Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Sigurd (II) Mun (norsk konung) - Sigurd Eindridesson - Sigurd Favnesbane - Sigurd Håkonssön Ladejarl - Sigurd Ribbung - Sigurd Ring - Sigurd Slembe, Slembedjakn el. Slembedegn - Sigurdsristningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
dern öystein förenade sig om att söka
undanröja Inge. Men S. blev överfallen och dräpt
i Bergen av dennes partigängare. S.
efterlämnade flera oäkta söner; av dem blevo
Håkon Herdebred och Sverre konungar. K.V.H.*
Sigurd Eindridesson, norsk prelat (d. 1252),
ärkebiskop 1231, uppträdde som medlare
mellan Håkon Håkonsson och hertig Skule.
1244 fick han till stånd en ny kyrkolag för
Frostatingslagen och det övriga landet;
pe-terspenningen blev härigenom lagligen
sanktionerad. S. påbörjade 1248 Nidaros’
domkyrkas västfasad. K. V. H.*
Sigurd Favnesbane (isl. Sigurdr Fåfnisbani},
den germanska hjältediktningens främsta
gestalt, huvudpersonen i flertalet av Eddans
hjältesånger och i Volsungasagan, motsv.
S i(e)g f r i(e)d i den tyska Nibelungenlied (se
d. o.). Son till konung Sigmund (se d. o.) i
Frankland, uppväxte han hos konung
Hjalp-rek i Danmark och fostrades av dvärgen
Regin. Denne smidde åt honom svärdet Gram;
av Hjalprek fick han hästen Grane. Sedan
S. först hämnats sin faders död, dräpte han
på Regins eggelse dennes broder Favner, som
i en väldig drakes gestalt ruvade på en stor
skatt av guld (se Favner). Efter denna
bragd, som gav honom hjälterykte och
tillnamnet Favnesbane, red S. till Hindarfjäll
och väckte den i trollsömn försänkta
val-kyrjan Sigrdriva (se Sigrdrf f umäl). Han
trolovade sig med Brynhild, Budles dotter,
Atles syster. Sedan kom han till konung
Gju-kes hov, där drottning Grimhild med en
trolldryck kom honom att glömma Brynhild och
i stället förmäla sig med Gudrun, Gjukes
dotter. Han ingick förbund med sina svågrar
Gunnar och Hogne och bistod Gunnar, då
denne friade till Brynhild. I Gunnars gestalt
red han genom lågorna, som omgav hennes
borg, och mottog hennes ja-ord. En tid
därefter yppade Gudrun under en tvist med
Brynhild det svek, som begåtts mot henne. Den
djupt kränkta Brynhild eggade nu med falska
uppgifter sin make att dräpa S. Mordet
utfördes av Guttorm, Gjukes yngste son, som
ej svurit fostbrödraed till S. Sedan
Brynhild sålunda hämnats, ville hon ej leva längre
och brändes på samma bål som S.
Gjuk-ungarna togo därefter alla S:s skatter i
besittning. — S:s ungdomshistoria
grundar sig på två folksagomotiv:
drakkam-pen (jfr t. ex. Beowulf), befriandet av den
förtrollade jungfrun (jfr t. ex. »prinsessan
Snövit»); de ha blivit heroiskt utformade och
supplerade med olikartade element till en
sammanhängande biografi. I Norden har bl. a.
tillagts det typiska fadershämndmotivet. I
den senare delen av sagan dominerar
hjältens förhållande till den stolta,
lidelsefulla Brynhild: i st. f. bragden träder här en
djup, mänsklig tragik. S. är i dikten den
ideale hjälten enl. germansk uppfattning. I
sagans senare del ha ingått historiska element
(Gjukungarna, Atle), och dess fortsättning,
Gjukungarnas undergång genom Atle, vilar
på historisk grund. För Brynhild har man
sökt förebild i den frankiska kungaättens
historia på 500-talet. Sagans utveckling har skett
bland frankerna kring nedre Rhen. E. W-én.
