1809), först präst, sedan
bibliotekarie i Genève. S. visade, att
kolsyreupptagningen hos växterna utföres blott av de
gröna delarna och endast i solsken. Därigenom
blev han en föregångare till N. Th. de Saussure
(se d o.). Han skrev även ett verk om hur man
anordnar och iakttar experiment. E-k N-d.
Se’neca, indianstam, se Irokeser.
Se’neca. 1. Lucius Annaeus S. (»S.
Rhetor»), romersk retor (omkr. 55 f. Kr.—
omkr. 39 e. Kr.). I ett arbete samlade S. vid
hög ålder sina minnen av den retoriska
undervisning, som han åtnjutit i Rom. Arbetet,
ofullständigt bevarat, innehåller brottstycken
ur olika deklamatorers behandling av
enahanda temata.
2. Lucius Annaeus S. (»S.
Philoso-phus»), romersk filosof och författare (omkr.
4 f. Kr.—65 e. Kr.), son till föreg.
Uppfostrades i Rom, uppträdde där som sakförare,
fick som kvestor säte
i senaten men
förvisades 41 till Korsika,
enl. en uppgift på
grund av en
kärlekshandel med kejsar
Claudius’ brorsdotter
lulia Livilla. Är 49
återkallades han på
föranstaltande av
Agrippina d. y., blev
praetor och utsågs
till uppfostrare av
hennes son, senare
kejsar Nero. S.
inne
hade under de första åren av Neros regering,
varunder han nådde konsulatet vid sidan av
Burrus (se N e r o), en ledande statsmans
ställning. Men efter Burrus’ bortgång försvann
hans inflytande, år 62 drog han sig tillhaka
frän hovet, och efter upptäckten av Pisos
sammansvärjning fick han befallning att ge
sig döden.
S. utövade ett författarskap, som i
mångsidighet stär oupphunnet under kejsartiden.
Hans bevarade prosaskrifter äro av filosofiskt
el. naturvetenskapligt innehåll. De filosofiska
skrifterna ha dels formen av brev, dels av
filosofiska traktater. De sedelärande K-even
(»Epistulae morales») anses vara S:s mest
betydande verk. De äro adresserade till en yngre
vän, Lucilius. S:s huvudintresse inom
filosofien var inriktat på de praktiska frågorna.
Ur olika synpunkter söker han utveckla en
dygdelära, som stöder sig på stoicismen. — De
moraliserande betraktelserna finnas även
inströdda i S:s naturvetenskapliga arbete
(»Na-turales quaestiones»), som med ojämnt fördelat
intresse och efter antik metod behandlar
astronomi, meteorologi och geografi.
I bunden form skrev S. utom några epigram
ett antal tragedier (se Latinska
litteraturen, sp. 834 ff.), och på omväxlande
prosa och vers författade han en elak satir
över den nyligen döde kejsar Claudius, det
enda bevarade provet på menippeisk satir.
Som språk- och stilkonstnär är S. en typisk
och tillika glänsande representant för den s. k.
silveråldern. I medveten opposition mot t. ex.
Cicero använder han med förkärlek korta
meningar, konstfullt tillspetsade i tankens
formulering; i tragedierna är stilen stundom
svu Istig.
Litt.: Utom »S.», valda skrifter, övers, av
K. A. Brolén (1883), »Medea», övers, av R.
Törnebladh (1877) och C. A. Melander (1882),
»Senecas bref», I, av Gustafsson (Helsingfors
1907: med utmärkt inl.), se R. Waltz, »Vie de
Sénèque» (1909), och F. Holland, »Seneca»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
