- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 17. Ryssläder - Snellius /
691-692

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

691

Serbien (Historia)

G92

skåpet Krajina, där rumänerna äro talrika. I
Sydserbien äro nationalitetsförhållandena
synnerligen invecklade. Majoriteten utgöres av
makedoniska slaver, som omväxlande räknats
som serber el. bulgarer. I de v. gränstrakterna
bo talrika, till större delen muhammedanska
albaner, och dessutom finnes ett stort antal
turkar och kutso-vlacher. S:s huvudnäringar
äro jordbruk och boskapsskötsel; den odlade
jorden är till största delen uppdelad på
småbruk. De viktigaste sädesslagen äro vete och
majs; dessutom odlas bl. a. sockerbetor, tobak,
vin och frukt (särskilt plommon).
Svinskötseln är på grund av den goda tillgången på
ekollon sedan gammalt betydande.
Skogsbruket har i nyare tid börjat drivas
rationellt. S. har betydande mineraltillgångar, och
fyndigheterna av koppar (v. om Negotin), bly,
kromjärn, brunkol m. m. utnyttjas alltmera.
Om S:s natur, näringar m. m. se vidare
Jugoslavien, med bilder. S. F.

Historia. På 500-talet e. Kr. började
sla-verna överskrida Donau och hade vid mitten
av 600-talet uppfyllt ung. den romerska prov.
Illyricum. Under beröring med omgivande
folk omorganiserades småningom den
primitiva stamindelningen till territoriella enheter
med en zupan i spetsen. Ur striderna mellan
olika områden framgingo i ö. ett par serbiska
riken, Zeta, Montenegros stamland, och Raska
kring Ras vid nuv. Novipazar. I politiskt
hänseende lydde serberna under Bysantion, vars
välde än var nominellt, än mera tryckande, på
900-talet under Bulgarien. Storzupanen i Raska
Stefan Nemanja grundläde omkr. 1170 det
medeltida serbiska riket under ständiga strider
med grannarna. Hans son Stefan kröntes 1217
av en påvlig legat till konung. 1219
upprättade Stefans broder den helige Sava ett
serbiskt ärkebiskopssäte, och den ortodoxa läran
blev statsreligion; redan i slutet av 800-talet
hade serberna kristnats från Bysantion. I
samma mån som det bysantinska riket
försvagades, utvidgades S. Den främste härskaren
av nemanjidernas ätt (utdöd 1371) var Stefan
Dusan (reg. 1331—55), som gjorde
ärkebiskopen till patriark, lät denne kröna sig till tsar,
utgav en lagbok och erövrade bl. a. Albanien
och större delen av Makedonien, Epirus och
Tessalien. Riket sönderföll dock efter hans
död i småfurstendömen, och ung. samtidigt
började turkarna få fast fot i Europa. För
dessas starkare organisation och
väldiscipline-rade trupper föll det ena serbiska
furstendö-met efter det andra. På Kosovo polje,
Trastfältet, tillfogade turkarna 1389 serberna
under furst Lazar ett förkrossande nederlag,
varvid både Lazar och de flesta serbiska
stormännen ljöto döden. Från detta i folkdiktningen
namnkunniga slag räknas vanl. serbiska
rikets undergång, men först efter
Konstantino-pels erövring lade turkarna 1459 så gott som
hela S. under sitt omedelbara välde;
dessförinnan styrde serbiska furstar landet som
turkiska vasaller, under inbördes fejder och
deltagande i krigen mellan Turkiet och Ungern.

Det turkiska väldet i S. blev till en början
föga tryckande. Religionen och kyrkan
lämnades oantastade, och blott få serber
över-gingo till islam. Den gamla demokratiska
självstyrelsen bibehölls, men inga kristna
fingo överordnade platser i den turkiska
för

valtningen, som sedan 1557 leddes av en
pascha av två hästsvansar i Belgrad. Vid
Turkiets tillbakagång på 1600-talet
förvärrades S:s ställning, och bönderna, rajas,
förtrycktes av särskilt utposterade janitscharer,
medan grekiska biskopar sökte
avnationalisera den serbiska kyrkan. En mängd serber
flydde i synnerhet på 1690-talet till s. Ungern.
Under striderna mellan Österrike och Turkiet
var S. flera ggr krigsskådeplats, 1718—39 till
större delen i Österrikes våld. Enstaka
haj-duker och friskaror förde gerillakrig mot
turkarna och bidrogo att hålla frihetskänslan vid
makt, medan kyrka och folktraditioner
uppe-höllo nationalkänslan. —
Janitscharhövding-arnas skräckvälde under 1800-talets första år
ledde 1804 till en allmän folkresning under
ledning av Kara-Georg (se d. o.). 1807
erbjöds S. självstyrelse, men på Rysslands råd
avslogs anbudet. S. började organisera sig
som egen stat med regering och
folkförsamling, skupsjtina. I Rysslands fred med
Turkiet 1812 lämnades S. åt sitt öde och
återerövrades 1813 av turkarna. De flesta ledarna
flydde, några underkastade sig, bl. a. Milos
Obrenovitj (se Obrenovitj), som
palmsöndagen 1815 började ett nytt uppror, vilket
ledde till att turkarna 1816 gåvo S. en rätt
vidsträckt autonomi.

S:s 1800-talshistoria kännetecknas av
fortgående frigörelse från turkarna, friktion
mellan härskarnas absolutistiska tendenser och
folkets demokratiska, rivalitet mellan
dynastierna Karageorgevitj och Obrenovitj,
expan-sionssträvanden och våldsamma partifejder.
Milos valdes 1817 av de andra ledarna,
kne-serna, till överknes med arvsrätt inom sin
familj. 1830 erkände sultanen hans ärftliga
furstevärdighet, och 1833 utvidgades S:s
område genom en gränsreglering. För att bryta
udden av oppositionen mot hans godtyckliga
despotism kringskar Milos 1835 själv sin
makt, och 1838 utfärdade sultanen en
konstitution för S. med en senat vid furstens sida.
’Milos nödgades 1839 abdikera till förmån för
sin son Milan, död s. å.; denne efterträddes av
sin bror Mikael, som fördrevs 1842, varefter
Alexander Karageorgevitj valdes till furste.
Han förde en jämförelsevis lugn regering och
lät S. vara neutralt under Krimkriget, vilket
skapade stor misstämning i landet. Alexander
avsattes 1858 av skupsjtinan, och den gamle
Milos Obrenovitj återkallades. Han
efterträddes 1860 av sin son Mikael, som stärkte
furstens makt, förbättrade härväsendet och förde
en mycket skicklig utrikespolitik; dennas
främsta resultat var, att turkarna 1867
utrymde Belgrad och de övriga fästningar, som
ännu voro i deras våld. Mikael mördades 1868
och efterträddes av sin frände Milan I (se d. o.);
till 1872 fördes styrelsen av ett regentskap,
som 1869 införde en ny författning. Efter
upproret i Hercegovina 1875 förklarade Milan
1876 krig mot Turkiet, men hans under ryskt
befäl stående här besegrades. S. räddades
genom rysk intervention men grep under
ryskturkiska kriget 1877 åter till vapen. Freden i
San Stefano 1878, som delvis gynnade
Bulgarien på S:s bekostnad, skapade starkt
missnöje med Ryssland, som även på
Berlin-kongressen 1878 lämnade S. i sticket. Vid
denna erkändes S. som suverän stat och erhöll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jul 2 21:59:12 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdq/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free