Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
695
Serbokroatiska språket och litteraturen
696
Serbernas trupper i början av okt. 1915.
—— Centralmakternas trupper i början av okt. 1915.
—— Slaglinjen vid Kosovo polje 23—25 nov. 1915.
Bulgarien in i kriget på sin sida och öppna
landförbindelse till sin hårt trängda
bundsförvant Turkiet.
Bulgarien anbefallde 21 sept. 1915 allmän
mobilisering. Centralmakterna sammandrogo
i Ungern mot Serbiens n. gräns en av två
arméer, en österrikisk under Köwess och
en tysk under Gallwitz, sammansatt
härstyrka under gemensamt befäl av fältmarskalk
Mackensen. Det allmänna anfallet sattes i
gång i början av okt. 1915. Utgångsläget var
för serberna ogynnsamt. Under det att de
själva disponerade omkr. 250.000 man, voro
motståndarna minst dubbelt överlägsna, och
dessas uppställning med Mackensens
armégrupp i n. (jämte svagare österrikiska
krafter vid nordvästgränsen ned mot Montenegro)
och de bulgariska arméerna under general
Jekov, uppmarscherande i n.—s. riktning
utmed serbisk-bulgariska gränsen, måste ge
anledning till en fara för serbiska armén att bli
kringränd. Serberna sökte ta initiativet
genom ett anfall mot Bulgarien men slogos
tillbaka.
Mackensens armégrupp överskred Donau 7
—10 okt. 1915 vid Ram, Smederevo, ön Temas
och Belgrad samt Sava vid Obrenovac, Sabac
och Mitrovica. Belgrad togs 9 okt. Därefter
övergick armégruppen till allmän
framryck-ning, vilken dock med hänsyn till terrängen
och de dåliga vägarna mötte stora
svårigheter. Samtidigt ryckte de bulgariska arméerna
framåt. Serberna blevo trots tappert
motstånd nödsakade till återtåg, varvid den
frågan måste uppstå om detta återtåg borde
ställas till det inre av landet el. ske i
s. riktning ned mot Makedonien i
ändamål att söka samband med den av fransmän
och engelsmän bildade s. k. orientarmén, som
sedan 5 okt. var under organisation i
Sa-loniki (se Salonikifronten under
världskriget). Förhållandena
utvecklade sig på det sättet, att endast det första
alternativet stod serberna öppet.
Hela Serbien genomströmmades av de från
n. och ö. kommande österrikarna, tyskarna
och bulgarerna. Serbernas huvudvapendepå,
Kragujevac (100 km s. om Belgrad), togs 31
okt. och Nis 5 nov. Med intagande av denna
stad kunde järnvägsförbindelsen till Turkiet
användas (sjöförbindelsen på Donau hade
öppnats redan förut). 1 s. togos av bulgarerna
Kumanovo och Veles 21 okt. samt Skoplje
(Üsküb) 23 okt. Serberna började efter hand
förlora modet, och då de, sedan Pristina fallit
18 nov., anfallna från alla håll, bjödo det sista
motståndet på det gamla historiska slagfältet
Kosovo polje (se d. o.) 23—25 nov., var deras
kraft uttömd, och det blev ett fullständigt
nederlag. Prizren vid Albaniens gräns
besattes av bulgarerna 29 nov. Fångantalet
under dessa strider i slutet av nov. uppges ha
uppgått till 50,000—60,000 man. Spillrorna
av serbiska armén togo sig under stora
umbäranden fram över de montenegrinska och
albanska bergen för att vid ankomsten
omhändertagas av de allierades flottor, genom
vilkas försorg större delen blev transporterad
till Korfu för att där omorganiseras.
Nu kunde de segrande stridskrafterna
användas på annat håll. De tyska trupperna
drogos tillbaka för att njuta en vilopaus,
bulgarerna disponerades mot ententens
orient-armé, och österrikarna användes för
Monte-negros intagande, vilket slutfördes efter
stormningen av det starkt befästa berget
Lovcen (se d. o.) 8—11 jan. 1916, varefter
Cetinje besattes 12 jan. och
fredsunderhandlingar inleddes. Därefter blev även en viss
del av Albanien besatt av österrikarna;
Sku-tari togs 23 jan. 1916, Alessio 29 jan., Tirana
9 febr, och Durazzo 27 jan. — Litt.: F. Feyler,
»Les campagnes de Serbie 1914 et 1915»
(1926). ’ M. B-dt.
Serbokroatiska språket och litteraturen.
Det serbokroatiska språket bildar jämte
den närstående slovenskan och bulgariskan den
sydslaviska språkgruppen. 1 serbokroatiskan,
liksom i övriga sydslaviska språk och i
tjeckiskan, ha urslaviskans or, er, ol, el
utvecklats till ra, re, la, le, urspr. med genomgående
lång vokal (grad, stad, jfr urslav. gord, ry.
gorod-, mleko [mlijeko i ;e-kaviskan, jfr nedan],
mjölk, o. s. v.); nasalerade e och o ha ersatts
med e, resp, u; halvvokalerna ha, då de ej
försvunnit, övergått till a; r kan bilda
stavelse (Srbija, Serbien), och l i slutet av
stavelse har övergått till o (Beograd, Belgrad).
Serbokroatiskan har bibehållit urslaviskans
sju kasus, adjektivets bestämda och obestämda
deklination och verbets imperfekt och aorist.
I flertalet dialekter har accenten i icke
be-gynnelsebetonade ord flyttats ett steg mot
ordens början, varvid tongången blivit
stigande. I övriga ord är accentstavelsens ton
fallande. Då tonstavelsens vokal kan vara
kort el. lång, ha på detta sätt fyra
accentarter uppstått. Man skiljer mellan tre
huvuddialekter, benämnda efter den i dem använda
ordformen för pron. vad, näml. Å;«;-kaviskan
i n. v., ca-kaviskan på delar av kusten och på
vissa öar samt sta-kaviskan. Sistnämnda
dialekt delas — alltefter utvecklingen av
ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
