Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sifonoforer, Simpolyper el. Rörmaneter - Sifonogamer - Sigbrit Willumsdotter - Sigebert - Sigel - Siger av Brabant - Sigfrid, Siegfried (huvudperson) - Sigfrid, Den helige - Sigfrid, S:t (Kalmar län) - Sigge Fridulfsson - Siggesta - Sighet(ul), Sighet-Marmatiei - Sighisoara - Sigill, Signet, Insegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Sifonogamer—Sigill
814
med färgplansch) och den skivlika Porpita,
varav en art finnes i Medelhavet. T. P.
Sifonogamer (av grek, sifon, slang, och
ga’mos, äktenskap), bot., ofta använd
benämning för fanerogamer (se d. o.).
Sigbrit Willum sdotter, Kristian II :s
av Danmark rådgiverska. Var urspr. från
Amsterdam, kom med sin dotter Dyveke (se d. o.)
till Bergen i Norge och fick, då Dyveke blev
Kristian II :s älskarinna, stort inflytande på
denne. S. var en mycket begåvad kvinna, på
höjden av sin tids bildning. Då dottern dött
1517, ökades S:s inflytande likväl, särskilt i
fråga om uppbörds- och finansväsendet. S.,
som var allmänt hatad, ej blott av
aristokratien, som hon motarbetade, följde Kristian II
i landsflykt 1523. Hon synes sedan ha vistats
i Utrecht och Gent, men hennes senare öden
äro höljda i dunkel. Jfr uppsats av L.
Wei-bull i Scandia 1932. B. H-d.
Sigebert, frankiska konungar, se Mer
o-v i n g e r.
SIgel, förkortning, abbreviatur;
återgivandet av vissa ord med blott en el. ett par av
deras bokstäver (dr = doktor).
Siger av Brabant, filosof, troligen av
flandrisk börd (d. 1282), verksam vid univ. i Paris
under 1260- och 1270-talet. Sin betydelse har
S. som ledare för den s. k. averroistiska (jfr
Averroes) riktningen inom medeltidens
filosofi, d. v. s. den riktning, som med stöd
hos Aristoteles lärde materiens evighet,
förnekade den gudomliga försynen, bestred
viljans frihet m. m. Motsättningen mellan dessa
satser och kyrkans lära sökte S. övervinna
genom den av honom uppställda teorien om
den s. k. dubbla sanningen, enl. vilken en sats
kunde vara teologiskt riktig och filosofiskt
oiiktig på en gång. Flera av S:s satser
fördömdes 1270 och 1277 av ärkebiskopen av
Paris Stephan Tempier, och S. kallades till
kurian för att försvara sig mot anklagelsen
för irrlärighet. Han blev milt behandlad men
måste upphöra att verka som
universitetslärare. S:s förnämste anhängare och
meningsfrände var en svensk, Boethius de Dacia,
vilken delade hans öde. Skr. utg. av P.
Man-donnet (1908) och av F. van Steenberghen
(1931 ff.). — Litt.: P. Mandonnet, »S. de B.»
(1911). Om S:s förhållande till Boethius de
Dacia se J. Nordström i Samlaren, Ny följd,
årg. 8, 1927. O. W-n.
Sigfrid, Siegfried, den germanska
hjältediktningens främsta gestalt, huvudpersonen i
N i b e 1 u n g e n 1 i e d (se d. o.) och i de yngre
dikterna »Rosengarten» och »Der hürnen
Sei-frid». S. motsvaras i de nordiska sagorna av
Sigurd Favnesbane (sed. o.). E. W-én.
