Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sierra Madre - Sierra Nevada (Spanien) - Sierra Nevada (Nordamerika) - Siesta - Sieur - Sieurin, Sven Emil - Sievers, Eduard - Sievers, H. J. - Sievers, Jakob Johann (Jakov Jefimovitj Sivers) - Sievers, Klas Richard - Sievers, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Sierra Madre—Sievers
810
Sierra Madre [siä’ra ma’örä], namn på flera
bergstrakter i Mexiko. 1. S. Occidental,
ofta kallat endast S., bildar den mexikanska
högplatåns västliga randberg mellan gränsen
mot Arizona i n. och Rio de Santiago i s.,
högsta topp Cerro Mohinora (3,500 m ö. h.);
s. delen kallas Sierra Nayarit. — 2. S.
oriental, högplatåns östliga randberg mellan
Rio Grande del Norte och Rio Pånuco, når
i Pena Nevada 3,664 m. Ofta räknas även
bergstrakterna s. om Rio Pånuco hit. — 3. S.
del Sur, bergskedja vid Stillahavskusten, s.
om Rio de las Balsas (staterna Guerrero och
Oaxaca); högsta topp Zempoaltepetl, 3,396 m.
Sierra Nevada [siä’ra nä<wa’öa], bergskedja
i s. Spanien, den högsta på Pyreneiska halvön,
bildar centralpartiet inom Granadas bergland
(den s. k. Betiska kordilleran). S. uppbygges
huvudsaki. av glimmerskiffer och har uppstått
i samband med den alpina veckningen (jfr
A 1 p i d e r). V. delen kännetecknas av skarpa
toppar och ryggar, karbildningar m. m.; ö.
delen har mera rundade bergformer. Högsta
toppen är Mul(a)hacén (3,481 m ö. h.); på
nordsluttningen av Picacho de Veleta (3,470 m) når
Europas sydligaste glaciär ned till 2,845 m. S:s
högsta partier äro på nordsidan ständigt
snötäckta; sluttningarna intagas av stäpp och
macchia samt skogar av korkek och kastanje.
Sierra Nevada [si’oro nevä’dø], bergskedja
i pacifiska bergssystemet, v. Nordamerika,
huvudsaki. inom staten Kalifornien (se d. o.,
med karta), bildar den kaliforniska dalens
ö. gräns och sträcker sig i n. till övre
Sacra-mentofloden. S. är väsentligen uppbyggt av
eruptiva djupbergarter från juratiden samt av
starkt veckade paleozoiska och jurassiska
sediment. Passen ligga högt, och dalarna äro
djupa, kanjonliknande. De högsta topparna
nå över snögränsen, men glaciärerna äro av
ringa utbredning. Mount Whitney (4,419 m
ö. h.) är U. S. A:s högsta topp (utom Alaska).
I S. ligga några av U. S. A:s förnämsta
nationalparker, främst Yosemitedalen (se d. o.).
Siesta [siä’-], sp., it. (av lat. se’xta, sjätte
[timmen]), vilostund; (middags)vila.
Sieur [siö’r], fr., se Seigneur.
Sieurin [JörPn], Sven Emil, ingenjör
(f. 1877). Utexaminerades från Tekniska
högskolan 1899, vann s. å. anställning vid
Höga-näs-Billesholms a.-b. och avancerade där till
överingenjör för fabriksdriften. S. blev 1930
teknisk föredragande hos Rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap och är sedan
1931 verkst. dir. hos den kommunala
sammanslutningen Gas- och koksverkens ekonomiska
förening för biproduktförsäljning. Uppfann
den sedan 1908 vid Höganäsverken tillämpade
metoden för framställning av järnsvamp (se
Järn, sp. 27). G. Il-r.
Sievers [ziTars], E d u a r d, tysk germanist
(1850—1932), 1871 prof, i Jena, 1883 i
Tü-bingen, 1887 i Halle och 1892—1928 i Leipzig.
