Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigurdsristningar - Sigurdssagan - Sigurðsson, Einar - Sigurðsson, Jón - Sigurjónsson, Jóhann - Sigvalde jarl - Sigvard (Sigvard Oscar Fredrik) - Sigwart, Christoph - Sigvatr Þórðarson (Sigvat Thordsson) - Sigyn - Sihl - Sihvo, Aarne - Siikajoki - Sijmons, Barend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Sigurdssagan—Sijmons
838
formen av sagan, under det att i Tyskland
blott den yngre är känd. E. W-én.
Sigurdssagan, se Sigurd Favnesbane
och V olsungasagan.
Sigurdsson [sè’gurösån], Einar, isländsk
präst och diktare (1538—1626), var
luteranis-mens förste betydande religiöse skald på
Island. Hans ofta onödigt breda dikter tolka
på ett barnsligt och tilltalande sätt förtröstan
på och tacksamhet mot Gud. J. H-n.
Sigurdsson [sè’gurösån], J 6 n, isländsk
politiker och vetenskapsman (1811—79). S., som
bodde i Köpenhamn, arbetade där i de
isländska handskriftssamlingarna och arkiven. Han
blev en framstående
utgivare av isländska
fornskrifter och
historiska källskrifter
(»Lovsamling for
Island», »Diplomatarium
Islandicum» m. fl.)
samt sin tids
grundligaste kännare av
Islands historia. 1841
besökte han Sverige
för att undersöka de
isländska
handskriftssamlingarna i
Stockholm och Uppsala. Han
grundade tidskriften Ny Félagsrit (1841—
73), i vilken hans grundliga, klara och
övertygande avh. om olika isländska förhållanden
publicerades. S. ledde striden mot danska
handelsmonopolet på Island, som slutligen
avskaffades 1854. Han blev alltingsman 1844
och snart därefter alltingets ordf, samt
islänningarnas politiske ledare. Vid enväldets
avskaffande i Danmark 1848 hävdade han, att
islänningarna, som på sin tid underkastat sig
den norske konungen men icke det norska el.
danska folket, nu borde få sina rättigheter
tillbaka och att den i Danmark 1849 antagna
grundlagen icke hade giltighet för Island.
Island borde få sin egen inhemska regering för
landets särskilda angelägenheter, med ansvar
inför alltinget, och Islands finanser borde
skiljas från de danska. I början visade regeringen
icke någon förhandlingsvilja, men S. höll
saken vid liv, bl. a. genom sina skrifter (t. ex.
»Om Islands statsretslige forhold», 1855). På
1860-talet kom frågan i ett annat läge, i det att
r .geringen nu framlade sina anbud, men dessa
tillfredsställde icke alltingets majoritet,
vilken liksom största delen av Islands
befolkning slöt sig till S. (se vidare Island, sp.
781—782). Även i kulturellt avseende var han
sina landsmäns ledare, bl. a. som ordf, för det
isländska litteratursällskapets
Köpenhamns-avd., och han framstår avgjort som Islands
största personlighet i nyare tid. — Litt.: P.
E. Ölason, »J. S.» (1929^ff.). J. H-n.
Sigurjénsson [sé’gurjåonsån], J 6 h a n n,
isländsk författare (1880—1919), skrev
lidelsefulla och kraftiga dramer, bl. a. »Bondiun ä
Hrauni» (1908), »Bjærg-Ejvind og hans hustru»
(1911; övers, och uppf. i Sthlm 1913),
»Galdra-Loptur» (1915) och »Lögneren» (1917).
Sigvalde jarl, hövding över vikingarna i
Jomsborg, spelade enl. de isländska sagorna
en viktig men ej alltid hedrande roll i de
historiska händelserna omkr. 1000. För att
vinna den vendiske konungen Burislevs dotter
Astrid tog han genom svek den danske
konungen Sven Tveskägg till fånga och tvang
honom att fritaga jomsvikingarna (och
ven-derna) från skattskyldigheten till Danmark.
Sedan drog S. med en väldig flotta till Norge
för att fördriva Håkon jarl ur landet. Men
i det avgörande slaget vid Hjörungavåg 986
flydde S., och jomsvikingarna ledo ett svårt
nederlag. Vid slaget vid Svolder 1000
lockade S. konung Olav Trygveson i vägen för
sina fiender men övergav honom före
striden. E. W-én.
Sigvard (Sigvard Oscar Fredrik),
hertig av Uppland (f. 1907 7/6), son till
kronprins Gustav Adolf i hans första gifte. Tog
studentexamen 1926, inskrevs hösten s. å. vid
Uppsala univ. och blev fil. kand. 1929. S.
studerade därefter vid Konstakad. i
Stockholm; han har utfört ritningar till
silver-smide och kartonger till teaterdekorationer.
Sigwart, Christoph, tysk filosof (1830—
1904), prof, i Tübingen 1863—-1903. S:s
»Logik» (2 bd, 1873—78) har länge ansetts som
ett klassiskt arbete och har haft stort
inflytande på logikens utveckling. G. O-a.
Sigvatr Pordarson (Sigvat Thordsson),
isländsk skald (omkr. 995—omkr. 1045), kom
vid unga år till Norge, där han sedan hade
sitt hem. Han blev konung Olav Haraldssons
(den heliges) förtrogne vän och stallare och
har besjungit hans strider. Efter Olavs fall
slöt han sig till hans son konung Magnus.
I sina »Bers^glisvlsur» (Fritalighetsvisor) fäste
han den unge konungens uppmärksamhet på
det missnöje, som rådde i landet över hans
stränghet. Bland hans övriga diktning
märkas hans improvisationer, som ofta visa
friskhet och lugn humor, bl. a. »Austrfararvfsur»
(österfärdsvisor) om en resa till Sverige. Som
personlighet var han klok, taktfull och trofast.
— Litt.: E. Noreen, »Den norsk-isländska
poesien» (1926). J. H-n.
Sigyn, en av asynjorna, Lokes maka (se
L o k e).
Sihl [zil], flod i n. ö. Schweiz, utmynnar i
Limmat inom staden Zürich; i dess dalgång
flera kraftverk och fabriker.
Sihvo [siTrvå], A a r n e, finländsk militär
(f. 1889). Fick sin första militära utbildning
vid den finländska jägarbataljonen i
Tyskland under världskriget och har senare
studerat vid flera utländska krigshögskolor.
Under frihetskriget förde han med framgång
befäl på karelska fronten samt befordrades till
överste och chef för tredje divisionen. Han
blev 1924 chef för krigshögskolan, 1925
generalmajor, 1926 t. f. överbefälhavare (ord.
1928) och 1930 generallöjtnant. H. E. P.
Siikajoki [sFkajåki], socken i Uleåborgs län„
Finland; 254 kvkm, 2,288 inv. (1931),
finskspråkiga. Vid S. kyrka besegrade tre svenska
brigader under C. J. Adlercreutz 18 april 1808
en anfallande rysk truppstyrka under
general Tutjkov, varigenom den svensk-finska
härens huvudstyrkas återtåg avbröts. O. Brn.
Sijmons [sei’måns], B a r e n d, holländsk
germanist (f. 1853), prof, i Groningen 1881—
1924. Med sin gradualavh., »Untersuchungen
über die sogenannte Völsunga Saga» (1876),
inledde han en rad av undersökningar på den
nordiska och germanska filologiens och
hjältesagans område, bl. a. »Heldensage» (i Pauls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
