Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
Sénéchal—Sénégal
670
Korsört, Senecio vulgaris.
(1920; eng.); J. Bergman har i serien
»Berömda filosofer», bd 2 (3:e uppl. 1923), givit
övers, av valda delar av S:s verk. E. St.
Sénéchal [seneJaT], fr. (eg. äldste tjänare;
»seneskalk»), en av de förnämsta
hovämbetsmännen hos flera germanska folk, särskilt hos
frankerna. Grand s. blev, sedan
majordomus-ämbetet försvunnit, den högste
hovämbetsmannen i Frankrike, men ämbetet upphävdes
1191. 1 några franska prov, kvarlevde dock
s. som titel på vissa lokala ämbetsmän.
Sene’cio, växtsläkte av fam. Compositae.
Blomkorgarna innehålla hos de flesta arter
två slags blommor, dels tratt- el. rörlika,
två-könade diskblommor, dels tunglika, honliga
kantblommor. Hos en
del saknas
kantblommor. Blommorna äro
vanl. gula, sällan vita,
röda el. violetta.
Frukten är en nöt, i toppen
försedd med en
hårpensel, som tjänstgör
som vindfång. Släktet
är ett av de största
och beräknas bestå av
ung. 1,300 arter,
spridda över hela
världen. Till sina
vegetativa delar äro de
ytterst mångformiga. De
flesta äro örter, men
åtskilliga äro träd och
buskar. Egendomliga
trädartade former
finnas bl. a. i Östafrikas
berg. I Sverige växa
10—12 arter, däribland
de vitt utbredda ogrä
sen korsört (S. vulga-
ns) och klibbkorsört (S. viscosus).
Åtskilliga odlas som prydnadsväxter, t. ex. S.
cru-entus, vanl. kallad Cineraria cruenta,
krukväxt från Kanarieöarna, S. elegans, från
Sydafrika, bada med röda, violetta el. vita
kantblommor, S. cineraria (Cineraria maritima)
från Medelhavsländerna och S. (Emilia)
sagit-tatus. Det närstående släktet Ligularia
införlivas ofta med Senecio. K. A.
Senefelder [zé’nafäldar] (S e n n e f e 1 d e r),
A 1 o i s, tysk litograf (1771—1834). Gjorde
efter trägna experiment
1798 den
betydelsefulla upptäckten av
litografien och
lyckades 1806 efter stora
svårigheter anlägga
ett stentryckeri i
München. 1809 blev S.
chef för kungl.
sten-tryckeriet i Bayern.
Han skrev en
»Voll-ständiges Lehrbuch
der Steindruckerey»
(1818; 2:a uppl. 1822).
Biogr. av C. Wagner (1914). (E. L-k.)
Se’negal, fr. Sénégal. flod i Franska
Västafrika. Dess huvudkällarm Bafing el. Baleo
(Foulah, båda namnen = Svarta floden),
som upptäcktes 1818 av fransmannen G.
Mol-lien, kommer från Fouta Djalons högland (750
m ö. h.) i Franska Guinea. Den flyter först
åt n. ö. till Baloulabé, sänker sig härunder
med forsar och fall till 135 m ö. h. och
mottar där Bakhay (Vita floden) från s. ö.
Floden flyter sedan åt n. v. och v., kommer vid
Bakel ned till S:s låga platå och mottar
Fa-lémé från vänster. I den låga platän, som
sakta sänker sig mot kusten, har floden
under pågående landhöjning utformat en bred
dalgång med längst i ö. omkr. 50 m höga
sidor, inom vilken floden slingrar sig fram med
talrika bankar och flodöar. Nära mynningen
grenar sig S. i flera armar, som doek förenas
till en kort gemensam mynning (16° n. br.).
Utanför denna ligger en sandbank, som kan
passeras endast av fartyg med mindre
djupgång än 3 m. Under regntid, juni—okt.,
svämmar S. över och bildar inom
flodslättsom-rådet vidsträckta sumpmarker. Fartyg med
ända till 2,4 m djupgäng kunna då gå till
Kayes (omkr. 900 km) men under torrtid
endast till Podor el. Saldé. Floden skulle trol.
helt uttorka, om ej regntidens sumpmarker
och de två sjöarna Kayor och Guier
tjänstgjorde som reservoarer. Vattnet är salt
el. bräckt omkr. 150 km från mynningen;
tidvattnet märks inom hela flodslättsdelen.
Längden till Bafings källor är omkr. 1,700
km; avvattningsområdet är ung. så stort som
Sverige. Floden är stängd fö” främmande
flaggor. G. Sv-n.
Sénégal [senegaT], fransk koloni, en del av
Franska Västafrika (se d. o.). Omfattar landet
s. om nedre Senegal från Atlanten till Falémé
i ö., till Portugisiska Guinea och Franska
Guinea i s. förutom ett smalt område längs nedre
Gambiafloden, som tillhör England; 192,000
kvkm. 1.58 mill. inv. (1931). Utom Senegal
äro Gambia och Casamance de viktigaste
floderna. 1 s. ö. finnas låga utgreningar av
Fouta Djalons högland, resten är jämn el.
svagt kullig låg platå, bestående av kalksten
och lös sandsten från eocen (mest)—pliocen,
täckt av bördig lerblandad sand. Strödda
vulkaniska bildningar (basalt, trakyt,
porfyr) finnas. — Regntid varar juni—okt.,
klimatet är då mycket osunt med fuktig värme
(30° C medeltemp.). Torrtiden är rätt
behaglig i dec.—febr, men odrägligt het månaderna
före regnet. Nordöstpassaden blåser okt.—
juni, kraftigast i n. och vid kusten; svag v.
monsun blåser juni—okt. Den östliga
ökenvinden har matt an (se d. o.) orsakar
temperaturstegring under torrtid, hastig
temperatursänkning och kortvariga, fruktansvärt
häftiga byar (s. k. tornados, omkr. 30 per år)
under regntid. Hela området är savann med
acacior och strödda baobab- och bomullsträd
(fam. Bombacaceae, se d. o. och K a p o
k-t r ä d) och galleriskogar av Ficus- och
palmarter, särskilt Borassus. Skogarna äro frodigast
i s., medan vissa områden i n. ö. äro nästan
ökenartade under torrtid. — Viktigaste
odlade växter äro ris, majs, hirs, maniok, jordnöt,
mango (Mangifera indica), melonträd (Carica
papaya), tobak, kolanöt, bomull, indigo (även
vild), oljepalm; vid kusten kokospalm,
apelsin, citron, johannesbrödträd (se d. o.), banan.
— Befolkningen består av en mängd
stammar: djoloffer, toucouleurs, mandingo,
sera-koli, fulbe. De flesta äro muhammedaner, men
bl. a. sererefolket är hedningar. De leva av
jordbruk och boskapsskötsel. Huvudstad: S:t-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
