Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
Serdar—Serenius
698
slav, é (é) — i je-kaviska och i-kaviska i v.,
e-kaviska i ö. — Litteraturspråket är grundat
på den s£a-kaviska /e-dialekten men tenderar
att övergå till e-dialektens typ. Det är av
sent datum; ännu vid 1800-talets början
användes som skriftspråk en blandning av
kyrkslaviska och ryska med serbiskt inslag. Två
alfabet användas; det ena, avsett för den
ortodoxa landsdelen, är en av Vuk K ar ad z i é
utförd omformning av den kyrilliska skriften,
det andra utgör en efter tjeckiskt mönster av
Ljudevit Gaj vidtagen utökning av det
västerländska alfabetet. Båda stamma från
1800-talets förra del. De täcka utomordentligt
väl uttalet; Vuk Karadzics alfabet, som man
f. ö. nu är betänkt att övergiva, torde i fråga
om fonetisk anpassning överträffa varje annat.
Litt.: A. Leskien, »Grammatik der
serbo-kroatischen Sprache», 1 (1914); M. Resetar,
»Elementar-Grammatik der kroatischen
(ser-bischen) Sprache» (2:a uppl. 1922); A. Meillet
och A. Vaillant, »Grammaire de la langue
serbo-croate» (1924); ordböcker: F. Ivekovié
och 1. Broz, »Rjecnik hrvatskoga jezika» (1901
ff.), samt Agramakademiens »Rjecnik
hrvatskoga ili srpskoga jezika» (1880 ff.). R. E-m.
Serbokroatiska litteraturen före den
turkiska invasionen på 1400-talet består
mest av på kyrkslaviska (se d. o.) skrivna
religiösa verk, dessutom härskarbiografier
och omdiktningar av gängse sagostoff. Med
det turkiska herraväldet och den ortodoxa
kyrkans förstelning förkrympte den serbiska
konstlitteraturen, men folkdiktningen
blomstrade i hela litteraturområdet. De första
uppteckningarna äro från 1500-talet, men
folkvisorna ha genom muntlig tradition
fortplantats till våra dagar och väckte omkr. 1800
sensation i Västeuropas litterära kretsar. De
episka handla främst om kampen mot
turkarna, särskilt slaget på Kosovo polje 1389
och idealgestalten Marko Kraljevic, de
lyriska äro kärleksdikter, danslekar o. s. v.;
dessutom finnas stora massor av ordspråk,
anekdoter m. m.
I de v. delarna gåvo reformation och
mot-reformation upphov till religiösa skrifter, och
via Italien fick Dalmatien en rätt yppig
renässanslitteratur. Ragusa (se d. o.) förblev
ett par årh. ett sydslaviskt kulturcentrum,
medan litteraturen eljest låg i träde. Av
1700-talsförfattarna må nämnas den
dalma-tiske munken Kacic Miosic (omkr. 1704—
60) och den slavoniske samhällskritikern M.
A. Reljkovic (1732—98), båda påverkade
av folkdiktningen, den senare även av
upplysningstidens dogmer liksom den serbiske
munken Dositej Obradovic (omkr. 1742
—1811), som gjorde den första bräschen i den
petrifierade kyrkslaviskan. Först den geniale
autodidakten Vuk K a r a d z i c (1787—1864)
skapade genom sina folkvisesamlingar och
språkliga arbeten grundvalen för en ny
litteratur. Trots Österrikes germanisering och
Ungerns förtryck vaknade i v. en ny
nationalitetskänsla, förstärkt under Napoleons
ockupation av de s. k. illyriska provinserna.
Under ledning av L. Gaj (1809—72; se ovan)
uppstod en s. k. illyrisk rörelse, syftande till
förening av sydslaverna; den fick senare en
mera verklighetsbetonad karaktär med stöd
av biskop Strossmayer (1815—1905).
Från 1800-talet ha olika europeiska
litteraturriktningar återspeglats i s., även om
samtidigt folkvisorna till form och innehåll
spelat en betydande roll. Av kroatiska författare
må nämnas epikern I. Mazuranic (1814—
90), lyrikern P. Preradovic (1818—72)
och dramatikern A. Sen oa (1838—81), av
senare generationer romanförfattaren B a b i
c-Gjalski (f. 1854; se B a b i c), den
pessimistiske lyrikern S. Kranjcevic (1865—
1908), sagoförfattarinnan I. B r 1 i c - M a z
u-ranic (f. 1874), den mognade tankelyrikern
V. Nazor (f. 1876) och den mångfrestande
J. Kosor (f. 1879). Den ragusanska
litteraturen fick en sista avglans i dramatikern L
Vojnovié (1859—1929). Av Serbiens
1800-talsförfattare må nämnas dramatikern J. S.
Popovic (1806—56), skalden B. R a d i c
e-vic (1824—53), Montenegros siste biskop,
Petar Petrovic Njegos (1812—51; se
Peter, sp. 907), och den av Turgenjev
påverkade L. Lazarevic (1851—91), av de
yngre formkonstnären J. Ducié (f. 1874)
och den lidelsefulle berättaren B. S t a n k
o-vic (1876—1927), av de yngsta I. Andrié
(f. 1891).
Litt.: Utom inhemska arbeten av J.
Sker-lic, D. Prohaska m. fl. må hänvisas till M.
Murko, »Geschichte der älteren südslavisehen
Litteraturen» (1908); A. Jensen, »Från Balkan»
(1917); G. Gesemann, »Die serbo-kroatische
Literatur» (i »Ilandbuch der
Literaturwissen-schaft», 1930); D. Subotic, »Yugoslav populär
ballads» (1932). — Serb, folkvisor efter V.
Karadzics samlingar utg. i 9 bd 1891—1902.
övers, till ty. av bl. a. Talvj (Th. Robinson;
3:e uppl. 1853), till eng. av IL Rootham,
»Kos-sovo» (1920), till sv. av J. L. Runeberg,
»Ser-viska folksånger» (1830; via tyskan), A.
Jensen (i »Slavia», II, 1897) och A. Almhult i
Bokstugan 1926. A. A-1.
Serdär, pers. (turk. ser da’r}, befälhavare;
titel för egyptiska arméns engelske
överbefälhavare; i Indien infödd officer i allm.
Sere’na, La Serena, huvudstad i chil.
prov. Coquimbo (jfr d. o.), nära kusten; 20,696
inv. (1930). Uthamn: Coquimbo. Gammal
spansk anläggning, under 1800-talet viktigt
centrum för kopparhandeln.
Serenad (it. serena’ta, av sere’no,
aftondagg), aftonmusik; förekommer som sjungen
säng i trubadurdiktningen på 1100-talet;
under 1600- och 1700-talet mestadels ett
instrumentalstycke, avsett som hyllning nattetid åt
någon dam; under 1700-talet även en allmän
konstform, bestående av flera danser,
sammanställda som en svit; kallas då ofta
cassa-zione. Ett berömt stycke i serenadform är
Beethovens septett. I Italien (Neapel)
utbildades en dramatisk serenadstil, vilken
närmast liknar den dramatiska kantaten. Även
den blev populär i Centraleuropa och
omhuldades särskilt i Wien på Maria Teresias tid.
S. för manskvartett var en slutform, som
saknade varje förbindelse med
instrumentalstycket. Svenska studentserenader omtalas
tidigast på 1810-talet i Uppsala. T. N.
Sereni’ssimus, lat. (superlativ av serénus,
klar, strålande), urspr. epitet om romerske
kejsaren; i modern tid i kanslispråk liktydigt
med ty. Durchlaucht (se d. o.).
Serenius, J acob, biskop, politiker (1700—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
