Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serbien - Serbiska krigsskådeplatsen under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Serbiska krigsskådeplatsen under världskriget
G93
bl. a. Nis, Pirot och Leskovac. —
Motsättningen mellan Rysslands och Österrikes intressen
på Balkan återspeglades även i S:s politik.
Milan slöt sig till Österrike och avstod i en
hemlig traktat 1881 från eventuella anspråk
på Bosnien mot utsikter i Makedonien. Det
allt starkare radikala partiet var utpräglat
ryssvänligt och stod i skarp opposition till
Milan, som 1882 antog kungatitel. Efter
östrumeliens förening med Bulgarien 1885
begärde S. kompensation, började krig mot
Bulgarien, led ett snöpligt nederlag men räddades
genom Österrikes mellankomst. Milans
skandalösa leverne väckte förbittring, och han
sökte förgäves stärka sin ställning genom att
1888 oktrojera en frisinnad författning. Mars
1889 abdikerade Milan till förmån för sin son
Alexander I. En ny regentskapstid, fylld av
ofruktbara partistrider, avbröts 1893, då
Alexander efter en statskupp själv övertog
makten. Genom en ny kupp 1894 återinförde han
1869 års författning. Alexander ingick 1900
äktenskap med en dam av mindre gott rykte,
Draga Masin, bröt med sin fader (sedan 1898
arméns chef) och slog in på en ryssvänlig
politik. 1901 infördes en frisinnad författning,
som suspenderades 1903. Natten till 11 juni
s. å. mördades Alexander, Draga och deras
närmaste omgivning av några officerare, varefter
Peter Karageorgevitj utropades till konung.
Till en början stod Peter I i
kungamör-darnas kalla skugga, bojkottades av
diplomaterna men lyckades efter några år frigöra
sig från beroendet av officerskamarillan och
förde sedan en strängt konstitutionell
regering. Under täta ministerkriser hade i allm.
olika konstellationer av de ryssvänliga
radikalerna makten; deras främste man var N.
Pasic (se d. o., ministerpresident bl. a. 1912
—18). Förhållandet till Österrike-Ungern
försämrades; uteblivna serbiska
armébeställningar och österrikisk-ungerska agrarers krav
ledde till ett femårigt tullkrig (»svinkriget»),
som nödgade S. att söka andra marknader
för sin främsta export. Österrikes annexion
av Bosnien och Hercegovina 1908 stäckte S:s
förhoppningar om expansion västerut och
förening med stamfränderna i v. Annexionen
väckte våldsam förbittring i S., och med möda
kunde utrikesministern Milovanovic hålla
krigspartiet stången. S:s krav på territoriell
kompensation (förbindelse med Adriatiska
havet el. utvidgning på Turkiets bekostnad)
avvisades av makterna, och våren 1909
avsade sig den halvt sinnessjuke kronprins
Georg, krigspartiets gallionsbild, sina
rättigheter till förmån för sin yngre broder
Alexander. S. deltog i det mot Turkiet
riktade förbundet av de kristna Balkanstaterna,
och genom Balkankrigen 1912 och 1913 (se
d. o.) nära fördubblades S:s område genom
förvärvet av sandjaket Novipazar,
Gammal-serbien och n. Makedonien. Mordet på
österrikiske tronföljaren 28 juni 1914 ansågs på
österrikiskt håll vara anstiftat av den
storserbiska föreningen Narodna Odbrana (se
d. o.). I ett ultimatum 23 juli s. å. krävde
Österrike bl. a., att den mot Österrike
fientliga propagandan skulle fördömas och
undertryckas av S:s regering, att Narodna Odbrana
skulle upplösas samt att österrikiska organ
skulle få medverka vid den rättsliga
under
694
sökningen i S. av till mordet hörande frågor
och i undertryckandet av den
antiösterri-kiska agitationen. Då S. som suverän stat
ej kunde gå in på alla Österrikes fordringar,
förklarade Österrike-Ungern 28 juli krig mot
S., vilket omedelbart utvidgades till
världskriget (jfr d. o., förhistoria). Om
krigshändelserna se Serbiska
krigsskådeplatsen under världskriget.
Genom kriget åsamkades S. stora lidanden, men
vid dess slut gingo drömmarna om ett
stor-serbiskt rike till stor del i uppfyllelse; S.
upphörde som egen stat för att återfödas i en
större enhet, Jugoslavien (se vidare d. o.).
Litt.: K. Jirecek, »Geschichte der Serben»
(2 bd, 1911—18; huvudarbetet om S:s äldre
historia, går till 1537) och »Staat und
Gesell-schaft im mittelalterlichen S.» (4 bd, 1912—
19); S. Novakovic, »Die Wiedergeburt des
serbischen Staates» (1912); K. W. H.
Temper-ley, »Ilistory of Serbia» (1917); M.
Boghitsche-witsch, »Die auswärtige Politik S:s 1903—
14» (3 bd, 1928—31). Se även bibliogr. till
Jugoslavien och Obrenovitj. A. A-t.
Serbiska krigsskådeplatsen under
världskriget. Sedan krigstillståndet mellan
Österrike-Ungern och Serbien inträtt, blev Belgrad
bombarderat (29 juli 1914). För
dubbelmonarkien var uppmarschen mot Ryssland det
väsentligaste, och mot Italien kvarlämnades
starka krafter. För fälttåget mot Serbien ansågos
på grund härav de disponibla krafterna
otillräckliga för anfall norrifrån. Av
dubbelmonarkiens trupper, 2:a, 5:e och 6:e arméerna
under befäl av fälttygmästaren Potiorek,
grupperades huvuddelen utefter Sava och
nedre Drina och resten längre söderut ned mot
gränsen till Montenegro. övergången av Sava
och Drina skedde 12—15 aug. 1914, men då
serbiska armén, som stod under befäl av
kronprins Alexander med general Putnik som
ge-neralstabschef, gick till anfall, gingo
österrikarna efter strider 15—21 aug. tillbaka till
sina utgångsställningar på österrikiskt
område; en bidragande orsak till återtåget var
nödvändigheten att förflytta en del av
trupperna till fronten mot Ryssland. Ett serbiskt
försök att intränga på dubbelmonarkiens
område misslyckades.
En andra offensiv mot Serbien företogs
med början 8 sept. 1914, då nedre Drina
överskreds; men framryckningen hejdades genom
striderna 14—25 sept. ö. om Drina (slaget vid
Drina). Då Potiorek fått förstärkningar,
kunde han under nov. med framgång börja ett
allmänt anfall. Serberna drogo sig tillbaka i
ö. riktning, och Belgrad övergavs samt
besattes av österrikarna 2 dec. Men serbernas
reträtt upphörde i trakten av Arandjelovac
(Rudnikpartiet); ett allmänt motanfall
upptogs 2 dec. och kröntes av framgång. Serbien
var i mitten av dec. åter fritt från fiender.
Operationerna på denna krigsskådeplats
upphörde nu för en lång tid. österrikarna
tvungos att för försvaret av Karpaterna och
senare mot italienarna använda en stor del
av de mot Serbien stående stridskrafterna,
och serberna, som ej erhöllo den hjälp av
en-tentemakterna, som för dem ställts i utsikt,
mäktade ej upptaga en offensiv. Omsider
funno sig centralmakterna böra rikta ett
avgörande slag mot Serbien i avsikt att bringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
