Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigill, Signet, Insegel - Sigillack - Sigillaria, Sigillträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Sigillack—Sigillaria
818
lande och därvid vanl. de röda varit
förnämligast. Deg- och lacksigill uppkommo först
vid början av 1500-talet.
S:s form har varit synnerligen växlande. I
svenska s. träffar man runda (de vanligaste),
spetsovala (hos andliga personer), sköldformiga
(särskilt under 1200- och 1300-talet),
rutfor-miga, månghörniga och klöverbladsformiga
samt därjämte former, sammansatta av två
el. flera av de nu nämnda. Även med
avseende på s:s innehåll råder mycken omväxling,
och man plägar skilja mellan 1)
skriftsigill, vilka innehålla en inskrift, namn el.
bokstav, 2) bildsigill, innehållande ett
helgon, en byggnad el. ett symboliskt märke,
3) porträttsigill, med avbildning av
ägaren — hit höra de s. k. ryttarsigillen —,
och 4) vapensigill, visande någon
heraldisk framställning. Ur historisk synpunkt
brukar man i allm. använda ung. följ,
indelning:
1) Andliga s.: a) ämbetssigill med
innehavarens namn; b) ämbetssigill utan
innehavarens namn; c) korporationers s., ss. ordnar,
kloster och gillen (se bild vid Gille); d)
personliga s.
2) Lekmannasigill: a) kejserliga, kungliga
(se, utom de ovan nämnda svenska, Edvard,
sp. 321) o. a. furstliga s.; b) ämbetens,
offentliga myndigheters, städers etc.; c) personliga
s. (utom furstliga) med ägarens bild, vapen,
bomärke el. namn. Från sigillinnehållet måste
sigillomskriften skiljas. Denna är i
allm. på latin och föregås ofta av ett
likarmat kors samt innehåller vanl. namnet på
s:s ägare, föregånget av ordet »sigillum»,
»se-cretum», »signetum» etc. el. av blott ett »S».
Utom att s. trycktes på själva handlingen,
användes för dess fästande vid
pergamentbrev ett särskilt hänge (se bild till art.
Pergamentbrev). Själva sigillstampen,
varmed s. påtrycktes, var under antiken i
allm. av sten, sedermera av någon metall:
koppar, brons el. silver. Dock användes
härför även ben, horn och trä. S. anbringades
ofta i plattan på en fingerring (s i g i 11 r i n g,
signetring).
Studiet av s. förskriver sig eg. från mitten
av 1600-talet. Det är en historisk
hjälpveten-skap, sigillografi, sfragistik (av
grek. sfragi’s, sigill), av vikt för såväl
diplo-matiken som arkeologien. Fransmannen Jean
Mabillons »De re diplomatica» (1681) och
tysken I. M. Heineccius’ »De veteribus
Germano-rum aliarumque nationum sigillis» etc. (1709)
kunna anses grundläggande för sigillografien.
Litt.: Tyska arbeten: H. Bresslau, »Die
Be-siegelung» (i »Handbuch der Urkundenlehre
für Deutschland und Italien», 2: 2, 2:a uppl.
1931) m. fl. arbeten; P. Ganz, »Die Geschichte
der heraldischen Kunst in der Schweiz im 12.
und 13. Jahrhundert» (1899); O. Posse, »Die
Siegel der deutschen Kaiser und Könige von
751—1806» (5 bd, 1909—13) m. fl. arbeten; W.
Ewald, »Siegelkunde» (1914); E. v. Berchem,
»Siegel» (1918); P. Kletler, »Die Kunst im
österreichischen Siegel» (1927). — Franska
arbeten: A. Giry, »Manuel de diplomatique»
(1894; ny uppl. i 2 bd 1925); J. Roman,
»Manuel de sigillographie frangaise» (1912). —
Engelska arbeten: W. de Gray-Birch,
»Cata-logue of seals in the British museum» (1887)
och »History of scottish seals from llth to
17th century» (2 bd, 1905—07); J. H. Bloom,
»English seals» (1906).
Bland sigillografiska arbeten för
Skandinavien och Finland märkas B. E. Ilildebrand,
»Svenska sigiller från medeltiden» (1862—67);
H. Petersen, »Danske geistlige sigiller fra
mid-delalderen» (1886) och »Danske adelige sigiller
fra det XIII og XIV aarhundrede» (1897); A.
Thiset, »Danske adelige sigiller fra det 15.,
16. og 17. aarhundrede» (1905); H. J.
Iluit-feldt-Kaas, »Norske sigiller fra
middelal-deren» (1899—1902); A. Thiset, »Danske
kongelige sigiller samt sönderjydske
her-tugers ... 1085—1559» (1917); Chr.
Brinch-mann, »Norske kongesigiller . .. fra
middelal-deren» (1924); R. Hausen, »Finlands
medel-tidssigill» (1900). H. F-d.
Sigillack, se L a c k 4.
Sigilläria, Sigillträdet, ett släkte
trädartade lummerväxter (fam. Sigillariaceae,
ordn. Lycopodiales} under stenkoistiden och
den permiska perioden. Stammen var rak
(bild 1) och kunde nå en höjd av åtminstone
30 m. Bladen voro mycket smala, nästan
gräslika men med tydlig medelnerv och ända
till över 1 m långa; de bildade en kvast- el.
borstliknande samling i toppen av stammen
el. grenarna, varigenom trädet fick ett
utseende, som något påminner om de australiska
»grästrädens» (se d. o.). Då bladen avföllo,
kvarlämnade de på stammen karakteristiska
ärr (bild 2), som ofta äro sigillika (därav
namnet) och bilda lodräta rader. På
bladärren urskiljas flera undersläkten och
talrika arter, vilka dock i vissa fall blott
representera olika skikt av barklagret av
samma växt. Stammens anatomiska byggnad
överensstämmer nära med Lepidodendrons,
men den primära veden är i regel uppdelad
i skilda, kransställda kärlknippen; denna
egenskap jämte utbildningen av sekundär ved
Bild 1. Restaurerade bilder av två olika SigiUaria-arter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