Sigfrid, Den helige, engelsk
missions-biskop i Sverige under förra hälften av
1000-talet. Adam av Bremen kallar honom S i g
a-f r i d u s och uppger, att han var verksam i
Sverige och Norge; han kom från England
med Olav Haraldsson, besökte omkr. 1030
ärkebiskopen i Bremen, var en äldre frände till
Emund gamles biskop Osmundus (se d. o.) och
levde ännu in på Adams egen tid. I
Väst-götalagens konungalängd heter det, att Olof
Skötkonung, Sveriges förste kristne konung,
blev döpt av S. vid Husaby och skänkte hela
denna by till biskopsstolen. I den västgötska
biskopslängden står S. först; han uppges ha
kommit från England, angivit plats för tre
kyrkor (i Falbygden) och dött i Växjö. En
värendsk tradition föreligger i den utförliga
Sigfridslegenden; S. göres där till ärkebiskop
av York, han kommer till Sverige på begäran
av konung Olof, verkar på vägen någon tid i
Danmark, kommer sedan till Värend, där i
Växjö plats för en kyrka anvisas honom i en
syn och en begynnelse till mission göres;
kallad till konungen, döper han denne vid
Kinne-kulle. Under tiden mördas i Värend hans tre
medhjälpare Unaman, Sunaman och Vinaman,
vilkas avhuggna huvuden S. genom ett
mirakel finner i Växjösjön. Efter långvarig och
nitisk verksamhet dör S. i Växjö och
begra-ves där. — I norsk-isländsk tradition
förekommer en hirdbiskop hos Olav Trygveson,
Sigurd el. Jon, i vars historia en del drag
från den svenska traditionens S. inflätats. —
S. var under medeltiden i Sverige mycket
dyrkad som helgon. Han avbildas som biskop,
bärande de tre frändernas avhuggna
huvuden. Hans dag var 15 febr. — Jfr Toni
Schmid, »Den helige S.», I (1931). K. B. W-n.
Sigfrid, S : t, socken i Kalmar län, S. Möre
härad, strax s. ö. om Nybro; 44,32 kvkm (med
exklaven i n. vid Ljungbyån), 610 inv. (1932).
Små kuperad skogsbygd, rik på lövskog. 977
har åker, 3,173 har skogsmark. Ingår i
Ljungby, Hossmo och S:s pastorat i Växjö stift, S.
Möre kontrakt.
Sigge Fridulfsson, namn på Oden, uppfunnet
av O. Verelius och J. Peringskiöld.
Siggesta, herrgård i Värmdö socken,
Stockholms län; omfattar med det närbelägna
säteriet Sund 1,673 har, därav 273 har åker;
tax.-värde 698,600 kr. (1932). S. tillhörde
under medeltiden Vasaätten, donerades till
Jakob Bagge och ägdes senare av Erik
Dahl-bergh, den från Almquists historia bekante
J. J. von Scheven (se A 1 m q u i s t, sp. 610)
samt släkten Theel (1800-talet). Sund har
tillhört släkterna Natt och Dag, Mörner, Theel
m. fl. S. och Sund ägas sedan 1903 av R.
Nathanson.
Sighet(ul) [si’gjetol], S. - M a r m a t i e i,
magyar. Mår^maros-Sziget, stad i n.
Rumänien, prov. Maramures, vid översta Theiss och
gränsen mot Tjeckoslovakien; 27,646 inv.
(1930). Järnvägsknut med betydande
trävaruhandel; sågverk.
Sighisoara [sigjij"åa’ra], ty. Schässburg,
magyar. Segesvär, stad i mell. Transsylvanien,
Rumänien, vid Maros’ biflod Tarnava mare;
13,096 inv. (1930), sachsare, rumäner,
magya-rer. Textilindustri, handel. Medeltida
minnesmärken äro bl. a. den forna borgens
murar och torn samt den gotiska klosterkyrkan.
Sigill, Signe t, Insegel (lat. si’ gnum,
signétum, sigi’llum, secrötum), i visst ämne
avtryckt stämpel, vilken som karakteristiskt
kännetecken för en person el. ett samfund är
påtryckt el. vidhängd en handling för att
tillsluta den (försegling) el. bestyrka dess
trovärdighet (beseglin g; om sekret se
d. o.); den stamp, varmed s. påtryckes. — S.
funnos redan hos assyrer, egypter, perser,
greker och romare, i allm. för försegling. Redan
under 3:e el. möjl. 4:e årtusendet f. Kr.
användes de dock i Orienten även för besegling.
Då papyrus och pergamentsurkunder kommo :
bruk, användes s. för såväl besegling som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