Sigurd Håkonssön L a d e j a r 1, norsk
storman från 900-talet, son till Håkon Grjotgards-
Sigurd Eindridesson—Sigurdsristningar
836
son, som var herre över de nordnorska
kustlandskapen. S. är den förste av ätten, som
knöts till Tröndelag och storgården Lade.
Under Håkon Adalsteinsfostre var han ledare
av den tröndska aristokratiens motstånd mot
rikskonungens försök att införa kristendomen
och vinna den politiska makten i Tröndelag.
Dräptes av Håkons efterföljare, Harald
Gråfäll, omkr. 960. J. Schr.
Sigurd Ribbung, norsk hövding, se
Ribbung e r n e.
Sigurd Ring, svensk sagokonung. Av sin
frände Harald Hildetand (se d. o.) fick han
väldet över Svitjod och Västergötland. Då
Harald blivit mycket gammal, utmanade han
S. till kamp på Bråvalla hed (se d. o.).
Striden, som blev den ryktbaraste i den nordiska
sagohistorien, slutade med Haralds fall. S.
lade sedan även Danmark under sig. Efter
en lång regering blev han svårt sårad i en
strid och lät då bränna sig på sitt skepp tills,
m. sina döda män. Sagorna om S. och
Brå-vallaslaget finnas bevarade dels i ett
isländskt Sggubrot från omkr. 1300 (senast utg.
i »Sogur Danakonunga», av C. af Petersens
och E. Olson, 1925), dels hos Saxo; båda dessa
källor bygga till stor del på ett norskt kväde
från slutet av 1000-talet. Bakom
berättelserna ligga sannolikt dunkla minnen om
strider mellan svear och götar under
folkvand-ringstid. Jfr A 1 v s o 1. E. W-én.
Sigurd Slembe, S 1 e m b e d j a k n el. S 1 e
m-b e d e g n (d. v. s. den, som höll på att bli
djäkne, präst), norsk tronpretendent, föregav
sig vara son till konung Magnus Barfot. Han
lämnade den prästskola, vari man satt honom,
och efter ett äventyrligt ungdomsliv,
varunder han bl. a. kom till Rom, Jerusalem och
Bysantion, dök han 1136 upp i Bergen och
krävde att bli erkänd som broder till konung
Harald Gille. Avvisad, dräpte han denne
natten efter Luciamässan 13 dec. s. å. Förklarad
fredlös av förmyndarna för Haralds
minderåriga söner, flydde S. till Nidaros, uttog
Magnus den blinde ur Holms kloster och
uppställde honom som motkonung till
barnkonungarna (jan. 1137). Men upprorsmakarna
gynnades ej av lyckan, och vintern 1138—39
måste de hålla sig dolda i Nordnorge. Våren
1139 drogo de längs kusten, och med i
Danmark samlade män och skepp drabbade de vid
ön Holmengrå (nära Strömstad) 12 nov. s. å.
samman med Inge och Sigurd Haraldssons
styrka. Magnus dräptes under striden. S.
blev kort därpå tillfångatagen, torterad och
avrättad, ännu ej 30 år gammal. K. V. H.*
Sigurdsristningar, bildliga framställningar
ur sagan om Sigurd Favnesbane (se
d. o.), förekomma i Sverige, Norge och
England. I Sverige finnas sådana på
Ramsunds-berget och Gökstenen (se dessa ord),
Drävle-stenen (Uppland) och Norumfunten
(Bohuslän), trol. ock på runstenarna i Ramsjö
(Uppland) och Ockelbo (Gästrikland) samt
kyrk-dörren i Värsås (Västergötland). I Norge
finnas S. på de rikt snidade kyrkportalerna från
1100- och 1200-talet i Hyllestad, Opdal,
Vei-gusdal, Lærdal och Austad samt på några
snidade stolar, i England på stenkorset vid
Halton (nära Lancaster) och på några stenar
på ön Man (1000-talet). Både de nordiska
och de engelska bilderna förutsätta den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
