Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Sicilienne—Sickativ
790
mot Syrakusa. Atens nederlag banade väg för
Kartago, till vilket Segesta därpå vände sig.
De stora städerna på sydkusten intogos och
förstördes. I denna farofyllda belägenhet blev
Dionysios I (se d. o.) 405 tyrann i Syrakusa.
Han utsträckte sin makt över större delen av
S. och s. Italien men lyckades icke driva ut
kartagerna. Hans son Dionysios II fördrevs 356,
varpå oroligheter och kartagiska anfall åter
vidtogo. Hjälp söktes i Korint, varifrån
Timo-leon (se d. o.) sändes med en ringa styrka.
Denne slog kartagerna och återställde ordningen
med bevarande av republiken. Oroligheterna
efter hans död ledde till ett nytt militärvälde;
Agathokles (sed. o.; 317—289) förde mycket
växlingsrika strider med Kartago. Efter hans död
tillkallades Pyrrhos (se d. o.), men han sveks
av sina bundsförvanter och måste efter två år
(278—276) återvända till Italien. Den
gungbrä-despolitik, som de grekiska städerna på S.
förde, tog ett slut, då romarna inkallades av
os-kiska legosoldater, de s. k. mamertinerna. I det
nu utbrytande första puniska kriget mellan
Rom och Kartago (264—241) fick S. rollen av
segerpris och blev den första romerska
provinsen, styrd av en praetor. Vissa städer blevo
dock bundsförvanter. Det andra puniska kriget,
som delvis utkämpades på S., ledde till
skärpning av Roms välde. Det latifundiesystem,
som härskade på S., var förmodligen ett arv
från äldre tid. Roms vanstyre, som huvudsaki.
bekymrade sig om att från S. skaffa billig
brödsäd åt Roms befolkning, och
ståthållarnas utpressningar vållade svåra
missförhållanden, om vilka de stora slavupproren 140—132
och 103—100 vittna. Den grekiska kulturen
gick sin undergång till mötes, och sedan
kej-sar Augustus erövrat S. från Sextus
Pom-peius, för vars sjömakt ön bildat en
stödjepunkt (36 f. Kr.), ditsändes romerska
kolonister. S. latiniserades och spelade ingen
betydande roll under kejsartiden. M. Pn N-n.
491 erövrades S. av östgoterna, som dock
552 tvingades att avstå ön åt östrom.
Redan under slutet av 600-talet nåddes S. av den
arabiska expansionen, men först 965 blev hela
ön intagen av araberna. Palermo blev centrum
i det arabiska väldet, handel, sjöfart och
jordbruk blomstrade hastigt upp, och även den
andliga kulturen nådde en hög utveckling.
Under 1000-talets senare del angreps S. av
normanderna under Roger de Hauteville, och
1085 bekräftade påven Urban II Rogers
besittning av S. Rogers son Roger II förenade
S. med Neapel, Capua och Apulien och erhöll
av påven 1130 titeln konung av S. Efter den
legitima kungaättens utgång 1189 utbröto
tronstrider, som snart förde S. under kejsar
Henrik VI :s (se H e n r i k, sp. 868) spira.
Henrik efterträddes av sin son kejsar Fredrik II
(se F r e d r i k, sp. 1098 ff.), vars regering var
den mest lysande epoken i S:s historia. Under
några få årtionden var S. den tongivande
staten i Europa, både vad beträffar andlig och
materiell kultur. Fredrik skapade en skärpt
absolutistisk författning och en starkt
centraliserad förvaltning. Betydelsefulla reformer
inom rättskipning och administration
genomfördes, och en vittgående religiös tolerans mot
icke kristna fick göra sig gällande. Med
Fredriks död förföll S. i en period av vanmakt.
Under strider med de sista Hohenstauferna
lyc
kades Karl (se d. o., sp. 391) av Anjou vinna
herraväldet över S. Den s. k. sicilianska
aftonsången (se d. o.) gjorde dock 1282 slut på det
franska väldet i S., som tillerkändes Peter III
av Aragonien, vilken genom giftermål var
be-fryndad med Hohenstauferna.
Under spanskt välde gick S. hastigt
tillbaka; allmogen försjönk under 1500- och
1600-talet i fullständig livegenskap, och städernas
ekonomiska liv avtog snabbt. Genom
Utrecht-freden 1713 kom S. till Savojen, som redan
1720 avträdde ön till Österrike. 1734
erövrades S. av spanjorerna, och 1735 upprättades
för en sidogren av de spanska Bourbonerna
konungariket Bägge Sicilierna (se
Neapel, sp. 823). Det ekonomiska och sociala
förfallet på S. fortgick vidare under
Bourbonernas regim, som upprätthölls endast genom en
hänsynslös terror. Under Napoleonkrigen
lösrycktes S. från Neapel och bevarades genom
engelsk hjälp åt den bourbonska dynastien.
En revolution 1848, vars mål var
återinförandet av 1812 års liberala, 1815 upphävda
författning, nedslogs efter något år. Det följ,
årtiondet utmärkes av ett hejdlöst
skräckvälde. 1860 landsteg Garibaldi på ön, och inom
kort behärskades hela S. av hans anhängare,
varefter S. uppgick i konungariket Italien.
De fruktansvärda sociala missförhållandena,
storgodsväsendets omfattning och
befolkningens oerhört låga kulturella och ekonomiska
ställning ha dock, trots enstaka reformförsök,
gjort S. till det mest efterblivna av de
italienska landskapen. Den allmänna nöden tog
sig 1893 uttryck i ett blodigt uppror, som
dock hastigt nedslogs. Delvis förorsakad av
de sociala missförhållandena är mafian (se
d. o.). Jfr även Italien, historia.
Litt.: A. Holm, »Geschichte Siziliens im
Altertum» (3 bd, 1870—98); E. A. Freeman,
»History of Sicily» (4 bd, 1891—94); F.
Guar-dione, »Il dominio dei Borboni in Sicilia dal
1830 al 1861» (2 bd, 1907); W. Cohn, »Das
Zeitalter der Normannen in Sizilien» (1920)
och »Das Zeitalter der Hohenstaufen in
Sizilien» (1925). B. E-r.
Sicilienne [-iä’n]. 1. (Mus.) Se Siciliano.
— 2. (Text.) Siden, även glansigt halvylletyg
i tvåskaft.
Sicilierna, Bägge, namn på konungariket
Neapel (se d. o., sp. 823).
SicFsta, zool-, se B u s k m u s.
Sic Itur ad a’stra, lat., »så går man till
stjärnorna», d. v. s. når ära och upphöjelse;
citat från Vergilius.
Sick, Ingeborg Maria, dansk
författarinna (f. 1858). Deltog i sina yngre år
verksamt i sjuk- och fattigvården i Köpenhamn
och har senare levat som författarinna. Utom
ett par diktsamlingar har hon utgivit en lång
rad berättelser, som vunnit stor utbredning
och översatts till flera språk, bl. a.
»Höj-fjældspræst» (1902), »Helligt ægteskab» (1903),
»Jomfru Else» (1905), »Der ringer klokker»
(1910), »Fodtrin i natten» (1916) och
»Minnesang» (1926). I »Bibel-land» (1930) ger hon
en skildring från Palestina. P. E-t.
Sickativ (av lat. si’ccus, torr), kem.
benämning på ämnen, som tillsättas linolja el.
lin-oljefernissor för att påskynda deras torkande.
S. utgöras vanl. av salter, s. k. r e s i n a t,
mellan en del metaller, särskilt bly, mangan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
