Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Sickel—Siddim
792
och kobolt, och linoljesyrorna. Linoljan kan
antingen själv prepareras genom kokning med
blyglete, mangan- el. koboltsalter (särskilt
boraten), el. ock kunna på förhand beredda s.
tillsättas den färdiga färgen, när den skall
användas. Linolja, innehållande blysalter, är
ej lämplig till målning, enär sådan färg
svartnar i luften på grund av luftens halt av
svavelväte, varvid svavelbly bildas. I. B.
Sickel [zi’kel], T h e o d o r Ritter von,
österrikisk historiker (1826—1908). Var 1867
—92 ord. prof, i Wien och 1867—91 chef
för Institut für österreichische
Geschichts-forschung, vars Mitteilungen han grundade.
Han adlades 1884. S. är en av grundläggarna
av den moderna diplomatiken. Han utgav bl. a.
»Monumenta graphica medii aevi» (9 bd, 1859
—69), »Beiträge zur Diplomatik» (8 bd, 1861—
82) och »Römische Berichte» (5 bd, 1895—
1901). Se W. Erben, »Th. S.» (1926). (B. H-d.)
Sickelsjö, gods i Götlunda socken, Örebro
län, i nordostligaste Närke, n. om Hjälmaren;
3,450 har, därav 950 har åker; tax.-värde
1,014,100 kr. (1932). Vid S.
reveteringsväv-fabrik, såg och kvarn. Huvudbyggnaden
uppfördes 1795—1802. — Godset ägdes på
1600-talet av överståthållaren Knut Posse och har
sedan ägts av släkterna Silfvercrantz,
Danck-wardt-Lillieström, Heijkenskjöld och Behm.
Nuv. ägare är häradshövding Albert Folin.
Sickingen [zi’-], Franz von, tysk
riksrid-dare, kondottiär (1481—1523). Gjorde sig tidigt
känd som framstående krigare och blev redan
som ung tyska riksridderskapets främste
ledare. Trotsande en kejserlig aktförklaring,
angrep S. 1513 med en stor här den fria
riksstaden Worms och bröt sedermera vid flera
tillfällen landsfreden för att tillfredsställa sitt
maktbegär. 1519 gick S. i Schwabiska
förbundets tjänst och kunde med stöd av en
väl-rustad här utöva stora påtryckningar vid
kej-sarvalet s. å. Tidigt anslöt sig S. till
reformationen och U. von Huttens nationella
reformprogram, för vilket han i det längsta
sökte vinna kejsaren. Då detta misslyckades,
grep S. ånyo till vapen och valdes av ett i
Landau 1522 bildat riddarförbund till
hövits-man. S., som ivrigt önskade de andliga
furs-tendömenas sekularisering till ridderskapets
fördel, angrep med en betydande här
ärkebiskopen av Trier. På grund av uteblivet stöd
från borgerskapets sida misslyckades S:s
belägring av Trier, och då de tyska
landsfurstarna helt togo avstånd från S:s planer, drog
sig S. tillbaka till sin borg Landstuhl, där
han 17 maj 1523 tvangs till kapitulation och
till följd av sina sår avled s. d. B. E-r.
Sickinger [zi’-], Anton, tysk skolman (f.
1858), folkskolinspektör i Mannheim 1895—
1924. S. omorganiserade skolväsendet där och
utvecklade det tidigare flerstädes prövade
systemet med uppdelning i
begåvningshän-seende av folkskolans lärjungar på olika
klassavd. Enl. nämnda system upprättas
hjälpklasser för efterblivna barn, f ö
r-beredelseklasser (övergångsklasser) för övergång till högre skolor och b
e-gåvningsklasser med undervisning i
främmande språk. Till dessa lade S. —
förutom en del avd. för särskilda syften —
klassavd. för sådana barn, som ha svårt
att tillgodogöra sig undervisningen i
van
liga folkskoleklasser; dessa klasser
benämnas av S. Förderklassen (svagklasser eller
B-klasser). S:s system, som vanl. benämnes
Mannheimsystemet, har införts på
åtskilliga ställen i Tyskland o. a. länder, i viss
utsträckning även i Sverige. Från många håll
har systemet mötts av stark kritik, enär det
ansetts leda till schablon och ej till verklig
individualisering. Av S:s skrifter må nämnas
»Arbeitsunterricht, Einheitsschule,
Mannhei-mer Schulsystem im Lichte der
Reichsverfass-ung» (1920) och »Zur Geschichte der
Förderklassen; 25 Jahre Mannheimer Schulsystem»
(1926). På sv. finnes »Mannheimersystemet»
(1905). Jfr F. Berg, »Individualitet eller
schablon» (1905; med kritik av systemet). Fr. Sg.
Sickla, Stora, en numera styckad och som
arbetarsamhälle bebyggd egendom i Nacka
socken, Stockholms län, vid S. station på
Stockholm—Saltsjöns järnväg. Vid S. ligga
a.-b. Atlas-Diesels mek. verkstäder,
Bageri-idkarnas jäst-a.-b:s jästfabrik m. fl. fabriker.
— S., som är ett f. d. Danvikshemman, ägdes
på 1800-talet av släkten Raab och inköptes
1892 av Järnvägs-a.-b. Stockholm—Saltsjön.
Jfr P i e t i s m, sp. 982.
Sicklaö, förr kapellförsaml. i Stockholms
län, mellan Saltsjön, Skurusundet och
Järla-sjön. Ingår numera i Nacka (se d. o.).
Sickling, snickares benämning på en
skarp-kantad plåt- eller glasbit, varmed trä
finskrapas.
Sicksack (fr. zigzag), en följd av linjer, som
bilda vinkel med varandra; kors och tvärs.
Sicksackning. För att vilseleda u-båtar och
därigenom undgå anfall från dessa förflyttar
sig en sjöstyrka medelst sicksackning, d. v. s.
upprepad ändring av kursen enl. särskilt
uppgjorda metoder. ö-g.
Sicre [sikr], André, fransk officer i svensk
tjänst (d. 1733). Kom med Karl XII:s svit
från Turkiet och blev 1715 kapten, var 1718
generaladjutant, lämnade Sverige 1728. S.
utpekades av ryktet som Karl XII:s mördare
(se M ai gr et och där anf. litt.).
Sic tra’nsit gloria mu’ndi, lat., »så förgår
världens härlighet»; inledningsord sedan
medeltiden till ritualen vid en nyvald påves
första inträde i Peterskyrkan.
SIcula el. S i k u 1 a, paleont., se
Grapto-liter.
SIcut cadäver, lat., »som en död kropp»; den
lydnad en jesuit måste visa en överordnad
skall vara absolut som en död kropps
viljelöshet (se J e s u i t o r d e n, sp. 1069).
Si’da, företrädesvis amerikanskt släkte av
fam. kattostväxter med över 70 arter, örter
el. halvbuskar. S. rhombifolia (S. retusa) odlas
i varma länder, mest i Indien, för de sega
bastfibrerna (»Queenslandshampa»). Bladen
nyttjas till te. G. M-e.
Siddhänta, skt, fastställd sats, doktrin,
vetenskapligt system. I sanskritlitteraturen är s.
den gängse beteckningen för en rad av
astronomiska och matematiska läroböcker,
författade under 200—400-talet e. Kr. under
inflytande av bekantskapen med grekisk
astronomi. J. Ch-r.
Siddhärtha, Buddhas ursprungliga namn.
Siddim, Siddimsdalen, i vilken bl. a.
städerna Sodom och Gomorra skulle ha legat,
blev enl. 1 Mos. 14 en del av Döda havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
