Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Sievert—Sifonoforer
812
ningsresor i Anderna (Venezuela, Colombia,
Ecuador och Peru), över vilka han lämnade
flera beskrivningar. Han är mest känd som
utgivare sedan 1891 av den stora serien
»All-gemeine Länderkunde» (flera uppl.), där han
själv skildrade Sydamerika, Asien och
Australien. O. Sjn.
Sievert [si’v-], Max, a.-b., och Sieverts
kabelverk, se Sundbyberg.
Sieyès [siejä’s], Emmanuel Joseph, fransk
abbé, revolutionspolitiker, författare (1748 3/s
—1836 20/b), prästvigd 1773, generalvikarie hos
biskopen av Chartres. Mera politiskt än
kyrkligt intresserad, tog
han en framstående
del i den
reformrörelse, som inledde den
stora franska
revolutionen. Som frimurare
tillhörde han
Paris-logen Les neuf sæurs,
samlingspunkten för
det »nationella»
partiets koryféer. Sitt
världsrykte vann han
genom broschyren
»Qu’est-ce que le tiers
état?» (1789), ett helt
revolutionsprogram. — Som deputerad i tredje
ståndet (för Paris) var S. kanske den, som mest
bidrog till att detta 17 juni proklamerade sig
som »nationalförsamling», vilken term härrör
från honom. I fortsättningen blev han den
segrande vänsterns konstitutionella orakel. Sina
idéer hämtade han väsentligen från Mably,
vars »monarkiska republik» han realiserade i
1791 års konstitution. — I konventet, där S.
röstade för konungens död, spelade han ej
någon större roll förrän efter thermidor, då
han insattes i välfärdsutskottets diplomatiska
sektion. Här drog han upp grundlinjerna till
det utrikespolitiska system (»naturliga
gränser», »dotterrepubliker», Rhenförbund m. m.),
som Napoleon tog i arv efter revolutionen. Vald
till direktor 1799, organiserade han en
statskupp och lyckades förvärva den från Egypten
återvändande Bonaparte som »värja».
Bru-mairekuppen (9—10 nov. 1799) lyckades men
blev för S. en missräkning; han fick avstå
högsta makten till Bonaparte och nöja sig
med den lukrativa hedersposten som ordf, i
senaten. S:s roll som aktiv politiker var
härmed slut. Han invaldes i Franska akad., fick
grevlig värdighet och blev under »hundra
dagarna» pär. Vid den andra restaurationen
måste han som återfallen »kungamördare»
gå i landsflykt, från vilken han återkom först
efter julirevolutionen 1830. — S. var en av
revolutionens skarpaste hjärnor, och hans
politiska skrifter inta en framstående plats i de
konstitutionella teoriernas historia. Hans
för-fattningsprojekt, som utgå från
folksuveräniteten, äro märkliga genom sinnrika
anordningar till förhindrande av demokratiens
inneboende risker men också uttryck för
»kunga-mördarens» ängsliga omsorg att garantera
makten åt de besittande revolutionsmännen.
— Litt.: »Notice sur la vie de S.» (1795;
själv-biogr., tr. 1892 i tidskr. Revolution
Fran-qaise); A. Neton, »S.» (1900); R. Redslob, »Die
Staatstheorien der französischen
Nationalver-sammlung von 1789» (1912); A. Kuocinski,
»Dictionnaire des conventionnels» (1916—19);
A. Mathiez, »La révolution frangaise» (3 bd,
1922—27); L. Madelin, »Les hommes de la
révolution» (1928). A. G-de.
Sif, se Siv.
Sifferskrift, notskrift med siffror i st. f.
nottecken. Förekommer i arabiska musikteorien
under medeltiden och i den äldre
västerländska lutmusiken. S. upptogs på 1800-talet mera
allmänt i elementarsångundervisningen sasom
beteckning för tonerna i skalan (1, 2, 3 = c, d, e
el. de tre första tonerna i vilken tonart som
helst etc.). I Sverige var s. vanlig (1830—70)
som psalmodikonnotskrift. — Siffror
förekom-mo även som ackordbeteckning i generalbasen
(och sedan i harmoniläran). T. N.
Siffra, beteckning för heltal. Två
siffer-system märkas, det romerska och det
arabiska. De romerska s. äro sju, I — 1,
V = 5, X=10, L = 50, C = 100, D = 500 och
M = 1,000. övriga tal bildar man genom att
kombinera större och mindre siffror; en
mindre framför en större innebär subtraktion
(XC = 90), en mindre efter en större betyder,
att de skola adderas (XXV = 25). De
romerska siffrornas ursprung är omtvistat.
De arabiska s. äro tio, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
och 0. Alla övriga tal uttryckas genom
kombinationer av dessa tecken, varvid de tilldelas
olika värden alltefter det läge de intaga i en
dylik kombination (positionsprincipen). Trol.
härstamma de nio egentliga tecknen från
Indien, varifrån de via Alexandria införts till
Rom och v. Afrika.
De arabiska s. förekommo först enbart för
att beteckna de enkla talen. På 1100-talet
uppträda de f. ggn i sin fulla användning i
två aritmetriska läroböcker och spriddes sedan
genom Leonardo Pisano (omkr. 1200) för att
på 1500-talet uppträda allmänt i skrift och
tryck och uttränga de romerska. I svenska
offentliga handlingar förekomma arabiska s.
vid slutet av 1200-talet och i vanliga
räkenskaper och anteckningar under 1400-talet för
att även i Sverige först under 1500-talet
uttränga de romerska. — Litt.: K. G. Hagstroem,
»Sagan om de tio tecknen» (1930). T. B.
SIfo, Sifon [-ä’n], hos de med kamrat skal
försedda bläckfiskarna en vävnadssträng, som
från kroppens bakända fortsätter genom
samtliga skalets kamrar (jfr Ortoceratiter,
sp. 378). Med s. betecknas även hos musslor
och snäckor det ofta rörformigt utbildade
parti av manteln, varigenom andningsvattnet
transporteras. T. P.
Sifon [-ä’n], se Herons kula och Häver t.
Sifonoforer [-fä’ror], Simpolyper el.
Rörmaneter, Siphono’phora, en ordning
av klassen hydroider bland nässeldjuren (se
d. o.), omfattande kolonibildande former med
långt genomförd arbetsfördelning. En s.
består av en sträng, på vilken sitta på olika
sätt omvandlade polyper, av vilka somliga
användas som flyt- och simorgan, andra stå
i näringsupptagningens tjänst.
Fångstarmarna, som äro besatta med så kraftiga
näs-selbatterier, att medvetslöshet kan
framkallas även hos människor vid beröring, nå
stundom en längd av flera tiotal m. Till s.,
som på grund av sin färgprakt äro bland de
varmare havens mest iögonenfallande
invånare, höra bl. a. bidevindseglaren (se d. o.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