S. tillhörde gruppen Junggrammatiker (se
d. o.) av tyska språkforskare och gjorde sig
först känd som banbrytande textutgivare
(»Tatian», 1872, »Hildebrandslied», s. å.,
o. s. v. samt »Die althochdeutschen Glossen»,
5 bd, 1879—1922; tills, m. E. Steinmeyer).
Grundläggande för det fonetiska studiet var
S:s »Grundzüge der Phonetik» (5:e uppl.
1901), som följdes av bl. a. »Zur Accent- und
Lautlehre der germanischen Sprachen» (1878);
den fornnordiska metriken ägnade han flera
banbrytande verk, främst »Altgermanische
Metrik» (2:a uppl. 1905), och utgav även en
mycket använd
»Ang-elsächsische Grammatik» (5 :e uppl. 1901;
förkortad uppl.,
»Ab-riss», i flera uppl.),
vartill komma ett
stort antal mindre
arbeten och S:s bidrag
till H. Pauls
»Grund-riss der germanischen
Philologie». Fr. o. m.
Ȇber
Sprachmelodi-sches in der deutschen
Dichtung» (1901)
ägnade sig S. väsentligen
åt studiet av »Schallanalyse» (klanganalys),
vartill sångläraren J. Rutz’ undersökningar av
kroppsliga reaktioner vid sånglig och språklig
reproduktion givit impulser. S :s utgångspunkt
var, att varje talande har vissa karakterismer
i språkmelodi, klangfärg och rytm, vilka
skilja hans språk från varje annan individs,
och ville även läsa ut dessa skillnader i skrivna
verk. Att S. på detta dittills försummade och
ytterst svårbearbetade område rönte mindre
erkännande och vann vida mindre av
obestridliga resultat berodde delvis på att han framför
allt sökte tillämpa sin metod på forntexter,
där det individuella författarskapet är
tvivelaktigt el. osannolikt. Hans uppslag har likväl
framkallat en livlig forskning, som fortsätter
och utbygger hans initiativ
(»Rhytmisch-melo-dische Studien», 1912, »Ziele und Wege der
Schallanalyse», 1924, m. m.). Tills, m. Paul
och Braune utgav S. »Beiträge zur Geschichte
der deutschen Sprache und Literatur» (1891
ff.). R-n B.
Sievers [si’v-], H. J., i art. Liljensparre
använd form för S i v e r s (se d. o.).
Sievers [zITors, sFvers], Jakob Johan n,
ry. Jakov Jefimovitj Sivers, greve,
rysk statsman (1731—1808), av en baltisk ätt,
urspr. från Holstein. Blev 1764 guvernör i
Novgorod, 1776 ståthållare i Novgorod, Tver
och Pskov, verkade energiskt för dessa
landsdelars ekonomiska förkovran men avskedades
1781. Som sändebud i Polen 1792—93 spelade
S. en framträdande roll vid Polens andra
delning. (A. A-t.)
Sievers [sl’v-], Klas Richard, finländsk
läkare (1852—1931). Blev docent i inre
medicin vid Helsingfors univ. 1888, överläkare och
direktor för Maria sjukhus i Helsingfors 1895
och var 1906—11 generaldir. för
medicinalstyrelsen. S. ledde med stor framgång
utvecklingen av sjukhusväsendet och kampen mot
kolerafaran. Han avskedades på ryskt
initiativ. S. var grundläggare av och 1907—28 ordf,
i föreningen för tuberkulosens bekämpande,
1911—27 överläkare vid livbolaget Kaleva och
organiserade hälsovården i fånglägren invid
Helsingfors 1918. Han redigerade 1913—28
Finska Läkaresällsk:s Handl. S. blev
he-dersdr i Uppsala 1927 och fick arkiaters
titel 1928. H. E. P.
Sievers [ziTors], Wilhelm, tysk geograf
(1860—1921), från 1891 prof, i Giessen. S.
företog 1884—86, 1892—93 och 1909 forsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
